Ibland får jag höra ”psykologyrket verkar spännande men jag hade aldrig klarat av jobbet. Det måste vara så jobbigt att höra om andras problem hemma dagarna.” Självklart handlar psykologi om att hantera allt svårt i livet. Men det går också att arbeta med att stärka det som redan fungerar bra och att öka välmående. En gren inom psykologin som fokuserar just på det är positiv psykologi.

En person som är insatt i positiv psykologi är Sanya Folkesson som i helgen föreläste om lycka på en konferens för psykologstudenter och oss som gör PTP (ett år efter psykologexamen, med speciellt upplägg och handledning, inför legitimation). Om du är nyfiken på hennes föreläsning om lycka kan du läsa Tre tips om lycka. Själv blev jag nyfiken på att veta mer om Sanya att och hennes intresse för positiv psykologi. Det kan du också få höra mer om här.

Sanya, vad tilltalar dig med positiv psykologi?

Jag vill sprida lycka under denna korta tid vi har på denna planet. Positiv psykologi är det området som systematisk forskar på hur detta görs bäst.

Det flesta vet inte vad positiv psykologi är, och kanske inte vänder sig till en psykolog när livet fungerar utan endast när fel uppstår. Jag vill sprida kunskap om att lycka är något du kan alstra och att psykologi är för den friska människan också!

Vad är positiv psykologi och varför är det viktigt?

Psykologiguiden beskriver att positiv psykologi är en gren inom psykologi som genom teori och praktik syftar till att öka möjligheter, styrka och hälsa istället. Detta till skillnad från klinisk psykologi som handlar om psykiska problem och sjukdomar. Psykologiguiden och Sanyas föreläsning lyfter fram Martin Seligman som upphovsman för rörelsen inom positiv psykologi. (Han är även omnämnd i dessa inlägg.) Han och Mihaly Csikszentmihalyi (som även är omnämnd i dessa inlägg) skriver att positiv psykologi handlar om att lyfta individer, grupper och samhällen. De menar att fältet länge haft fokus på det svåra och sjuka vilket innebär att att det meningsfulla i livet som hopp, kreativitet och mod har fått stå tillbaka. Denna forskning, som nu har fått mer utrymme, menar forskarna och författarna är viktig för hälsa. Kunskaper som är användbara främjande, förebyggande, åtgärdande och vidmakthållande.

Kritik mot positiv psykologi

Jenny Rickardson och John Airaksinen har skrivit om kritik mot positiv psykologi. Bland annat intervjuas Owe Wikström som menar att positiv psykologi kan öka individualisering och att bördan för en enskild person kan bli tung. Samtidigt tycker han att det är viktigt med positiv psykologi och kunskapen om hälsa.

Dessa tankegångar går att känna igen i en text av Annika Lund om att tänka positivt och på vilket sätt det är hjälpsamt. Mats Lekander, professor i hälsopsykologi som intervjuas, påtalar att det kan bli en avart där ett stort ansvar läggs på individer och att dessa uppmaningar till mer positivt tänkande och kännande kan vara kontraproduktiva. För att positiv psykologi ska fungera bra rekommenderar han vetenskaplig förankring och ett långsiktigt engagemang.

Sanya, hur använder du dig av positiv psykologi i din kliniska vardag idag?

Hur exakt beror på vem det är med, situationen och syftet. Generellt fokuserar jag på att bygga motståndskraft genom att belysa och använda individens styrkor och önskemål. Sedan föreläser jag och ger konkreta övningar på hur lycka kan skapas.

Jag uppskattar Sanyas beskrivning av hur positiv psykologi kan användas i praktiken och tycker själv att det har en viktig plats inom habiliteringen där jag arbetar idag. Eftersom habilitering handlar om att utveckla nya förmågor eller att stärka förmågor som redan finns, matchar det bra till att utveckla hälsa och strategier för ökat välmående. Min uppfattning är att det också går att skapa en bra balans mellan agens i sitt eget liv och ansvar för omgivningen eftersom habiliteringen arbetar både med individen och sammanhanget bland annat genom att stötta nätverket med anhörigstöd eller konsultation.

Sanya, hur har positiv psykologi gjort skillnad för dig personligen?

Det har gett mig handfasta metoder och synsätt till att påverka upplevelse av livet så att den numera kan göras ännu mer lycklig, färgglad och skräddarsydd!

Jag håller med Sanya om att positiv psykologi kan göra stor skillnad och hoppas att du som läser detta fått några nya idéer. Om du vill få mer inspiration kan du läsa andra inlägg om välmående.

I helgen gick en digital psykologistudentskonferens, PS21, av stapeln. Sanya Folkesson höll en strålande föreläsning med namnet Så ökar du välmåendet med positiv psykologi. I detta inlägg kan du ta del av några av hennes forskningsbaserade tips om att öka ditt välbefinnande.

1. KASAM – känsla av sammanhang

Antonovskys begrepp gick varmt på personalutbildningar på personalutbildningar på Ungdomens Nykterhetsförbund och vi funderade på hur det gick att öka i organisationen både för att förbättra arbetsmiljön för oss anställda och för att öka hållbart engagemang hos medlemmar. Men begreppet kommer inte från en härlig ungdomsorganisation utan från forskning från förintelseöverlevare. Sanya lyfter i föreläsningen om att de extremt tuffa erfarenheterna hanterades på olika sätt och att dessa påverkade överlevarnas mående. Sättet att möta svårigheterna som verkade vara mest hjälpsam beskrev Antonovsky på dessa tre sätt:

• Begriplighet – att kunna reflektera kring det som händer. Sanya tar upp att det blir ett svar på frågan “vad?” som kan ge koll på läget om vad som sker.
• Hanterbarhet – att uppleva att det finns resurser (egna och omgivningens) och strategier för att kunna agera konstruktivt i situationer. Sanya lyfter att det blir ett svar på frågan “hur?”. Hur ska svårigheterna mötas?
• Meningsfullhet – att kunna svara på “varför?”. Att hitta ett sammanhang eller skapa det.

Som tur är slipper de flesta av oss genomlida koncentrationsläger. Men att utgå från KASAM kan vara hjälpsamt i vardagen, på arbetet, i hemmet, i ideella engagemang och i relationer. Om du tränar på perspektivtagande istället för ett svartvitt tänkande kan det hjälpa i begriplighet. Sanya lyfter att högre KASAM innebär att se världen i mer färgskala jämfört med det mer svartvita. Vi får fler perspektiv.

En av mina favoritövningar som jag ofta ger papper på till patienter är STOPP.

S – stanna upp

T – ta ett djupt andetag

O – observera tankar, känslor, vad som händer i kroppen

P – perspektivtagande

P – praktisera det som fungerar

Detta är framförallt någonting jag tänker kan hjälpa till med hanterbarhet eftersom perspektivtagande mest handlar om att tänka på olika tillvägagångssätt för att möta situationen. Dock kan det även vara hjälpsamt i begripligheten eftersom en stunds paus och observation kan vara hjälpsamt för att minska det svartvita där vi attackerar andra med tankar som “alla är dumma i huvudet” eller där vi attackerar oss själva i stil med “jag är värdelös”. När vi har stannat upp är det lättare att använda perspektivtagande för att också förstå situationen bättre, se fler vinklar och på så sätt öka begriplighet.

För meningsfullhet lyfter Sanya vikten av att antingen hitta sammanhang som finns eller att själva skapa det. Vi kan fundera över när vi upplever intimitet med andra och vilken typ av intimitet som är viktig. (Läs tips om det här.) Vi kan se över relationer och vilka vi vill lägga mer tid på för att fördjupa dem. Vi kan se över om det finns olika organisationer för intressen vi har eller värderingar vi delar. Vi kan fundera över vår värderade riktning och vad som är viktigt för oss i livet. (Läs mer om det här.) Institutet för stressmedicin (ISM) har också bra tips kring att öka meningsfullhet där de lyfter att det i en organisation kan handla om att uppmärksamma nyttan med de olika arbetsuppgifterna, vad det leder till. I Psykologifabrikens bok Ensam eller stark skulle det översättas till att hitta vad som är ditt Domedagsberg. För att hitta vad som är viktigt för dig kan du också tänka tillbaka i tiden och försöka hitta minnen där du upplevt meningsfullhet eller stolthet. (Som jag själv gjorde i inlägget 12 saker jag är stolt över från 2019.)

Innan du går vidare till nästa tips rekommenderar jag att stanna en sekund och fundera över hur du upplever KASAM idag, om det är någonting du vill utveckla och vad som i så fall är ditt första steg.

2. Tacksamhet

Du har kunnat läsa om tacksamhet i tidigare inlägg. Bland annat i detta om Marica Reids predikan som lyfte samma studie Sanya berättade om, hur mycket vi kan påverka vår egen lycka. De ynka 10 % som kommer från våra livsomständigheter påpekar Sanya är främst för oss som inte lever i krig eller andra katastrofer. Om vi hade utsatts för dessa situationer påverkar livsomständigheterna mer. Men vårt kön, ålder, att leva med andra, vår inkomst, utbildning och arbete påverkar annars mindre än vad vi tror. Sanya lyfter att myter om lycka gör att vi blir mer olyckliga eftersom vi lätt fastnar i tankar som:

“bara jag hittar en partner blir jag lycklig”, “efter att jag får barn kommer jag bli lycklig”, “när jag får löneförhöjning blir jag lycklig” eller “med ett renoverat mitt hem blir jag lycklig”.

Denna typ av tankar är myter om lycka eftersom de yttre omständigheterna spelar mindre roll för vår lycka på sikt. Även om vissa såklart kan stämma överens med värden som att leva tillsammans med andra, att bilda familj eller att uppleva lugn finns det fler olika sätt att nå dessa värden och vi stirrar oss ibland blinda på att det bara finns en lösning, en sak, som kan ge oss mening. När vi bara ser denna lösning kan vi missa alla andra möjligheter och det vi redan har idag.

Sanya lyfter att vi blir lyckliga av att vinna pengar men att det jämnar ut sig efter c.a. ett halvår. Vi blir mindre lyckliga efter svåra olyckor men det jämnar också ut sig. Ska vi då bara luta oss tillbaka och tänker “jag har det välbefinnande som jag fötts med”? Även om vissa har mer tur och att 50% av lycka beror på biologi och genetik finns det fortfarande 40 % som handlar om hur vi spenderar tiden. Det är här vi kan göra skillnad.

En av dessa är tacksamhet. Sanya tipsar om att räkna upp sådant vi är tacksamma för och påtalar att det är bra att tänka på frekvensen för detta. I vissa tips (som jag troligen har skrivit om innan) är rekommendationen att göra det varje dag. Sanya tipsar om att räkna upp vad du är tacksam för mer sällan, kanske en eller ett par gånger i veckan, eftersom dagligt skrivande, bakvänt nog kan leda till mindre tacksamhet.

Detta påminde mig om en övning vi gjorde i socialpsykologin på psykologprogrammet. Vår lärare Silvia Russo lät oss göra en övning där hälften av klassen fick skriva tre exempel på när vi betett oss självsäkert och andra halvan och klassen skulle skriva tolv exempel. Vi som skrev tre exempel upplevde oss sedan mer självsäkra än de andra som skulle komma på tolv. Detta stämmer överens med forskningsstudier som visar att vi upplever oss stärkta i en uppfattning när vi kommer på exempel på någonting jämfört med när vi anstränger oss och inte kommer fram till tillräckligt många. Även om vi på ena sidan om klassrummet skrev tre och andra sidan skrev fyra, sju eller tio upplevde de sin mindre självsäkra. På samma sätt kan det vara svårt att skriva ned tacksamhet varje dag eftersom det kan vara svårt att komma på nya saker att vara tacksam för. Detta kan ge en felaktig uppfattning att vi inte har mycket att vara tacksamma för.

Testa att skriv ned en sak du är tacksam för nu. Hur känns det för dig att tänka på detta?

3. Flow

Att bli helt uppslukad av en aktivitet är att hamna i flow. Du kanske har sett tidigare inlägg om det som detta med tips från Csikszentmihalyis bok Flow: den optimala upplevelsens psykologi. Sanya tipsar om att tänka på de områden där vi upplever att vi har styrkor eftersom det underlättar att hamna i flow när vi använder dessa styrkor. För att vi ska hamna i flow är det inte bara våra styrkor som behövs utan det ska vara en balans mellan vår kapacitet och uppgiftens krav. (Du kan se en modell för det här.)

Ta dig en minut och fundera på när du senast var helt uppslukad av någonting. När det kändes som tiden bara flög iväg. När du var helt inne i det du gjorde. Hur känns det att tänka tillbaka på det? Vad kan du göra för att underlätta att hamna i flow under denna vecka?

Vad går det att göra nu?

Du har i detta inlägg fått flera olika tips om vad du kan göra för att öka ditt välbefinnande. Om något av dessa tre känns rätt för dig tipsar jag om att fokusera på det just nu. Det är skönt att inte ändra allt för mycket på samma gång.

Om du redan varit inne på dessa och vill ha mer tips kan du läsa dessa inlägg:

1. Psykologikonferens i pandemi som bland annat innehåller tips som Sanya Folkesson delade med sig av förra konferensen för psykologstudenter.
2. Skapa ett lyckligare år som bland annat innehåller tips från boken Lycka på fullt allvar.
3. Vad är lycka och vad gör oss egentligen lyckligare? om åtta olika tips i ett program för att öka lycka.

Någonting jag uppskattar allra mest med Sanyas föreläsning är att hon trycker på att det finns en drös med tips från forskningen, att det är som en god och härlig efterrättsmeny men att du själv måste välja receptet och ställa dig och baka.

Idag tar jag och resten av min klass examen från Örebro universitet. Det är annorlunda än den dagen jag längtat till under en lång tid. Men jag är glad och tacksam för att få ha ett firande även om det är på ett annat sätt. Jag är också tacksam och stolt över att ha blivit vald som klassens studenttalare. Här är talet som jag fick hålla till klassen över Zoom.

Tal till klassen

För fem år sedan träffades vi för första gången. Vi hade aldrig setts förut, förutom kanske genom spionage på Facebook. Vissa hade en tydlig bild av vad det innebar att vara psykolog, andra hade en mer vag uppfattning om att det var ett yrke där vi i framtiden skulle kunna göra skillnad. När vi klev in på Örebro universitet hade vi drömmar om att hjälpa andra, vi ville bli de psykologer vi själva hade behövt när vi var yngre, de rollmodeller vi hade haft turen att träffa och vi ville förebygga lidande. Vi hade många olika förväntningar: att kunna briljera genom att hänvisa till forskning i alla diskussioner, att bli fantastiskt bra på behandling, att kunna läsa av situationer och förstå andra människors motiv, att förstå oss själva mer. Men vissa av oss kom också hit utan förväntningar, mer i stil med tabula rasa, redo att bli formade.  

Och formade blev vi. Redan på Östra mark blev vi förenade med varandra när vi fick lära oss om fyra faser och sedan försöka kämpa oss framåt för att gå från den första orienteringsfasen och in mot tillit, struktur och arbete. Vi förenades också i frustration över vad som ansågs vara ”common sense”. Så sakteliga gick vi från att vara vilsna på campus till att gå med säkrare steg dit vi skulle oavsett om det var Långhuset, Forum, Prisma eller om vi vågade oss in i Teknikhuset. Men vi var fortfarande artiga mot varandra och de mer erfarna T8:orna, de som hade gått otroligt långt på programmet, fick ta vid för att putta oss vidare från första fasens försiktighet. Grupprelationskonferensen bjöd inte bara på spagettistrån och marshmallows. Vi fick också en het debatt om vad det egentligen innebär att vara skön och grunden till klassfacebookgruppens text som säger att vi hjälper, respekterar och inkluderar varandra.

Vi har visat viljan att hjälpa varandra genom att dela med oss av kurslitteratur och gamla tentor. Vi har inkluderat varandra på tentafester och årliga glöggträffar. Vi har visat respekt i diskussioner och som opponenter. Ibland har det dock inte varit lika enkelt. Psykologstudenter är ju som människor är mest och ibland känns det egna överväldigande så att det är svårt att hjälpa andra. Ibland glömmer vi bort att bjuda med alla eller upplever inte möjlighet att göra det. Ibland, som när det var vår tur att vara erfarna T8:or, tryter respekten i takt med tålamodet.

Lärdomen att psykologer, och psykologstudenter, är lika mänskligt fåfänga och ologiska var nog en av mina egna viktigaste. Men kanske också den största besvikelsen att inte få bli övermänsklig. Vi har också lärt oss att alliansen är viktig, att det gäller att vara genuin, den fina balansen mellan att ta hand om andra och att ta hand om sig själv, och hur hjälpsamt det kan vara med uttrycket ”berätta mer”.

Vi är många lärdomar rikare från klassens första staplande steg i sensommaren 2015 till att vi är här idag, tillsammans även om vi befinner oss på olika fysiska platser. Några av dem som var med på Östra mark är inte heller här men andra har kommit att förgylla klassen i deras ställe. Gruppen har utvecklats under åren och vi som står här kan båda blicka tillbaka men också framåt på allting som sker efter examen. Vi drömmer göra skillnad på fler nivåer, för individer, familjer, grupper, organisationer och samhällen. Vi drömmer om att jobba preventivt. Vi vill jobba med att hjälpa unga, äldre och alla däremellan. Vi vill fortsätta utvecklas och vi vill utveckla andra.

Vi har nu gått från den första orienteringen till att vara i separation. Klassen, gruppen som varit en trygghet i de senaste fem åren kommer nu att lösas upp. Nu sprids vi åt olika håll för PTP, legitimation, för att göra våra drömmar sanna och för att skapa nya. Oavsett vart vägarna tar oss kommer vi alltid ha isberget.

Tack!

Utöver att säga tack till klassen vill jag också tacka universitetet. Det har varit en otroligt fin tid. När jag slutade på Nackademin 2012 skrev jag ett blogginlägg för att tacka alla lärare för de två åren. Dessa fem har bjudit på många duktiga föreläsare och förebilder. Jag kommer inte tacka alla. Men jag vill skicka ett extra varmt tack till Katja Boersma och Ida Flink som under våren handlett mig och Fedja Suvalija för examensuppsatsen. Det har varit ett roligt och lärorikt samarbete där jag känt mig mycket uppmuntrad. Jag vill tacka Janne Eriksson som handlett mig på universitetets psykologmottagning. Det har varit skönt att få stöd i att koppla teori och praktik (såsom jag också uttrycker det i intervjun här). Slutligen vill jag rikta tack till Sofia Bergbom och Joakim Norberg som varit programansvariga under tiden jag har läst i Örebro och som alltid uppskattat att få höra våra åsikter under programråd och andra tillfällen.

I helgen flyttar jag tillbaka till Stockholm igen. Jag är redo för nästa steg och söker nu PTP. Om du är nyfiken på att anställa mig eller rekommendera mig till någon annan kan du spana mer på min LinkedIn.

När är det egentligen relevant att prata om sex? Hur ska vi hantera när det någon säger krockar med vår personliga uppfattning? Vad är bra att göra för att skapa trygghet? Det är några av frågorna som kom upp i samband med en workshop på Örebro universitet förra veckan där vi sågs en liten grupp på plats (och hade deltagare på distans) för att ge psykologstudenter möjlighet att träna på att prata om sex. Här kan du få ta del av några tips från workshoppen.

Vi var två RFSU-informatörer som höll en workshop för psykologstudenter arrangerad av RFSU Örebro och Psykologförbundets studerandeförening Örebro. Jag och Vincent de Verdier tog upp flera tips från RFSU och Psykologförbundet samt lät deltagarna göra rollspel utifrån olika case. Du kanske har läst tipsen från de tidigare inläggen om att prata om sex. Du har kunnat inspireras till att Bli en professionell sexpratare eller tagit del av Sex tips om att prata om sex på jobbet.

Grundprinciper för att prata om sex

RFSU:s princip är att alla har rätt att vara, välja och njuta. Friheten att vara handlar om att uttrycka sig själv och sin sexualitet samt rätten att fatta självständiga beslut om sitt liv. Frihet att välja handlar om, och med vem eller vilka sexualiteten delas. Frihet att njuta berättar om rätten att förverkliga begär och att få njuta på sättet en själv vill njuta. Såklart får en människas friheter inte gå ut över någon annans rätt att vara välja eller njuta. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, innebär också alla rätt till välbefinnande, hälsa och lust. En person har rätt att bestämma om sin egen kropp och om sin sexualitet. Det är också viktigt att få utforska sin egen sexualitet och att få njuta.

I en professionell roll tänker jag att det är hjälpsamt att påminna sig om dessa rättigheter och att ha dem som grund i ett normkritiskt perspektiv där vi inte förutsätter ett sätt att vara, vilka preferenser och praktiker någon njuter av eller väljer. En psykolog, eller annan profession, kan också stötta personer att utforska vad som passar för just en själv som individ. I stöttning av utforskande är det viktigt att själv kunna vara öppen. Att ha en öppen hållning och att stötta patienter att utforska är också två tips från antologin Psykolog i primärvården som Psykologförbundet gett ut.

När är det bra att prata om sex

Sofia Eithun Rönning och Hanna Foconi som skrivit kapitlet Att prata om sex i terapi i Psykolog i primärvården tipsar om beröra sex tidigt i en behandling. De berättar att om psykologen tar upp ämnet så visar det att det är okej för patienter att själva tar upp det. Om en behandlare inte gör det finns risken att patienten tänker att det inte är någonting som är intressant att ta upp inom terapin. När jag i höstas läste hälsopsykologi fick vi som tips om att alltid ta upp sex i anamnesen där vi stället frågor kring många andra ämnen i livet för att på ett enkelt sätt visa att sex är en del av livet och hälsan precis som mycket annat men också för att fånga upp om det är någonting viktigt att fördjupa sig mer i.

I hälsopsykologikursen fick vi även tips om att tänka på när det är extra vanligt att sexualiteten påverkas. Till exempel är det vanligt vid utmattning och depression. Då är det bra att ställa en direkt fråga om det och säga att det är vanligt att sexlivet påverkas vid depression eller vad som nu är relevant för patienten. Sofia och Hanna tipsar också om detta och säger också att det är viktigt för att normalisera att andra också upplever detta och att validera att det är någonting som kan upplevas svårt.

Tre slutgiltiga tips för sexprat

Dessa tips är också hämtade från Sofia och Hannas kapitel som jag rekommenderar att läsa.

1. Ställ raka frågor. Om du är för inlindad ger du bilden av att det inte är avslappnat. Det underlättar också för patienten att veta vad du vill ha svar på.
2. Sex kan vara hälsofrämjande och du kan lyfta det. Till exempel är det många som uppskattar onani eller partnersex för att slappna av och somna bättre eller för att hantera ångest och stress. Sex kan också vara ett bra sätt att lära känna sin egen kropp, att kunna vara närvarande, att uppleva glädje. Jag tycker att det är viktigt att som psykolog både kunna lyfta svårigheter men också allt det positiva med sex.
3. Träna på att prata om sex. Precis som i allt annat behövs träning. Om det redan känns avslappnat kan det vara bra att tänka ett extra varv på hur och när det är extra hjälpsamt för patienten och fokusera träning på det. Om du är mindre bekväm kan det vara bra att bara träna på att börja. Jag tänker att det då kan vara hjälpsamt att påminna sig om att patienter har en önskan och förväntan på att prata om sex. Det skriver Sofia och Hanna om samt att psykologer är en yrkesgrupp som är lämpad för att ta upp ämnet.

Sex är en viktig del av hälsa, mående och välbefinnande. Att prata om sex kan vara viktigt utifrån hälsofrämjande, förebyggande och behandlande syfte. Mitt slutgiltiga tips är att fundera över din kontext och på vilket sätt det kan vara relevant för dig att prata om sex.

Ska du handleda och söker efter ett ramverk att hänga upp handledningen på? Det finns många olika modeller att hämta inspiration ifrån. Här kan du få ta del av tre av dem: CLEAR, fiskfiguren och den sjuögda handledningsmodellen.

En modell hjälper dig att koppla samman teori och praktik genom att systematiskt organisera kunskap och beskriva hur olika fenomen hänger samman. Enligt Lance M. McCracken och Stephen Morley finns det tre syften med modeller. De ska underlätta för användaren genom att samla kärnan från forskningsfynd. Modeller visar hur det går att se på världen. De ger också idéer för vad framtida forskning och praktiskt arbete, exempelvis hur du kan bedriva handledning. Kanske kan de kommande modellerna underlätta för dig på dessa tre punkter eller så kan det vara en bra startpunkt för att du ska komma på vilken typ av modell som hjälper dig.

CLEAR

Peter Hawkins och Robin Shohet skriver i boken Handledning inom behandlande yrken om femstegsmodellen CLEAR som de använt sedan 80-talet. Det är fem delar för en handledningssession.

C- Contracting (Avtala)

Här undersöks vad det är klienten vill uppnå och tillsammans sätter ni en agenda för vad dagens session ska innehålla för att klienten ska komma närmre sina mål. Vad tycker klienten är extra prioriterat idag och vill fokusera på? Ni kommer också överens om hur det går till i fråga om vilka roller handledare respektive klient har och om det finns förhållningssätt eller regler ni vill ha i samarbetet. Kanske vill ni bestämma att telefoner ska vara på eftersom ett barn är sjukt eller någonting annat som underlättar.

L- Listen (Lyssna)

Precis som i andra delar av kommunikation så är lyssnande viktigt inom handledning. Peter och Robin skriver att aktivt lyssnande kan hjälpa den som blir handledd att se nya perspektiv och öka förståelsen för situationen hen vill problemlösa kring. Utöver att lyssnande är viktigt för att ställa rätt frågor kan det också vara hjälpsamt bara genom att visa värme och att den som handleds blir sedd. Jag tänker att det kan hjälpa den som handleds att skämmas mindre över frustration hen känner, svårigheter med vissa situationer eller annat som kan på en att känna skuld. När vi ser att det vi säger kan tas emot av någon annan på ett bra sätt kan det hjälpa oss att själva ta emot tankar, känslor och beteenden med lite mer självmedkänsla. Robin och Peter tar också upp att du som handledare kan hjälpa hen som blir handledd genom att med hjälp av lyssnande peka på samband hen kanske inte tänkt på tidigare eller koppla samman information som sagts vid olika tillfällen.

E – Exploring (Utforska)

När handledaren ställer frågor, ber om och ger egna reflektioner och bjuder in till att skapa insikter går det att se nya vägar och upptäcka olika valmöjligheter. Robin och Peter skriver att det kan hjälpa den som blir handledd att se vad som går att göra. De tipsar om att undersöka hur den som handleds påverkas av situationen och nuläget och att sedan se över vad det finns för alternativa sätt att lösa problem på än det som görs idag.

A – Action (Agera)

När den som handleds och handledaren tillsammans utforskat olika sätt att agera i situationen får den som handleds välja en eller flera saker hen vill göra. Robin och Peter tipsar om att undersöka för- och nackdelar med alla olika valmöjligheter innan någon väljs ut. Om flera tillvägagångssätt väljs prioriteras det mellan dem och den som handleds väljer vad hen vill göra först. Robin och Peter tipsar om att göra en snabbspolning framår där den som handleds får testa att utföra det som valts i rummet. För att verkligen landa i någonting som den som handleds kan göra tipsar Peter och Robin och att hjälpa den som handleds att se över vilka steg som ska tas, vilket som ska göras först, när det ska göras och hur. Sedan undersöks det om planen är realistisk för att det ska vara rimligt att lyckas med det som sjösätts.

R – Review (Granska)

Redan i förra steget undersöktes realismen i en plan. Fortsatt granskning av det överenskomna sker i detta steg. Den som handleds går igenom strategin. Vad är det den handledde bestämt sig för att göra härnäst? Sedan sker en genomgång av sessionen. Vad har hen lärt sig av sessionen? På vilka sätt har det förbättrat den handleddes förmåga att hantera liknande situationer framöver? Utöver dessa frågor som Peter och Robin föreslår tänker jag att det kan vara bra att undersöka om träffens innehåll stämde överens med vad hen önskade i början när dagens agenda sattes. Peter och Robin tycker också att det kan vara bra att fråga om vad som varit hjälpsamt och vad som kunnat vara bättre.

Nästa steg av granskningen sker efter att den som handleds testat att genomföra sin intervention. I början av nästa träff, via mejl, telefon eller hur nästa kontakt nu sker så undersöks det hur planen fungerade, vad som var bra och vad som kan göras ännu bättre, vilken feedback som gavs av andra och vilka lärdomar den som handleds kan dra nytta av i kommande tillfällen.

Är CLEAR en bra modell?

Jag tycker att CLEAR är en användbar modell eftersom den ger idéer för praktiskt arbete. Framförallt tänker jag att den kan vara användbar för oss som är nyare på handledning när vi ser över tidsupplägg för en session. I det praktiska momentet i nuvarande kurs om handledning och konsultation tycker jag att det har varit hjälpsamt för att komma ihåg vad som är bra att hinna med. Jag tycker också att upplägget påminner om hur jag lagt upp terapisessioner med att sätta en gemensam agenda och utifrån det utforska tillvägagångssätt, genomföra exponeringar eller andra övningar, reflektion av vad som hände, val av hemuppgift inför nästa session och en sammanfattning av dagens träff. Även om jag inte skulle lägga lyssnande som ett eget steg finns det mycket som påminner och gör att CLEAR-modellen tilltalar mig. Lance och Stephen anser också att en modell ska integrera forskningsfynd, den aktuella kunskapen. Jag tänker att det framförallt är viktigt i en modell som ska kunna ge mer fingervisningar i vilka interventioner som ska väljas. CLEAR beskriver snarare ett arbetssätt än val av intervention och jag tänker att det därför inte gör lika mycket att modellen inte lever upp till detta krav. Jag tänker att det kan vara bra att använda CLEAR just för planering av enskilda samtal men att andra modeller kan hjälpa valet av intervention.

Fiskfiguren

Sidsel Tveiten skriver i boken Yrkesmässig handledning – mer än ord om fiskfiguren. Det är en modell som strukturerar upp handledningprocessen i fem delar.

1. Innan fisken börjar – förberedelsefasen
2. Fiskhuvudet – uppstartsfasen
3. Fiskkroppen – arbetsfasen
4. Fiststjärten – avslutningsfasen
5. Efter fiskens slut – reflektionsfasen

1) Förberedelsefasen

I förberedelsefasen sker planeringen av handledningen. Efter att ha bestämt att handledning är rätt metod är det bra att formulera ett syfte med handledningen. Sedan ställs frågor om vilken kompetens en handledare behöver, vem som ska axla rollen, om det räcker med en eller om det bör vara flera handledare. det handlar också om personerna som ska handledas. Vilka är det? Är deltagandet frivilligt? Hur ska det motiveras? Hur ska inbjudan ske? Sedan är det också bra att lösa en del praktiska frågor som hur länge, var och när, om handledning ska ske individuellt eller i grupp.

Helene Eriksson undervisar i kursen Handledning och konsultation vid Örebro universitet. Hon menar att det är bra att säkerställa att handledning är rätt metod. Ibland kan det vara bra att hålla en utbildning för att ge en kunskapsgrund innan handledning ska ske. Helene säger att det är bra att som handledare vara mycket tydlig med vad som görs inom handledning och vad som är andra insatser. Sidsel håller med om att det är viktigt att vara tydlig med vad som sker inom och utanför handledning. Hon skriver i boken Yrkesmässig handledning – mer än ord att det kan vara bra att bjuda in potentiella deltagare till en informationsträff där potentiella deltagare får information om vad handledning innebär och efter det har möjlighet att tacka ja eller nej till erbjudandet.

2) Uppstartsfasen

Uppstartsfasen fokuserar på att låta en grupp eller den enskilda deltagaren lära känna varandra och/eller handledaren. Det innebär också att lära känna handledning som metod och att hitta sin roll i processen. Vilket ansvar innebär det att bli handledd? Vilka typ av frågor går det att få eller söka svar på? Hur kan handledning gå till? Sidsel skriver att handledaren har ansvar för att skapa trygghet och att detta görs genom att bidra med en struktur där deltagarna får möjlighet att lära känna varandra och handledningen. Hon rekommenderar att avsätta två till tre sessioner för att sätta ramar och låta deltagarna lära känna varandra. Hon rekommenderar att skapa ett kontakt för att öka förståelse för handledning och att skapa en gemensam överenskommelse om roller, form för handledning, mål och önskade beteenden.

3) Arbetsfasen

De flesta fiskar har kroppen som den lägsta delen. Arbetsfasen ska också vara den lägsta inom handledningsprocessen. Här sker olika interventioner där individen eller grupper får arbeta med att utvecklas och nå sina mål. Sidsel skriver att en session i sig själv har en uppstarts -, arbets- och avslutningsfas. Jag tänker att uppstartsfasen kan innebära att checka in i handledningen och att sätta agenda för dagen. Arbetsfasen innebär att arbeta utifrån agendan. Avslutning rundar av, sammanfattar och utvärderar träffen. Sidsel skriver att en större halvtidsvärdering bör göras där handledningen, metoderna, grupprocesser och andra viktiga områden utvärderas mer ingående.

4) Avslutningsfasen

Denna fas innebär en utvärdering av allt som hänt sedan inledningen i uppstartsfasen för att se vad som går att bära med sig och att planera inför en fortsatt utveckling. För att utvärdera utveckling kan det vara bra att koppla tillbaka till vilka mål som sattes i uppstartsfasen och vad deltagarna upplevt för förändring sedan dess. Har målen uppnåtts? Vad är kvar? Vad upplevs har varit hjälpsamt? Vad upplevs ha hindrat? Andra frågor kan handla om deltagare upptäckt någonting nytt hos sig själva och hos andra i en handledningsgrupp. Sidsel skriver också att det kan vara bra att utvärdera handledarens insats, vad som varit bra i handledningen och vilka förändringar som önskas. Efter en tilbakablick kan det vara bra med framåtblickande. Vad är det den handledde kan dra nytta av att göra framöver? Behövs mer handledning eller någon annan insats? Vad kan personen göra på egen hand? Inom terapisammanhang är det vanligt att göra en vidmakthållandeplan där en person som genomgått behandling får se över vad hen vill fortsätta göra för att bibehålla framseg och förhoppningsvis fortsätta förbättra sitt mående. Jag har använt en liknande enklare variant efter organisationsinsatser där deltagare får tänka över vad som varit användbart och planera vad de vill fortsätta med och vad som behövs för att det ska ske. Jag tänker att det är bra att göra liknande inom handledning.

Sidsel berättar i sin bok att det är handledarens ansvar att hjälpa deltagare att inse vad de kommer sakna när handledningen avslutas. Hon ger som exempel att handledningen kan innebära ett tryggt rum där du kan vara öppen utan att vara rädd för dömande, att det kan ge en social samvaro, att det kan vara ett skönt stöd i den egna utvecklingen. Sidsel skriver att det kan uppstå en sorg när deltagarna ser detta. Detta stämmer överens med beskrivningar av grupprocesser exempelvis Susan Wheelans beskrivning av fasen separation. (Du kan läsa en kort genomgång av hennes modell här.) Som handledare kan det vara bra att känna till detta och stötta deltagarna.

5) Reflektionsfasen

Efter att handledningen är avslutad forsätter den/de handledda sin egen process. Kanske använder hen metoder från handledningen eller hittar egna sätt att arbeta. Om de skrivit en vidmakthållandeplan kan det vara fint att återgå till den med jämna mellanrum eller uppdatera den vid behov.

Är fiskfiguren en bra modell?

Det jag uppskattar med fiskfiguren är att den är lätt att komma ihåg och ger en förståelse för de olika faserna. Jag tänker att det är bra att komma ihåg att förberedelser och efterföljande bearbetning också är viktiga delar av handledning. Jag tänker att det framförallt kan vara bra för oss som är nyare eller vid insäljning av handledning till beställare som kanske inte är lika insatta i handledning. Av de tre kriterierna Lance och Stephen sätter upp för modeller tänker jag att fiskfiguren framförallt hjälper till att hitta utvecklingsaktiviteter för handledning. Den organiserar inte så många forskningsfynd, så vitt jag vet, förutom att tänka på grupprocesser i upplägget för handledningen och att det krävs ett fortsatt eget arbete hos den handledde för att det ska ske en långsiktig utveckling.

Den sjuögda handledningsmodellen

Peter och Robin skriver också i Handledning inom behandlande yrken om den sjuögda handledningsmodellen. De beskriver att den tittar på olika områden som kan vara fokus för innehållet i handledningen. De beskriver att fokus kan vara på:

1. Klienten – personen som träffar den som handleds
2. Interventioner utförda av den som handleds
3. Relation mellan klienten och den som handleds
4. Den som handleds
5. På relationen mellan handledaren och den som handleds
6. Handledarens egen process
7. Den större kontexten – organisatoriska förutsättningar, lagar, etik

Författarna säger att en handledningssession ofta bör ha flera fokus och att en handledare sällan använder endast ett fokus för all handledning. De rekommenderar att se över modellen för att kunna öka sina valmöjligheter att välja fokus som handledare och även att ta upp ett metasamtal om de olika nivåerna för att skapa ett gemensamt språk med den som handleds. För att veta vad som är vad kan det vara bra att förtydliga de sju olika områdena.

1) Klienten

Peter och Robin skriver att det är viktigt att som handledare inte fastna i den som handleds förenklade bilder av sina klienter de träffar. Om tanken är att stötta den som handleds att bredda perspektiv är det bra att inte falla i fällan med förenklade bilder. De tipsar om att utforska genom att ställa många frågor om klientens liv, hur hen ser ut, rör sig, pratar för att klienten ska komma in i handledningsrummet. Personligen skulle jag nog föredra att filma möten med klienter och använda det i handledning som vi gör på psykologmottagningen på Örebro universitet. Peter och Robin menar också att video eller ljudinspelning är hjälpsamt. I alla sammanhang går det inte att spela in och det är då bra att använda andra metoder som att göra rollspel med rollbyten där den som handleds får testa att vara olika roller för att få perspektiv. Peter och Robin rekommenderar att som handledare se över mönster och undersöka hur den som handleds pratar om klienten jämfört med hur hen pratar om sig själv eller andra.

2) Den handleddes interventioner

Fokus handlar här om vad det är som den som handleds gör i kontakten med klienten. Peter och Robin skriver att handledning med detta fokus ofta handlar om att bredda den som handleds repertoar. De citerar Abraham Maslow: “Om det enda verktyg man har till hands är en hammare, har alla problem en tendens att bli spikar”. Peter och Robin tipsar om att fråga om vilka interventioner som görs, hur, varför och om det finns alternativ som skulle kunna fungera lika bra eller bättre. Genom dessa frågor vill de skapa reflektion och öka medvetenhet om vilka andra metoder som kan användas. Ett annat sätt de föreslår för att öka den som handleds valmöjligheter är att brainstorma många olika förslag. De skriver att detta kan göras både för individer och i grupp samt föreslår att det kan vara bra att sätta ett högt mål på antal idéer som ska kläckas för att tömma ut de mer frekvent använda och komma till mer kreativa förslag. Om det görs i grupp är mitt förslag att låta deltagarna tänka en stund själva innan de börjar prata med varandra för att minska risken med likriktade förslag. Peter och Robin säger att många som handleds fastnar i antingen eller-tänkande liknande en falsk dikotomi där de ger två förslag som inte behöver vara motsättningar eller presenterar två förslag som de enda alternativen fast att det finns många andra ytterligare möjligheter.

3) Relationen mellan klienten och den handledde

Handledning med detta fokus ställer frågor för att få den handledde att bli mer medveten om sin relation och sitt förhållningssätt till klienten. Peter och Robin föreslår att handledaren ska ställa frågor där den handledde får tänka sig vara en fluga på väggen under första samtalet mellan den handledde och klienten samt beskriva vad hen såg och hörde i samspelet. Detta eller frågor om metaforer, möten i en helt annan kontext eller liknande menar författarna kan hjälpa den handledde att gå ut från sitt eget inifrånperspektiv och istället försöka se relationen något mer utifrån.

4) Den som handleds

Att fokusera på den handledde innebär att se över vad som väcks i hen i kontakten med klienter, den som handleds egna inre processer. Peter och Robin skriver en del här om motöverföring. Det psykodynamiska begrepp som beskriver olika omedvetna reaktioner på klienten. Författarna rekommenderar också en övning för att medvetandegöra motöverföringen. Om du, precis som jag, har svårt för att använda dig av motöverföring så har jag nu plockat ut det ur övningen som jag tänker är mest användbart. Peter och Robin rekommenderar att först ställa den handledde frågan om vem klienten påminner hen om. Det kan vara en annan person som hen träffat i arbetet eller privat, kanske en känd person, en karaktär eller rentav den handledde själv idag eller den hen upplever sig har varit eller är rädd för att bli. Om den handledde kommer på någon så kan det sedan vara bra att fundera på vilka likheter hen ser och reagerar på. Sedan tänker jag att det går att prata mer öppet kring vad den som handleds tänker har med klienten att göra och vad som kanske påminner om tidigare misslyckanden, rädslor inför framtiden eller någonting annat som inte handlar direkt om klienten. Robin och Peter föreslår att den som handleds istället ska prata först till den andra personen, hitta olikheter och sedan prata till klienten. De menar att det kan ge stora effekter. I dagsläget skulle jag själv inte känna mig bekväm med att göra det men om du vill testa övningen beskriver de den mer utförligt och hänvisar till Heron från 1974. Jag tänker att det kan vara bra att påminna oss om att vi är människor och reagerar på olika sätt beroende på vilka vi möter. Jag har själv upplevt att jag lättare får sympati med personer som agerar och reagerar liknande som jag själv gör. Då är det mitt uppdrag att oavsett om jag kan spegla mig i personen eller ej ger det professionella bemötande som klienten förtjänar.

Peter och Robin skriver att fokus på den som handleds också handlar om att hjälpa personen att stärka sitt välbefinnande. De menar att det gör handledningen mer förebyggande om fokus också ligger på att stärka den som handleds egna resurser.

5) Handledningsrelationen – mellan handledare och den som handleds

I denna och nästa aspekt menar Peter och Robin att handledaren lever som hen lär genom att vara uppmärksam på sina egna upplevelser och att använda dem. Ett exempel de ger inom fokus på handledningsrelationen är om handledaren uppfattar att den som handleds beskriver en klient på ett undfallande sätt och sedan frågar om det beror på den som handleds relation till sin klient. Jag håller med om att det är viktigt att vara uppmärksam på de egna upplevelserna men tror att det oftast säger mer om mig än om den handleddes relation till klienter. Dette betyder såklart inte att jag tänker att vi inte ska vara uppmärksamma på våra egna upplevelser. Jag håller med Peter och Robin om att det är viktigt att notera egna tankar och förnimmelser samtidigt som vi aktivt lyssnar på den vi handleder.

Du kanske också har pratat med en kompis som bråkat med sin partner? I samtalet har du kanske blivit arg på den andra personen som gjort fel och sårat din vän. Här blir såklart din upplevelse färgad av känslorna den du pratar med har. I privata samtal kan vi tillåta oss själva att säga att den vi träffar har 100% rätt och att den andra personen bär all skuld. Det är sällan sant och inte det mest konstruktiva oavsett om det är privat eller professionellt. Men i professionella samtal är det däremot oetiskt på en annan nivå och det är därför extra viktigt att notera om vi rycks med i upplevelsen. Att notera de egna upplevelserna är ett bra första steg för att antingen hantera dem på egen hand eller använda dem i kontakten.

Utöver detta sätt att använda relationen tänker jag att det också kan vara bra att använda relationen mellan handledare och den handledde för att vara en förebild för professionellt förhållningssätt. Om det exempel är så att den som handleds har svårt med att låta klienter själva lösa problem och gärna vill ge råd kan det vara bra att stötta den som handleds genom att använda metoder där den som handleds successivt får komma fram till ett svar. Efter det kan den som handleds få reflektera kring metoder och se om det finns någonting av den som går att lära sig av i det egna arbetet. Om den du handleder har lätt att fastna i att skuldbelägga andra kan det vara bra att som handledare försöka använda sig av ett mer objektivt och ickedömande språk samt låta den handledde reflektera kring det.

6) Handledarens egen process

Peter och Robin skriver om att det här också handlar om att lyssna inår likväl som utåt under handledningssessioner. De menar att ilska, trötthet, rädsla eller andra förnimmelser du som handledare upplever kan säga någonting om den handleddes relation till klienten. Om du som handledare blir otålig när den handledde pratar om en klient kan du beskriva otåligheten, säga att du tror att det inte handlar om din egen upplevelse utan att du funderar på om du fångar upp en otålighet den handledde känner inför sin klient.

Personligen tycker jag att detta är svårt att använda mig av och har inte gjort det speciellt ofta själv eftersom jag utgått från KBT i behandlingar jag gjort och även som teoretisk utgångspunk i ledarskapshandledningar jag gjort. Om du själv ska använda dig av detta rekommenderar jag att träna mycket på att notera hur du vanligen brukar uppleva sessioner och att uppfatta den du handleder samtidigt som du noterar dina egna upplevelser. Om du vill träna på att lyssna utåt och inåt samtidigt är träning med deliberate practice en metod för det. Du kan läsa en kort introduktion till det här.

Du kan också använda dina egna upplevelser för att normalisera. I behandlingskurser på psykologprogrammet i Örebro har vi pratat om att det ibland kan vara okej att säga någonting liknande som “när du berättar det här blir jag ledsen. Hur känner du när du berättar om den här situationen?” Det kan vara hjälpsamt om du tror att den du träffar behöver stöd i att få uttrycka ledsamhet. Kanske pratar du med någon som har uppfattningen att den måste kunna låta allting rinna av sig om hen är professionell. Då kan det vara bra att lyfta att det är okej att också bli sårad, arg, ledsen i en yrkesroll även om vi ska göra vårt yttersta för att agera professionellt.

7) Den större kontexten

Handledningen påverkas inte bara av handledare, den som handleds och den specifika klient som den handledde kan vilja prata om. Det finns fler apsekter i ett större sammanhang som kan vara bra att tänka på. Peter och Robin menar att alla tidigare sex fokusområden påverkas av ett sammanhang.

1. Klienten påverkas av kultur, arbetssituation, socialt liv, bakgrund, ekonomi och mycket annat.
2. Interventioner som den handledde använder styrs inte bara av den egna kompetensen utan också av vad som förordas i organisationen, av lagar, föreskrifter och rekommendationer. Här kan det som handledare vara bra att be den handledde att lista olika styrdokument att förhålla sig till för att ha med det i valet av interventioner som ska testas.
3. Relationen mellan klienten och den handledde kan påverkas av premisserna för kontakten som om det är frivilligt eller ej. Det kan vara på klientens eget önskemål eller någonting som måste göras. Kanske finns det åsikter kring klienten där familj, kollegor eller andras tankar påverkar relationen.
4. Den handleddes situation kan också påverkas av faktorer utanför handledningen som egna organisationen, rollen där, hens erfarenhet i yrkesrollen och privat, den handleddes personlighet och preferenser.
5. Relationen mellan handledaren och den handledde kan påveras av de olika organisationernas förutsättningar. Kanske finns det en annan beställare som är chef till den du handleder och som påverkar kontakten mellan dig och den som handleds. Kanske är det inte den önskade graden av frivillighet i den handleddes deltagande. Kanske påverkas er relation av den handleddes tidigare erfarenheter. Det kan också påverkas av likhet eller skillnad i ålder, kön, könsuttryck, funktionsvariation, etnicitet, religion, sexuell läggning, klass eftersom det kan göra att olika situationer kan tolkas i olika ljus beroende på våra erfarenheter. Om vi saknar delad referensram kan vi missa viktig information eller överdriva tolkningen. Läs gärna en del om att överfokusera eller underfokusera i detta inlägg. Om vi delar erfarenheter kan vi också läsa in för mycket av egna upplevelser.
6. Handledarens kontext handlar om att se ur vilket perspektiv vi ser världen och kan handla om att bli medveten om sin teoribas, personliga erfarenheter, preferenser, personlighet, hur vi blir lästa och uppfattningar vi har som kan påverka. Peter och Robin rekommenderar att reflektera för att öka sin självinsikt.

Peter och Robin säger att det är bra att vara medveten om alla sju fokusområden i den sjuögda modellen och att välja de fokus som du bedömer är mest hjälpsamt. Att ha ett ensidigt fokus eller att försöka trycka in alla sju per handledningstillfälle.

Är den sjuögda modellen en bra modell?

Lance och Stephen menar att en bra modell ska uppfylla tre kriterier och av dessa tre tänker jag att den sjuögda handledningsmodellen framförallt hjälper till att guida interventioner. Den kan också organisera kunskap. Däremot så är det oklart med vetenskapligheten. Jag tänker att det kan vara bra att kombinera den här modellen med testade metoder i och med att modellen i sig själv inte är baserad på forskning.

Vilken modell rekommenderar jag och vilken väljer du?

Jag tänker att alla dessa tre modeller har sin plats och jag vet inte vilken som jag skulle förorda. Dels har jag inte testat alla men också för att jag tänker att det framförallt beror på vilken roll modellen ska fylla. Vill du planera upplägg för en session kan det vara bra att slänga ett öga på CLEAR. Vill du fundera över upplägget för hela handledningsprocessen kan fiskfiguren vara till hjälp. Om du väljer interventioner kan det vara bra att tänka över olika fokus de ska arbeta med. Då kan den sjuögda modellen guida i valet.

Mitt tips är helt enkelt att du ska välja det som passar bäst för dig. Kanske kan det vara bra att se om du kan applicera dessa tre modeller på din handledning för att se vad som fungerar bäst för dig eller se om ingen kanske är rätt och att du behöver leta upp någon annan som kan hjälpa dig.

Hur går det att hantera klimatångest? Hur ska vi hantera ambivalens? Vad ska vi satsa på för att få igenom beteendeförändringar och göra hållbara val? I detta blogginlägg kan du få svar på dessa frågor från forskaren Maria Ojala som denna vecka höll en föreläsing i Klimatpsykologi.

I veckan arrangerade Klimatstudenterna – Örebro universitet en uppskattad föreläsning där Maria Ojala berättade om klimatpsykologi. Maria forskar om ungas sätt att hantera klimatförändringarna. Det finns många intressanta ingångar i klimatpsykologi och Maria berättade om när oro för klimatet kan ge drivkraft och när det innebär handlingsförlamning. Maria berättar att många människor, framförallt unga är oroade. Hon poängterar att oro är en naturlig del av att bry sig om någonting. Oro behöver inte heller vara negativt utan kan hjälpa oss att börja göra någonting annorlunda. Vi människor är bekväma och gör annars samma sak utan att tänka på vad det är vi egentligen gör. Vi plockar ned samma vanliga matvaror när vi går i butiken utan någon speciell eftertanke. Vi tar samma väg till jobbet. Vi slösurfar i samma appar inför läggdags och behöver inte göra ett aktivt val om vi ska ta A eller B. Det bara blir som vanligt. Oron kan däremot få oss att skärskåda vanorna. Vi kan väckas från automatiseringen och fundera över våra val. På så sätt kan oro förknippas med engagemang.

Oro kan också innebära passivitet. Om det känns för jobbigt att läsa artikeln som handlar om att svenskar köper fler kläder och handlar mindre på second hand även om vi tror att det är helt tvärt om, så kanske vi bara stänger fliken utan att ha läst klart ingressen. I Marias forskning när hon frågade unga om hantering av klimatkrisen berättade en av deltagarna att hon åt glass när hon blev oroad över klimatet. Att vi undviker att höra om krisen eller distraherar oss när det blir för tufft är inte förknippat med engagemang.

Oro kan leda till passivitet och försvar när:

1. du känner att du inte har kontroll över oron,
2. du inte ser något hopp,
3. du känner att du inte kan påverka
4. de ohållbara beteendena är så härliga.

Hur ska dessa fallgropar tacklas?

1. Ingen kontroll över oron

För att uppleva mer kontroll tipsar Maria om att ett första steg är att kunna sätta ord på upplevelsen. Oavsett om det är att kallad et klimatångest, oro över klimatet eller någon annan benämning du trivs så kan det minska känslan av att oron bara flyter omkring.

Maria rekommenderar också att hitta sammanhang där det går att prata om sin oro och att få bolla idéer. Att få bli lyssnad till är viktigt. Hon tipsar också om att hitta sammanhang för kollektivt engagemang för att uppleva kontroll. För dig som är student kan Klimatstudenterna vara ett forum men annars finns det många andra möjligheter.

2. Hopplöshet

Maria har forskat om ungas olika copingstrategier, deras sätt att hantera oro över klimatet. Hon har funnit att meningsfokuserad coping kan vara hjälpsamt för att hantera hopplöshet. Då kanske du undrar vad meningsfokuserad coping är? Jo, det innebär att kunna se att det finns någonting att vara orolig för som exempelvis klimatförändringarna och att det inte går att själv förändra situationen. Du kan se att det kommer ta tid att göra en förändring och förnekar inte att det är ett problem. Men du kan lägga till fler tankar och positiva omdömen som att se vilka andra som föregår med gott exempel. Kanske går det att se att politiker fattar modiga beslut, att organisationer är aktiva eller att företag anstränger sig för att minska sina utsläpp. Du kan hitta fördelar i den svåra situationen som att människor kan samarbeta. Du kan omformulera mål och du kan hitta mening med tillvaron. Kanske kan du uppleva en tilltro och ett förtroende att mänskligheten vill lösa klimathotet tillsammans. Du kan tänka att det kan finnas hopp i denna existentiella fråga.

Maria berättar att engagera sig tillsammans med andra också kan ge hopp. Hennes forskning från 2007 visade också att en samvaro med andra och ett socialt nätverk kan öka de positiva upplevelserna. Att lära sig från engagemanget var en annan fördel. Det kan också underlätta att leva mer i samklang med sitt samvete och det gemensamma engagemanget bidrar till det.

3. Lilla jag kan inte göra skillnad

Att engagera sig tillsammans med andra kan också vara ett sätt att öka upplevelsen av att varje människa är en viktig liten pusselbit i förändringen. Maria menar att fördelarna engagemanget ger också kan vara relevant för att få oss att känna oss som en del av ett sammanhang och minskar upplevelsen av obetydlighet. Ibland kan den egna litenheten i världen ge motstridiga känslor och en ambivalens kring vad som ska väljas. “Ska jag verkligen cykla? Det är ju kallt ute nu och mycket skönare att åka bil. Och spelar verkligen en liten bilresa så stor roll? Företagen släpper ju ut jättemycket!” Maria säger att ambivalensen kan hanteras genom att lyfta att det som görs på individnivå också är viktigt. I en studie hon gjorde om energibesparing bland unga vuxna kunde hon se att personer som hade hög nivå av ambivalens agerade på två olika sätt. Vissa sparade el och andra gjorde de inte. De var eniga i sin osäkerhet på hur stor skillnad energisparandet gjorde. Personerna som inte sparade el resonerade såhär: Om inte alla börjar spara energi är det ingen idé att jag börjar göra det. Personerna som sparade energi oavsett sin ambivalens tänkte istället: Även om det inte har så stor effekt på klimatet vad en enskild människa gör är det fel att slösa energi i onödan. Även om många människor struntar i att spara energi kan jag i varje fall fungera som förebild.

4. Men det är ju så najs

Längtan efter den kritvita stranden och turkosblå vattnet kan få en att vilja glömma bort klimatförändringarna. Maria säger att ett bra sätt att möta det på är att tänka på alla fördelar med mer miljövänliga beteenden. Kanske kan du spara pengar, upptäcka spännande saker i närområdet eller hitta andra fördelar. Maria ger exemplet att cykel ger motion, du sparar pengar, du slipper köer, du slipper springa efter att du kommit hem och många andra positiva aspekter. Här gäller det att betona positiva känslor och allt härligt som går att få i och med de mer klimatvänliga valen. Maria säger att de kan ge glädje, stolthet, hopp och mening.

Vad ska du ta med dig härifrån?

Dels är det bra att påminna sig om att oro är naturligt och en del av livet. Kanske är det inte alltid trevligt och då kan det vara skönt att hitta sådant som hjälper. Det kan vara att:

• Skapa en klimatvänlig vana som att ta cykeln.
• Bli medlem i en miljöorganisation.
• Dela en artikel med en förebild som gör någonting bra för klimatet.
• Träffa andra som tycker klimatet är viktigt och diskutera med dem.
• Skicka ett tackmeddelande till någon du sett gjort någonting bra för miljön för att uppmuntra det.
• Påminn dig om att du kan vara en förebild för andra i din närhet och dra ett litet strå till stacken genom det.

Testa olika saker och se vad som passar bra för dig. Prata också gärna med nära och kära för att få mer inspiration.

Perfektion är ett ord jag skriver då och då i SMS när jag vill säga att jag är nöjd med någonting. Men det är sällan vi egentligen når perfektion. Vad gör att vi egentligen eftersträvar det? Här kan du läsa ett kort intro till det.

Här i Sophies värld har du kunnat läsa två tidigare inlägg om perfektionism utifrån Martin M. Antony och Richard P. Swinson bok. I When Perfect Isn’t Good Enough – Strategies for Coping with Perfectionism skriver de om att perfektionism inte bara är att ha höga mål och ambitioner. Det handlar också om hur perfektionistiska tankar och beteenden får oss att må och att det faktiskt kan hindra hur väl vi klarar av att nå mål. I ett tidigare inlägg har du kunnat läsa mer om vad perfektionism egentligen är. Det hittar du här.

Det vi lär oss påverkar perfektionism

Martin och Richard uppmuntrar till att fundera över vad som gett perfektionismen. De ger olika övningar där du listar en till fyra saker som bidragit till din perfektionism inom olika områden: förstärkning och belöningar, försvagning och straff, modellinlärning med förebilder, samt information du tagit del av. Jag tänker att det kan vara värdefullt att göra även om du inte kommer kunna hitta alla enskilda händelser eller göra en objektiv bedömning om vad som påverkar mest. När jag gick i lågstadiet och därför inte kunde få riktiga betyg fick vi istället stjärnor i olika färger. Jag har ett starkt minne av den gången jag fick silverstjärna istället för guldstjärna. Att jag kommer ihåg detta betyder inte att det var den dagen som satt djupa spår i mig och gett rädsla för att misslyckas. Däremot tänker jag att det kan hjälpa oss att komma igång med tankar om vad som påverkar idag. Att komma på smärtan av silverstjärnan kan hjälpa mig att komma på om det finns några motsvarigheter idag eller lär mig att förstå tankesättet kring hur vi gör mer eller mindre av ett beteende beroende på följderna det får och att vi lär oss från vad vi ser hos andra.

Vilka olika tankefel gör vi om perfektion?

Inom kognitiv terapi pratar vi ofta om olika tankefel. Det är sätt vi tänker på som inte går ihop med verkligheten. Martin och Richard har valt ut några vanliga tankefel som tydligt går att koppla till perfektionism. Här kan du läsa om tre av dessa:

• Svartvitt tänkande – Det är allt eller inget. Du är perfekt eller värdelös. Lite som när världsmästaren i konståkning Alexandra Trusova sade “Winning is first place. Everything else is losing.”
  
• Tankeläsning – Du vet vad en person tänker. Någon gäspar under din presentation och tycker självklart att du är den sämsta föreläsaren i historien. Det kan vara så. Hen kan också ha sovit för lite, blivit trött av hela dagens föreläsningar eller någonting helt annat.
  
• Tunnelseende – Fokus på detaljer tar över och du ser inte skogen för alla träd. Som när vi är hårt fokuserade på att förbereda ett möte på allra bästa sätt så att vi får sova få timmar och tröttheten försvårar möjligheten att hålla fokus under mötet. Detaljen med den perfekta föredragningslistan kanske inte är lika viktig som att vara alert.

Vi gör alla tankefel och det kan vara bra att fundera på om vi är rädda för att testa att göra saker på nya sätt på grund av dessa tankar. Om vi är helt säkra på att vår chef kommer hata oss om vi råkar göra ett misstag, även om hon inte sagt det eller uttryckligen visat det, kan det vara skönt att påminna sig om att det är tankeläsning och att det kan vara värt att testa att lägga lite kortare tid på rapporten, att gå hem samma tid som kollegorna eller någonting annat som utmanar dina idéer om vad som borde göras.

Tankar, känslor och beteenden

Om du läst om KBT eller kanske träffat en psykolog som jobbar med det är det ingen hemlighet att tankar, känslor och beteenden hänger samman. Som ovan nämt kan det vara bra att se hur olika tankar påverkar att vi gör samma saker om och om igen. Vi kan testa att göra saker på ett nytt sätt. Det kan i sin tur förändra tankar och känslor. Har vi en positiv känsla tänker vi ofta mer positivt och tankarna påverkar också känslorna.

Okej, allting påverkar varandra. Vad är det då bra att börja? Ofta kan det vara hjälpsamt att börja i beteenden. Du kan konkret se skillnad mellan att komma en kvart innan ett möte eller på att komma två minuter sent. Du kan bestämma att göra saker annorlunda. Du kan bestämma att skriva itne i ett mejl istället för inte (min vanligaste felskrivning). Det är lättare än att bestämma att du ska känna eller tänka annorlunda. Mitt tips är därför att gå igenom inlägget om åtta vanliga beteenden vid perfektionism för att se om det är någonting som du skulle vilja testa att göra annorlunda.

Vissa beteenden är hjälpsamma men om de görs för ofta, i stor mängd eller av olika skäl upplevs som det enda sättet att göra saker på kan det bli problem. Jag har tidigare nämnt att veckohandling underlättar för mig. Om det däremot är så att jag kommer på att jag får oplanerade gäster och då inte har tillräckligt av någonting är det logiskt att det är mer hjälpsamt för mig att handla igen istället för att trolla med knäna. Om du kollat igenom detta inlägg eller det om vanliga beteenden och kommit underfund med att det inte är någon problem för dig. Då är det dags att hurra för det!

Har du däremot kommit fram till att du kan ha höga krav som inte är hjälpsamma kan det vara bra att jobba på att sänka kraven. Du kan jobba med tankar och beteenden i beteendeexperiment där du funderar över vad du tror skulle hända om du kom sent till ett möte, inte städar inför att du får gäster eller inte håller koll på hur din partner beter sig när ni är på fest tillsammans. Du skriver ned vad du tror kommer hända, testar och skriver sedan ned vad som faktiskt hände för att kunna jämföra hypotesen med utfallet. Om du har större svårigheter kan det vara bra att få stöd för att arbeta med detta. Du kan kontakta en vårdcentral eller se över andra möjligheter. Om du bor i Örebro kan du kontakta psykologmottagningen på universitetet och det finns också liknande chanser på andra lärosäten med psykologprogram.

Såhär såg min lägenhet ut i veckan inför fotograferingen för lägenhetsannonsen. Även om jag tycker om att ha det prydligt hemma är det sällan såhär perfekt. När jag flyttade in och var den första boende som satte min fot i lägenheten var jag också mycket minutiös med städningen. Jag gick varv i lägenheten med microfibersdukar och ville inte ha in gäster innan jag polerat induktionshällen. Efter ett tag insåg jag att det inte var trevligt för mig och inte heller avslappnat för gästerna. Då började jag göra beteendeexperiment där jag till exempel testade att inte polera i diskhon med microfibersduk. Ingen av gästerna reagerade. Jag testade att inte putsa spegeln inför alla besök. Ingen märkte det heller. Jag lät några saker ligga framme på bordet. Ingen kommenterade det. Genom att testa lite olika beteendeexperiment har jag kunnat landa i en bra nivå där jag både kan ta hand om mig själv, mina gäster och lägenheten utan att det blir för mycket. Det är lättare för mig att ha gäster och jag kan också vara mer avslappnad.

Lägenheten är såklart fortfarande i väldigt fint skick. Om du vill kolla själv är det visning 1 mars och du kan också boka egna visningar här. Oavsett om du letar efter en ny lägenhet eller inte hoppas jag att du hittar sätt att utmana perfektionistiska idéer med stöd eller på egen hand.

Det är inte underligt att vi vill prestera, göra saker så bra som möjligt eller att vi vill se bra ut framför andra. Att det är logiskt att vi vill få uppskattning och känna oss nöjda betyder inte att det är oproblematiskt. Om vi har svårigheter med perfektionism hjälper inte höga mål framåt utan kan istället vara hindrande och minska välbefinnande. I detta inlägg kan du läsa mer om vad perfektionism är och få med dig några tips vad det går att göra åt det.

I boken When Perfect Isn’t Good Enough – Strategies for Coping with Perfectionism skriver Martin M. Antony och Richard P. Swinson att en vilja att nå höga mål inte är perfektionism. Perfektionism är istället att ha orealistiska krav som konstant eftersträvas och är det enda sättet en person mäter sitt värde i. När det blir så pass riskfyllt att göra fel, om ett misstag likställs med att du är värdelös, är det logiskt att följden kan bli att du inte gör uppgiften över huvud taget, eller att den får ta orimligt lång tid eller något av de andra vanliga beteendena som beskrivs i detta inlägg.

Är all perfektionism likadan?

Tidigare trodde vi att perfektionism var ett enklare koncept men det visar sig ha fler dimensioner. Martin och Richard skriver om två olika inledningar som kan göras av perfektionism. Paul Hewitt och Gordon Flett delar in perfektionism baserat på om du upplever att de höga kraven kommer från dig eller utifrån och om kraven riktas mot dig eller din omgivning. Paul och Gordon delar in perfektionism i tre kategorier:

1. Självorienterad perfektionism – orimligt höga krav riktade mot dig själv, stark självkritik när dessa inte uppnås, svårigheter att acceptera egna brister och högre risk för nedstämdhet på grund av detta.
2. Omgivningsorienterad perfektionism – höga krav på att andra ska leva upp till de egna höga förväntningarna. Svårt att delegera eftersom du inte litar på att andra kan leva upp till förväntningarna. Ofta innebär denna typ av perfektionism att relationer belastas, att du blir frustrerad och andra svårigheter.
3. Socialt orienterad perfektionism – här handlar det om att du upplever att omgivningen har höga grav på dig som är svåra eller omöjliga att nå. Denna typ av perfektionism kan innebära ilska gentemot andra för att du upplever deras krav som pressande, nedstämdhet för att du upplever misslyckanden och social ångest på grund av rädslan för att bli dömd av andra.

En annan indelning som omskrivs i When Perfect Isn’t Good Enough är Randy Frosts sätt att beskriva perfektionism som han skapade tillsammans med sina kollegor. Deras indelning fokuserar mer på olika orosmoment och har sex olika aspekter:

1. Överdriven oro över misstag – detta innebär en stark oro över att göra misstag. Om ett misstag görs innebär det ett misslyckande.
2. Höga krav på sig själv – dessa krav är högt ställda och upplevs som tvingande. Om du inte lever upp till kraven är du värdelös.
3. Tvivel på sitt agerande – här handlar det om osäkerhet kring det egna handlandet. Var det verkligen rätt? Det kanske är lika bra att kolla igen?
4. Behov av organisering – även om organisering är fantastiskt hjälpsamt finns det en gräns för när det smakar mer än vad det kostar. Denna dimension av perfektionism handlar om när det blir för mycket, tar för lång tid, försvårar samarbete med andra personer och andra skäl till att längtan efter ordning blir ett problem.
5. Höga förväntningar från föräldrar – om höga krav upplevs från signifikanta vuxna är en riskfaktor för perfektionism. Martin och Richard skriver i sin bok att denna aspek kanske mer är en förklaring till ursprunget än en egen dimension av perfektionism.
6. Mycket kritik från föräldrar – precis som de höga förväntningarna från signifikanta vuxna, föräldrafigurer, så är överdriven kritik en riskfaktor för att utveckla perfektionism. Får du kritik för alla misstag är det vanligt att misstag upplevs som mer ångestframkallande.

Måste du sluta ha höga mål ?

Det korta svaret är “nej”. Det är helt okej att ha höga mål och höga förväntningar. Du får gärna vilja ha ett hem värdigt ett inredningsmagasin, vara en bra pappa, en bra sjuksköterska eller bra på skidskytte. Det som kan vara bra att vara uppmärksam på är hur realistisk din förväntan är. Du kanske kan vara bra på ditt jobb som sjuksköterska men kanske inte dubbelt så effektiv som dina kollegor. Du kan också tänka på hur sann din förväntan är. Du måste vara mycket bra på skidskytte för att vinna VM men kanske inte för att leva ett meningsfullt liv. Väg sedan kostnaderna för att uppnå någonting med fördelarna det innebär. Vad blir konsekvenserna av att vilja ha ett vackert hem? Kanske orkar du inte ha gäster och träffar dina vänner mindre. Men du tycker att det är skönt att få gå runt hemma och njuta av hur stilfullt det är. Hur är balansen för dig? Slutligen kan det vara bra att fundera över flexibiliteten i förväntan. Du kanske alltid vill vara en bra pappa men kanske har olika mycket resurser och kan vara en bra förälder på olika sätt. Om du i vanliga fall går på din äldsta dotters basketträning tre gånger i veckan och ofta spela TV-spel med den yngre så är du såklart inte en dålig pappa om du har en mer intensiv period på jobbet och drar ned på TV-spelstid och träningar. Du kan visa kärlek på flera sätt och vara en bra pappa oavsett. Sammanfattningsvis kan du utifrån varje mål, förväntan eller krav på dig själv fundera över:

1. Hur realistiskt är detta?
2. Hur sant är det?
3. Vad är kostnaderna och vad är fördelarna?
4. Hur flexibel är denna uppfattning?

Om du märker att det inte går ihop kan det vara bra att göra vissa förändringar.

Hur ska vi skapa ett stöttande sammanhang?

Vill vi ha en bra arbetsmiljö i organisationen är det viktigt att komma ihåg att inte bara uppmuntra framsteg och lyckade exempel. Det är också jättebra när någon delar med sig av när någonting går fel. Ett av mina favoritträningstips på Habitud handlar om att tacka när någon berättat om ett misstag. Genom att visa att vi kan lära oss av alla erfarenheter kan vi skapa mer psykologisk trygghet. Helene Eriksson som undervisar på Örebro universitet i kursen Handledning och konsultation rekommenderar också att ha ett system för hur det ska gå att dela med sig av misstag för att alla ska kunna lära sig mer. När hon arbetade i flygvapnet brukade det rapportera enligt metoden TA/DA där de först pratade om tekniska anmälningar om själva utrustningen och sedan om driftstörningar som handlade om mänskliga fel. Helene säger talessättet “fail quick to learn fast”. Jag tycker att det är en viktig poäng att försöka få in i organisationer och att vi kan dela med oss av lärdomar och erfarenheter både det vi tycker gått bra och rekommenderar andra att testa och det som vi vill tipsa andra för att själva slippa uppleva. Det är också därför jag tycker att det är bra att dela med sig av fel och snedsteg när vi agerar förebilder. (Läs ett inlägg om det här.)

Om vi har socialt orienterad perfektionism tänker jag att det också är bra att arbeta med tydliga roller och att vi har en balans mellan insats och belöning. Du kan läsa mer om det här. Det är också bra att se över att de gemensamma målen är realistiska och att vi alla är införstådda med dem. Ibland kan vi tro att allting måste göras på en gång. Om du vill läsa mer om tydliga mål kan du göra det här. Oavsett om vi är i en organisation där det finns många perfektionistiska tendenser eller inte är det hjälpsamt att skapa en stöttande struktur.

Oftast är inte saker perfekta, men födelsedagspresenten på kortet är. Min syster tog fram ett eget exit game till mig som världens med pyssliga presentkort. Jag är otroligt glad och tacksam. Det kommer vara ett minne jag länge bär med mig. Men jag har såklart blivit glad och lycklig för många andra fina presentkort också. Om vi lägger manken till kan det verkligen bli bra. Men det är sällan någonting behöver vara perfekt. Det är inte bara 100% som räknas.

Det finns många olika sätt att vara förebild på. Vi kan dela med oss av kunskap, hjälpa andra eller bana nya vägar. Det finns också många utmärkelser som lyfter fram förebilder. Igår fick Tove Alexandersson Jerringpriset. Fram till fjortonde februari går det att nominera till Raoul Wallenbergpriset. Och idag träffade juryn de tre finalisterna till Årets Örebrostudent.

Att vara förebild innebär att vara en person som andra ser upp till eller att göra någonting som andra själva kan ta efter. En förebild behöver alltså inte vara en fullkomlig människa utan snarare en person som gör sådant andra kan lära sig av eller inspireras av.

Varför är det viktigt att vara en förebild?

Människor lär sig saker på olika sätt. Vi lär oss av det vi gör. Men vi lär oss också av det vi hör och det vi ser andra göra. När vi pratar om inlärning från sådant vi ser andra göra kan vi använda begrepp som modellinlärning, observationsinlärning eller social inlärning. Kärt barn har många namn. Begreppsförvirring till trots är det en välkänd princip som kommer från forskning av psykologen Albert Bandura. Han gjorde ett berömt experiment där barn fick se vuxna interagera med en docka. Vissa barn fick se en vuxen vara aggressiv mot dockan och när de sedan fick komma in i rummet upprepade de aggressiva beteenden som de sett. Detta experiment har gjorts i flera olika tappningar och har lagt grunden för teorin som beskriver hur vi lär oss genom att se vad andra gör. (Om du vill se Albert berätta om experimentet och se videoklipp från det finns ett kort klipp om det på Youtube.)

När jag tänker på modellinlärning ökar min motivation till att agera som förebild. Det slitna citatet “Be the change you want to see in the world” som vanligen tillskrivs Mahatma Gandhi är därför ett gott råd. Vi kan se vår roll i ett större sammanhang och påminnas om den dubbla skillnaden vi kan göra, dels genom id men också genom en egna insatsen men också genom att det vi gör sprider ringar på vattnet om andra lär sig av det.

Årets Örebrostudent som förebild

Sedan förra året väljer Örebro universitet och Örebro studentkår vem som ska få utmärkelsen Årets Örebrostudent. Priset uppmärksammar studenter som visat stort engagemang och påverkat andra studenter positivt, som är en förebild för nuvarande och eventuellt framtida studenter, samt som är en god ambassadör för universitetet och Örebro som studentstad.

Förra året fick Jennifer Schlyter utmärkelsen. Hon har varit ute på utbyten och även engagerat sig för utbytesstudenter som kommit till Örebro. I år är Mamz Shuker, Theo Henningsson och jag de tre finalisterna för utmärkelsen. Det är ärofyllt att få vara en finalist och extra så i ett gott sällskap. Mamz har varit med och grundat nätverket FemTek som arbetar för jämställdhet inom ingenjörsprogrammen och även startat upp Ingenjörer utan gränser i Örebro. Theo är studentambassadör där han inspirerar personer att börja på Örebro universitet och han är också engagerad i Mentor Sverige. Eftersom jag gärna vill inspirera andra studenter att engagera sig för frågor de brinner för är jag tacksam både över erkännandet en nominering betyder men också för möjligheten att inspirera genom uppmärksamheten en nominering innebär.

Vad visar förebilder upp?

Som förebild vill vi ofta visa upp sådant vi är stolta över och sådant vi tror skulle vara bra om andra gjorde mer av. Kanske är det just att vara mentor, driva ett nätverk eller att få guld i orienterings-VM. Utöver dessa beundransvärda insatser tycker jag att det är viktigt att komma ihåg att vi också kan vara stolta när vi gör sådant som är svårt för oss, när vi testar nytt och när vi lär oss av misslyckanden. När jag skrev blogginlägget 12 saker jag är stolt över från 2019 försökte jag tänka både på prestationer jag är nöjd med, som bokkapitlet i Starka tillsammans, men också sådant som varit jobbigt på ett annat sätt, och mindre glamouröst, som att jag dragit ned på städkrav i hemmet.

Jag vill gärna vara en förebild för andra så länge jag klarar av att både visa upp framgångar, stegen för att ta sig dit, all träning och alla misslyckanden på vägen. Utifrån att jag, och många med mig, upplever att vi får mest erkännanden just för framgångar är det inte konstigt att vi jobbar för mycket, kontrollerar det vi gör om och om igen eller andra beteenden som är vanliga vid perfektionism. Men vi behöver påminna oss själva och varandra att misstag ger lärande och för oss framåt. I boken Ensam eller stark som är skriven av Oskar Henrikson och mina andra kollegor på Psykologifabriken går det att läsa om Amy Edmondsons forskning. Amy har undersökt psykologisk trygghet och hur det får team att producera bättre. Hon såg att team med öppenhet kring att berätta om misstag och rapportering av problem lyckades bättre än team som bara pratade om framgångar.

Vi vill gärna visa upp vår finaste sida

I fjol var jag en del av en konstinstallation som bjöd in besökare att ta mindre smickrande bilder. Vi som var med fick pressa ansiktet mot en glasruta och våra tillknycklade ansikten projicerades sedan ett efter ett. Jag tycker att det är intressant eftersom jag, och många med mig, annars bara vill visa oss från vår bästa sida. När jag blev fotograferad inför Årets Örebrostudent försökte jag välja en säker pose med min bästa sida vänd mot kameran. Eftersom jag oftast här på bloggen och i sociala medier visar leende bilder som jag är nöjd med vill jag idag dela fotot från konstinstallationen som en kontrast. För mig är det en påminnelse om att vi inte måste leka fläckfria för att vara förebilder utan att vi kan visa på en bredd av erfarenheter och sedan lyfta vad vi vill göra med dem.

Om vi går tillbaka, så är förebilder alltså inte perfekta människor utan personer som både kan dela med sig av framgångar och snedsteg för att kunna stötta andras utveckling. Jag är glad över att kunna göra det under min studietid på Örebro universitet och hoppas också kunna göra det i mitt kommande yrkesliv. Jag vill också uppmuntra dig att fundera över på vilka sätt du är en förebild idag och hur du skulle vilja vara det i framtiden.

Vi kan alla vara perfektionistiska ibland. Om det inte påverkar livet behöver det inte vara ett problem att det sker då och då. Men om det påverkar livet kan det vara bra att se över om du har möjlighet att göra förändringar som får dig att må bättre. I detta inlägg kan du läsa om åtta vanliga beteenden som görs vid perfektionism. Kanske kan du känna igen dig i dem?

Perfektionism är ett begrepp bli ofta slänger oss med. Martin M. Antony och Richard P. Swinson skriver i boken When Perfect Isn’t Good Enough – Strategies for Coping with Perfectionism om att perfektionism inte är att ha höga mål och ambitioner. De skriver att det kan vara positivt med ambitioner som driver dig framåt. Däremot säger de att perfektionism snarare kan hindra resultat och citerar David Burns som beskriv perfektionism som att ha orealistiskt och orimligt höga krav som konstant eftersträvas och att perfektionister mäter sitt egenvärde endast i resultat, vad som produceras.

De flesta av oss är inte perfektionister i en klinisk betydelse. Men många har beteenden som kan vara bra att se över. Här kan du läsa åtta olika beteenden som är vanliga vid perfektionism men som kanske också sätter käppar i hjulet både för ditt välmående och dina resultat.

1. Överkompensation

Om du överkompenserar gör du någonting i en högre omfattning än vad som behövs för att undvika risken att göra för lite. Du kanske överarbetar en rapport och gör den mycket detaljerad för att inte riskera att missa någon viktig information. Du kanske kommer med stor tidsmarginal för att verkligen inte löpa någon risk att komma försent. Du kanske skriver mejl, skickar SMS och ringer för att ta upp samma fråga utan någon tid emellan dem för att se till att informationen helt säkert kommer fram till mottagaren.

2. Kontrollera och söka bekräftelse

När du har gjort någonting upplever du kanske ett behov av att dubbelkolla. Du kan också be någon annan att granska det du har gjort. Eller om du kontrollerar andra personers arbete. Exempel på detta kan vara att läsa igenom mejl flera gånger innan de skickas till kund, att spegla sig varje halvtimme för att se till att håret ligger rätt eller att upprepat be partner att bekräfta att hemmet är tillräckligt fint inför att gäster kommer.

3. Organisera och lista

Jag tycker själv mycket om organisering och listning. Problemet är när det går till överdrift och själva planeringen blir viktigare än utförandet. Kanske behöver planen vara 100 % perfekt innan någonting kan sjösättas. Du kanske hela tiden vill fixa med listan så att allt stämmer med vad som gjorts. Exempelvis kan du göra en så detaljerad veckoplanering över studier så att det sedan finns för lite tid för att använda den för att plugga. Du kan städa kontoret till en grad att alla skåp är perfekta men att du inte har lika mycket tid för arbetet. Eller så kanske du vill stämma av planeringen ofta och flytta om på att göra-listan så att ordningen på listan stämmer överens med ordningen du gör uppgifterna i.

4. Prokrastinering

Istället för att ta itu med uppgifter så skjuts de upp. Det gör att du slipper se att uppgiften inte går att lösa perfekt. Du kan också skylla imperfektion på tidspressen. Kanske påbörjar du inte en uppsats eftersom uppgiften känns för överväldigande att göra om du ska kunna skriva en uppsats på den önskade nivån. Du söker kanske inte något jobb eftersom det personliga brevet inte blir tillräckligt bra. Kanske putsar du inte dina fönster eftersom de ändå inte kommer bli tillräckligt fläckfria.

5. Ge upp för tidigt

Detta beteende beskriver när du gör någonting som du kan slutföra men som du avbryter i förtid eftersom resultatet inte verkar bli perfekt. Kanske fullföljer du inte en tavla eftersom resultatet inte blir rätt direkt. Du kanske hoppar av kursen till träningsinstruktör när du tycker att andra kursdeltagare verkar bättre. Eller om du tackar nej till en jobbintervju för att du hört att en annan kompetent person sökt tjänsten och du är rädd för att hen får den istället för dig.

6. Göra allting själv

Även om du gör saker i par eller grupp så gör du helst allting själv. Det är svårt att delegera och släppa kontroll till andra. Kanske följer du upp om din partner köper presenter till sina vänner. Du låter inte dina kollegor ta ansvar i gemensamma projekt och ber om att vara i kopia på alla mejl för att se att det verkar gå rätt till. Du vägrar låta barnvakten ta hand om barnen och både ringer vid upprepade tillfällen och kommer hem tidigare än vad det var sagt för att följa upp att allt går bra.

7. Långsamhet

Här handlar det om att göra någonting mycket noga eller långsamt för att vara helt säker på att ingenting blir fel. Kanske läser du mycket långsamt för att inte missa någon detalj. Ett annat exempel är att vika kläder på ett specifikt sätt, lugnt och stilla för att inte råka göra fel. Det kan också vara att prata mycket långsamt för att ingen ska missa något viktigt ord.

8. Undvikande

Detta beteende innebär att inte påbörja en aktivitet, att inte försöka utan att helt enkelt undvika att göra det. Exempelvis att tacka nej till att hålla ett tal eftersom det inte blir bra nog. Det skulle också kunna vara att inte kontakta en viktig kund eftersom hen kanske ändå inte vill köpa. Eller att hoppa över att gå på en föreläsning eftersom det är svårt att förstå allting.

Vad kan du göra nu?

Efter att du har läst dessa åtta beteenden kanske det kan vara värt för dig att fundera kring om du ser något mönster hos dig själv. Kanske gör du ofta nummer fem och kan behöva tänka över om det är någonting du tror hjälper dig eller inte. Kanske vill du bolla med någon i din närhet för att se om hen sett någonting du inte själv har tänkt på. Eller så kanske du landar i att du trivs med sättet du beter dig på och redan gör det som får dig att må bra på kort och lång sikt. Om du ser någonting som du vill förändra kan det vara skönt att börja med en sak i taget och testa att göra tvärt om mot vad du brukar. Om du brukar skjuta upp för att uppgiften känns för stor kan det vara bra att testa att göra 5 minuter på uppgiften och sedan fira framgången. Om du kontrollerar att alla dina mejl är perfekt stavade kanske du vill testa att skicka ett till kollegan där du stavar fel. Helt enkelt göra ett beteendeexperiment där du testar att göra tvärt om från det du brukar.