Har du någon gång känt dig ensam? De flesta har upplevt det någon gång och många önskar att inte behöva göra det igen. Utöver att det kan kännas tufft kan en långvarig ensamhet också få olika fysiologiska hälsoeffekter som påverkar dig som person och folkhälsan på samhällsnivå. Här kan du läsa om några hälsoeffekter och hur det går hantera ensamhet.

Den senaste veckan har jag varit hemma från jobbet. Jag har förbannat det virus som gjort att jag inte fått lämna mitt hem. Även om jag bitvis känt mig ensam har det inte varit plågsamt längre tid. Jag har pratat i telefon, haft videoträffar med vänner och planerat träffar för när jag återigen blir frisk. Desto jobbigare var det hösten 2017 när jag hade nära vänner som lämnat Örebro, en annan som blivit nykär och ytterligare andra som av olika projekt och händelser blev mer upptagna. Jag övervägde allvarligt att flytta hem till Stockholm igen, hörde av mig till Stockholms universitet och Karolinska Institutet för att se hur mycket jag kunde tillgodoräkna mig om jag istället började studera där. Det visade sig bli alldeles för mycket och jag landade i att söka nya vänner i Örebro istället. De kommande åren blev lyckade och jag fick en fin erfarenhet av att bo i Örebro. Samtidigt är studietiden en period många upplever att det fungerar ovanligt bra att skapa nya relationer och att det kan vara svårare senare i vuxenlivet. Detta gör att ensamheten kan bli extra svår när vi flyttar för arbetsmöjligheter.

Vad ger ensamhet egentligen för hälsokonsekvenser?

Den evolutionära teorin säger att människan utvecklats som ett flockdjur och att det därför är en risk för oss att vara utan gruppen. På savannen är det inte lätt att komma undan ett hot på egen hand och teorin är därför att när vi kommer för långt ifrån gruppen sätts varningssystem igång. Detta är då effektivt på kort sikt eftersom den person som kommit för långt från gruppen då söker sig tillbaka till gemenskapen och tryggheten. De personer som fortsatte från gruppen skulle alltså inte överleva och inte föra vidare sina gener i samma utsträckning vilket i förlängningen ger följden att vi nu har socialt behov nedärvda i vårt DNA.

Människors sociala behov och bakgrund som flockdjur sägs också förklara varför flera studier pekar ut långvarig ensamhet som en riskfaktor för förkortat liv, hjärtproblem, sömnsvårigheter, försämrat immunförsvar och andra hälsoeffekter. Hälsopåverkan i samband med ensamhet verkar likna effekter av långvarig stress och flera forskare säger att ensamhet just leder till stress eftersom det upplevs som en hotfull situation. Andra forskare undersöker också om ensamhet leder till minskade hälsobeteenden. Till exempel undersökte Hawkle, Thisted och Cacioppo samband mellan fysisk aktivitet och ensamhet. De såg att ensamhet förutspådde minskad fysisk aktivitet. Det kan också i förlängningen få hälsoeffekter. Studier som tittar på riskfaktorer kan inte helt bedöma vad det är som ger effekt. Det kan också vara någonting ytterligare som orsakar både ensamhet och ohälsa. I studier som frågar om ensamhet och träning eller låter människor skatta ensamhet för att sedan bedöma livslängd kan egentligen inte säga att det är ensamhet som orsakar det ena eller det andra. Det som går att säga är att det är en riskfaktor och att det därför kan vara bra att se över att minska ensamhet genom att öka samhörighet mellan människor?

Hur går det att tackla ensamhet och öka samhörighet?

Forskaren John Cacioppo tar upp att upplevelsen av ensamhet och isolation kan variera över livet, att det är möjligt att få en förändring från en väldigt tuff situation till att känna samhörighet. Han menar att det inte handlar om att tiden läker alla sår utan att vi tålmodigt tar steg för att öppna oss. Ett sätt att göra det är att använda hans akronym EASE:

E – Extend yourself: utöka kontaktnätet handlar om att ta små steg och att bryta det undvikande som ofta kommer med att uppleva ensamhet. När jag tyckte att det var ensamt i Örebro började jag spendera mer tid med partner, familj och vänner i Stockholm. Det gjorde att det var svårare att fördjupa relationer i studiestaden. I veckans Kropp & Själ påtalas att ensamhet ofta kopplas till skam och att vi med skam är ännu mer benägna att dra oss undan.

Om det händer att vi har dragit oss undan mycket från andra är det bra att börja med små steg när vi utökar kontaktnätet. Du kan börja småprata med en granne, söka ögonkontakt med andra, passa på att fråga en kollega om vad hen gjorde i helgen istället för att bara säga hej och gå till ditt skrivbord. Dessa små steg handlar om att få träna och att få positiva påminnelser om kontakt med andra.

A – Action Plan: Handlingsplanen handlar om hur du ska hitta sammanhang där det finns en chans att du träffar likasinnade som du har potential att bli vän med. Forskaren John påtalar att vikten med detta steg just handlar om att se att det finns sådant som går att göra aktivt, att vi har agens i våra egna liv. Han tar upp att det finns olika sammanhang som kan vara lättare att komma in i som att tränare i fotbollslag, att hjälpa till i en förenings teateruppsättning eller annat ideellt uppdrag. Att engagera sig i föreningar är mitt huvudsakliga tips när andra frågat mig om att hitta vänner. Själv laddade jag 2017 ned appen GoFrendly och efter två kompisdejter hade jag två fina nya vänner. I Kropp & Själ-avsnittet Så skaffar du nya vänner berättar Christian Altenius om att han efter år i Stockholm saknade vänner när han flyttade tillbaka till Skåne. Han startade aktivitetssajten Citypolarna där deltagarna kan lägga upp egna event eller hitta andras för att hitta nya personer. I samma program intervjuas också Bernard som är engagerad i Round Table Sweden för män mellan 18 och 40 år som söker vänskaper. Utöver att det finns olika appar och sidor som kan ge möjligheter att hitta nya vänner tipsar också psykologen Frida Bern Andersson om att gräva där vi står genom att ge chanser till relationer i närheten genom att aktivt erbjuda hjälp. Som exempelvis att låna ut en bok, hjälpa till när någon kollega ska flytta eller hjälpa till att lösa problem.

S – Selection: Urvalet är till för att inte bli som lite smör utbrett över alldeles för mycket bröd. John påtalar att det inte handlar om kvantitet utan kvalitet, att verkligen känna samhörighet med andra. När psykologen Anna Bennich får frågan i Kropp & Själ om hur många vänner som krävs påtalar hon att det är olika för olika personer, att vi har olika behov, men hon rekommenderar att ha vänner utanför den egna familjen för att minska risker som finns med ett slutet system, även om det är goda relationer. John lyfter vikten av ömsesidighet och att det underlättar att läsa av andra när vi är närvarande i kontakten. Jag tycker att det är en viktig påminnelse att ta det lugnt i relationer, att själv ta kontakt och bjuda in men att också ge andra chans att höra av sig. Anna tar upp att långvariga relationer alltid innebär arbete och kompromisser. Vi kanske behöver sätta egna behov åt sidan för att finnas för andra. Eftersom det tar tid och energi tänker jag att detta steg med urval är viktigt för att ge utrymme till samhörighet.

E – Expect the Best: Förvänta dig det bästa handlar om att arbeta för att ha en öppen attityd. Frida påtalar i Kropp & Själ att vi ofta underskattar hur bra andra tycker om oss och hon rekommenderar att påminna sig om att det finns andra som också vill ha fler vänner. John lyfter att det är lättare att själv bli bemött positivt och varmt om det är så vi möter andra. Det kan ta tid att ändra hur vi agerar men som John påtalar är det någonting som är möjligt och Anna lyfter också i Kropp & Själ att färdighetsträning kan göra skillnad för hur vi skapar och fördjupar relationer. Genom att utgå från att andra vill vara med dig och vill dig väl kan det vara lättare att våga ta kontakt och att vänta på att den andra tar kontakt.

“Ge mig bara svaret!” Har du tänkt så någon gång när du pratat med en handledare, terapeut, workshopledare eller någon annan samtalspartner? Det har jag gjort. Ibland längtar vi bara efter att få råd. Ibland längtar vi också efter att ge råd till andra. Men när är det egentligen rätt sak att göra och hur ska det göras på ett bra sätt?

Inom motiverande samtal, MI, finns det inte något förbud mot att samtalsledaren ger råd. Detta skriver William R. Miller och Stephen Rollnick i sin bok Motiverande samtal – att hjälpa människor till förändring. De berättar att det är en vanlig missuppfattning att du inte får ge råd inom MI. De säger att du som samtalsledare får ge råd om klienten efterfrågar det och även på eget initiativ om klienten godkänner det. I MI är det viktigt att du som samtalsledare inte sätter på dig experthatten och uttalar råd som rekommendationer du kan ge utifrån ditt stora kunnande. Du frågar först klienten om hen vill ha information som du har eller råd som du skulle kunna ge. Frågan ska vara äkta och klienten ska alltså ha möjlighet att tacka nej till att få information och råd. Det är också okej att hen vill lyssna på det du har att säga men sedan välja att inte ta fasta på det, följa tipset eller på andra sätt lägga vikt vid din bild. Klienten har frihet att välja sin egen väg.

När ska du ge råd?

Helene Eriksson som undervisar på Örebro universitet i handledning och konsultation påpekar att vi kan fastna i att ge råd för att vilja visa vår kompetens. Oavsett om det är i handledning, terapi, ledarskap eller andra sammanhang tror jag på att använda Helenes rekommendation om att tänka över när det är gynnsamt att ge råd och hur ett råd skulle kunna ges på ett så användbart sätt som möjligt.

Jag tror också att det är bra att fundera över varför du vill ge råd. Helene påminner om att det kan vara för att visa den egna kunskapen och kunnigheten. Forskaren Michael Schaerer med kollegor skrev 2018 en artikel om att ge råd för att få makt. Forskarna menar också att personer som vill ha mer inflytande är mer benägna att ge råd. De menar att ge råd kan vara ett sätt att i sociala sammanhang få upplevelse av att ha makt. Detta gäller oavsett om andra ber om råd eller inte. Med detta i åtanke tänker jag att det är bra att se över om vi ger råd för vår egen skull eller om det är någonting vi gör för att vi genuint tänker att det ska vara gynnsamt för personen vi pratar med.

Hur kan du ge råd på ett bra sätt?

Om du landar i att det är för den andra personens skull som du vill ge råd, att du tror att det hjälper den du träffar att få höra rådet, då vill du säkert göra det på ett bra sätt. För om vi tror att andra mår bra av att höra råd tror vi antagligen att det är för att de skulle må bra av att följa rådet.

Helene berättar om en genomgång av Lauvås från 2000 som gick igenom vilket genomslag råd fick i handledning av föräldrar till barn med risk för att utveckla läs- och skrivsvårigheter. Undersökningen såg att ju fler råd som gavs till föräldrarna desto färre följdes. Om färre råd gavs och om dessa råd motiverades med begripliga argument följdes de till högre grad. Råd följdes också mer om handledaren och föräldrarna hade en dialog där föräldrarna upplevde att deras erfarenheter och egna idéer togs till vara. Handledaren kunde exempelvis applicera en teori på sådant som föräldrarna berättade och utifrån det ge råd.

Sammanfattning: 5 råd om att ge råd

1. Vänta på att den du pratar med ber om råd eller be om tillåtelse för att få dela med dig av dina råd.
2. Fundera på om du ger råd för din skull eller för den andras skull.
3. Prioritera bland råden – om du har flera välj ut det/de viktigaste.
4. Motivera varför rådet kan vara hjälpsamt för att den du ger rådet till ska förstå skäl till att göra någonting.
5. Ta fram råden i dialog och bygg på sådant den du pratar med själv har berättat. På så sätt handlar det mindre om att du ska säga vad som är rätt att göra och mer om att resonera sig fram tillsammans.

Beroende på vad vi har för jobb så kan det vara mer eller mindre relevant att prata om sex på jobbet. När jag extrajobbade i tunnelbanan var det aldrig relevant men på sommarjobb som boendestödjare har det varit hjälpsamt. I en kommande roll som psykolog är det högst relevant. Kanske kan det också vara relevant för dig. I så fall kan du få sex tips här.

Förra veckan höll jag och Vincent de Verdier en föreläsning för socionomstudenter på Örebro universitet. Vi berättade om RFSU och ledde diskussioner om olika case där deltagarna fick fundera över etik. Utifrån det kom jag att tänka på att det utöver psykologer och socionomer såklart finns många andra roller där det kan vara nyttigt att träna på att prata om sex. Detta inlägg är därför till att ge några tips kring hur det kan vara bra att komma igång med det.

1 – Träna på att prata om sex som kunskapsämne

När jag blev informatör för RFSU var en av de viktiga lärdomarna att prata om sex som kunskapsämne. Innan hade jag bara pratat om sex i mitt privatliv och tyckte att det var lätt att fastna egna erfarenheter eller preferenser. Det är inte hjälpsamt i ett professionellt sammanhang. Ett exempel Vincent och jag tog upp på föreläsningen förra veckan är om du exempelvis jobbar i skola och en elev frågar hur sperma smakar. Istället för att säga den egna uppfattningen eller att du själv aldrig smakat kan det vara bra att svara att många upplever att det smakar lite salt men att det varierar och även kan bero på vanor som vad personen äter. Vad som kan vara relevanta exempel är olika beroende på verksamhet och det kan vara bra att fundera över vilka frågor som kan komma och hur det går att svara på dem utifrån kunskap och inte eget tyckande.

2 – Reflektera kring dina egna normer

Vad du tänker är bra sex eller dåligt sex, fint sex eller fult sex behöver inte bestämma vad som är rätt för någon annan. Detta är precis som när vi pratar om mat, drömjobb eller fritidsintressen. Men eftersom vi inte pratar om sex på samma sätt som vi pratar om mycket annat är det lätt att vi inte utmanats i våra egna sätt att tänka. Det är därför bra att reflektera kring det för att bemöta andra på bra sätt. I detta tidigare inlägg om att bli en professionell sexpratare sammanfattar jag en del om vad Suzann Larsdotter föreläste om när hon besökte Örebro för två år sedan. Hon poängterade att vi oftast inte är lika öppna som vi tror. Det är någonting jag verkligen har tagit med mig och försökt att arbeta på för att bättre kunna möta andra människor oavsett om preferenser överensstämmer med mina eller inte.

3 – Hitta ett forum där du kan träna

Personligen tror jag att mitt engagemang i RFSU kommer göra mig till en bättre behandlare eftersom jag tycker det har hjälpt mig att prata om sex. Om du inte vill bli informatör och träna praktiskt genom på det sättet går det också bra att bli medlem i RFSU för att få hem tidningen Ottar. Men det går såklart att hitta många andra bra sammanhang utanför RFSU. För psykologer och psykologstudenter finns exempelvis jättemånga olika facebookgrupper. Kanske finns det någon för ditt yrke också? Om det passar går det att starta trådar om sex i den allmänna gruppen men kanske annars att starta en egen som handlar just om hur och när det är bra. Om du inte hittar sätt att träna och inte orkar starta det själv kan du få inspiration på andra sätt. (Som tips 4 handlar om.)

4 – Hitta förebilder

Med risk för att låta som en papegoja vill jag igen tipsa om RFSU. RFSU har nämligen material som heter metodbanken och som är riktat mot lärare som ska undervisa i sexualkunskap. Att titta på videor kan också vara hjälpsamt för att se sätt att lyfta sex och sätt att prata om det på även i andra roller. På Youtube finns också många olika bra videor. tycka att det kändes enklare. Jag hade blivit van att höra könsord, samtal om olika praktiker och så vidare i situationer som inte var sexuella. För några år sedan när jag började följa Sexplanations på Youtube hittade jag mycket bra inspiration till hur det går att prata om sex på inkluderande sätt. Det går också att lära av hur andra pratar i poddar eller delar med sig av i sociala medier. Jag tyckte till exempel att det var hjälpsamt när jag 2016 började lyssna på Alla våra ligg. Även om det inte är i en liknande roll eller situation fick det mig att

5 – Fundera över när det är aktuellt att prata om sex

Det är viktigt att kunna motivera sina frågor menar Linnea Engman som forskar om sexuell smärta och föreläser om sex i kursen hälsopsykologi vid Örebro universitet. Hon tipsar om att berätta varför du tar upp olika ämnen för att personen du ska träffa upplever större trygghet med att svara. Det ger också troligen mer relevant information om du undrar någonting speciellt. Om du exempelvis vill ta upp sex när du träffar en person med stressproblematik kan det vara relevant att prata om att lusten kan påverkas för att sedan fråga personen hur det är för just hen. Det kan vara extra viktigt när du träffar någon och det inte är uppenbart för den personen varför det kan vara intressant. Jag tänker att det också är bra för din egen skull att använda dig av motiveringar. Det kan hjälpa för att bedöma om du verkligen vill veta för den andras skull eller när det är av eventuell nyfikenhet eller om du undviker ämnet med just den här patienten även om du tagit upp sex med andra i liknande situation. Problemen med att fokusera för mycket eller att själv hoppa över ämnet när det är relevant liknar vad som du kan läsa om över- och underfokusering på hbtq+ i det här inlägget. För att tänka över när det kan vara relevant i din roll att prata om sex så kan du kan exempelvis träffa en kollega och bolla lite idéer. Ni kan dela med er av exempel när det har fungerat bra och när det hade kunnat vara bra att göra annorlunda.

6 – Hitta kunskapsluckor och läs på

Du kommer såklart inte kunna allting inom sex precis som att du inte kan allting annat heller. Så om du får frågor du inte kan svara på så är det bara att agera som i andra fall genom att berätta det och att be att få återkomma. Just nu läser jag hälsopsykologi och i denna kurs har vi haft Johanna Ekdahls bok Sexualitet och sexuella problem – Bedömning och behandling enligt KBT. Jag har verkligen uppskattat boken och tror att den är extra användbar för dig som är verksam just inom behandling och har grundkunskaper i det. Johanna har också skrivit fler andra böcker som kan passa en bredare målgrupp.

Det här inlägget har framförallt fokuserat på att prata om sex utifrån en professionell roll. Men att träna på att prata om sex kan såklart också vara hjälpsamt i ens privatliv också. Förra veckan berättade Vincent och jag om hur vi som informatörer brukar betona att kommunikation är viktigt både för egen och annans njutning. RFSU arbetar utifrån allas rätt att vara, välja och njuta. För att kunna göra det på sätt som inte går ut över andra så kan det också vara bra att fundera över egna normer, att hitta förebilder för att prata om sex och att söka kunskap.

Hejdå hbtq+-kompetens. Vila i frid. Hoppas du aldrig mer behövs. Så heter Malin Fors kapitel i boken HBTQ+ Psykologiska perspektiv och bemötande som denna vecka diskuterades för fullt på Örebro universitet. Här kan du läsa om de olika perspektiven och tre tips att tänka på i bemötande av klienter inom hbtq+-paraplyet. Om det är så att du inte har klienter kan flera av tipsen vara relevanta ändå. Hitta det som passar bra för just din roll och situation. 

Matilda Wurm, som är en av redaktörerna till boken HBTQ+ – Psykologiska perspektiv och bemötande, leder kursen HBTQI psykologiska perspektiv och bemötande vid Örebro universitet. Det är en spännande kurs som bjuder på många olika perspektiv. Kursen är så bra bra att den tidigare studenten Clover Giles menar att det är en som alla borde ta eftersom övrig undervisning är så heteronormativ. Jag håller med Clover om att det är en lärorik kurs som ger viktiga perspektiv och rekommenderar den både till studenter och yrkesverksamma. 

Men vad är det då för perspektiv som tas upp angående hbtq+-kompetens?

Jo, det finns många som menar att det behövs en kunskapsbas för att sedan kunna ifrågasätta normer, reflektera kring privilegier, makt och inkludering. Exempelvis har RFSL en ökad kunskapsbas som en viktig byggsten metoden de använder för att stötta organisationer till att arbeta mer aktivt med likabehandling. Malin Fors lyfter flera olika intressanta perspektiv på hbtq+-kompetens som jag inte tänkt på tidigare. Det som väcker mest tankar i mig är viljan att som behandlare, arbetsgivare eller annan roll att vara god och att arbete för att lära sig och att träna in mer inkluderande beteenden kan ge ett moraliskt självrättfärdigande. Malin förklarar att olika forskningsstudier visar att personer som upplever att de ansträngt sig för en minoritet sedan förväntar sig en tacksamhet. Det blir inte längre någonting du gör för att kunna ge lika bra vård till alla som ett del av ditt ansvar som behandlare. Istället är det någonting som du gör för en annan person och då anser att du bör få erkännande för. En annan intressant poäng Malin gör är att fokus på kompetens kan göra att det blir en fråga om kunskapbrist och att det kan vara okej att remittera vidare vilket i praktiken innebär att vi frångår principen om lika vård för alla. Det blir också frivilligt för vårdgivare att behandla hbtq+-personer vilket gör att det går att dölja homo- bi- och transfobi genom att skylla på bristande kompetens. Malin menar också att det ger ett felaktigt svartvitt tänkande där du har kompetens eller inte. Istället rekommenderar hon löpande självreflektion, ifrågasättande av egna privilegier och kontinuerlig omsättning av det i handling. 

Hur ska du då tänka och handla?

Det finns många saker att säga om den saken. Här kan du ta del av tre tips:  1. Egen reflektion, 2. När det är relevant att prata om hbtq+, 3. När det blir fel.

Egen reflektion 

Matilda rekommenderar tre frågor för att komma igång med reflektion. De kan vara bra att ställa sig tillsammans med varje enskild klient för att fundera kring vad som är viktigt att fokusera på utifrån just detta möte. 

1. Vilka normer bör problematiseras? – alltså vilka normer som påverkar klientens situation eller kanske ditt bemötande i terapirummet. 
2. Vilka stereotyper bör dekonstrueras? – alltså vilka stereotyper som finns och som hindrar din förståelse för den enskilda personen som just du träffar eller som hindrar patienten.
3. Vilka intersektioner formar klientens vardag? – här kan det vara bra att fundera för att inte själv trampa i klaveret men också för att identifera områden som kan vara skyddsfaktorer där en patient kanske har en hög utbildning, god ekonomi, är gående och seende eller områden som kan vara riskfaktorer som att patienten också blir utsatt för rasism, är socialt isolerad och har svårt med sysselsättning relaterat till låg begåvning. 

För att kunna komma åt dina blinda fläckar är det bra att vara uppmärksam på vad du tar upp och inte tar upp med vissa personer. Matilda ger ett exempel på om du tar upp våld i nära relation när du träffar en kvinna som är tillsammans med en man men inte när du träffar en kvinna som är tillsammans med en kvinna.

När du arbetar på att hitta de blinda fläckarna så är det bra att vara beredd på att det kan göra ont. Det är inte roligt att notera att du diskriminerar, är fördomsfull eller sårar andra människor. Jag tänker därför att det kan vara bra att ha olika verktyg till hands för att hantera dessa obehagliga upplevelser. Du kan exempelvis påminna dig om din värderade riktning, alltså komma ihåg att skälet till att du gör detta är att du på lång sikt ska bli en bättre behandlare eller kanske en bättre kollega, chef, förälder eller vän. Du kan också använda dig av självvalidering och säga till dig själv att det är jobbigt just nu, det gör ont att se sina egna tillkortakommanden eftersom det går emot hur du vill agera i relation till andra. Du kan också använda dig av självmedkänsla. Om du hittar olika sätt att bemöta dessa obehagliga upplevelser är det viktigt att komma ihåg att syftet med det är att kunna ta steg i rätt riktning. Vill du exempelvis slicka dina sår och säger till dig själv “alla gör fel ibland” så har du såklart rätt i sak. Alla gör fel men vi har också alla ansvar för vårt agerande och bör lära oss det som behövs för att kunna ge ett gott bemötande. 

Det kan också vara bra att reflektera vad det är du signalerar till personer du möter. Personer du träffar plockar upp signaler som vilka böcker du har i bokhyllan, om du frågar om pronomen eller inte, vad du tycker är viktigt genom vilka frågor du stället eller om du använder ett icke-heteronormativt språk som att inte köna personer innan du fått information om könstillhörighet. 

När det är relevant att prata om hbtq+

Patienter som identifierar sig som hbtq+ upplever att det kan vara både en överfokusering och en underfokusering på hbtq+ i behandlingen. Som behandlare är det upp till dig att fundera över när det är relevant och att lyssna in klienten. Om du till exempel träffar en hbtq+-person som har riskbruk av alkohol kan det vara bra att känna till att minoritetsstress är en riskfaktor för att utveckla riskbruk. Du kan då behöva undersöka om klienten du träffar upplever minoritetsstress som påverkar alkoholkonsumtionen. Det kan också vara relevant att fundera över hur det kan påverka exponeringar i social fobi men kanske inte i fågelfobi. Flera behandlare upplever att det kan vara obehagligt att lyfta och är rädda att göra fel. Då kan det vara bra att påminna sig om att psykologyrket innebär att ställa många olika ingående frågor. Det kan upplevas privat att fråga om någons sexualitet eller identitet men det är också privat att fråga om en persons användning av alkohol och andra droger, suicidtankar, upplevelse av våld, trauma, sexuella vanor och mycket annat som är en del av terapi.

Precis som att det är bra att tänka på detta som behandlare tänker jag att det också är relevant i andra situationer. Är du lärare och pratar med en elev som har blivit utsatt skolan kan det vara bra att känna till vad det handlar om för att eventuellt utveckla arbetet för att förebygga diskriminering i skolan men det är viktigt att inte låta det bli en överfokusering som betonar ett annorlundaskap när det kanske är konflikter i en grupp som har med någonting helt annat att göra. Samma sak tänker jag kan gälla svårighet på arbetsplatser eller i föreningar.

Självreflektion kan hjälpa för att identifiera när en fråga undviks att ställas när den borde ha ställts och när det kanske blir en fråga för mycket. Jag tänker att det är bra att tänka på samma sätt som i andra sammanhang. Redan nu i mitt patientarbete har det hjälpt mig att fundera på för vems skull jag stället frågan. Är det för egen nyfikenhet eller för att jag vill samla in information som hjälper patienten? Om du i en behandling av sömnsvårigheter vill ägna en hel session till att undersöka en klients process med att komma ut är det antagligen mer för din egen nyfikenhet än för att det är relevant för behandlingen. Om du märker att du gör något fel kan det vara bra att tänka en del på nästa tips.

När det blir fel

I alla behandlingar är den terapeutiska relationen viktig och det blir en reva i kontakten när vi som behandlare missar viktiga saker, säger någonting klumpigt eller kanske till och med diskriminerar en patient. När det blir fel gäller det att be om ursäkt och ta ansvar för att inför utbilda sig inför kommande sessioner och att lära sig av misstaget. Det är bra att kunna gå tillbaka till förra sessionen och säga “jag upplevde att det blev fel när jag sade si och så. Jag är ledsen för att jag uttryckte mig på det sättet. Vad tänker du om det?” eller någonting annat för att underlätta för patienten att kunna berätta sin bild och ha möjlighet att säga att det inte blev bra. Eftersom det kan vara svårt att sätta gränser och upplevas lättare att vara bekväm genom att säga “det var inte farligt” kan du också behöva stötta personer att sätta gränser. Om du har gjort fel ska du inte låta klienten släta över det utan istället få det som ett tillfälle att testa gränser.

Om du inte upplever att du har gjort fel kan det vara så att du saknar kunskap i varför det du sagt kan upplevas som känsligt, att du har starka stereotyper och inte förstår att du trampat i klaveret eller att den du träffar har blivit utsatt för många saker tidigare och därför har en aktiv radar som söker efter potentiella hot. Oavsett kan det vara bra att utforska det och se hur patienten få bästa möjliga stöttning och om du kan lära dig någonting av situationen.

Detta inlägg baseras till största del på boken HBTQ+ (som går att köpa här eller låna på flera bibliotek) och föreläsning av Matilda Wurm i en kurs du kan läsa mer om här. 

När Sara Nilsson Lööv och Matilda Wurm pratade om boken HBTQ+ var det första gången det började klia i mina fingrar för att köpa den. Så det känns fint att nu få läsa den och ha den hemma. Min mobiltelefon klarade däremot inte av ljuset speciellt bra, så om du vill se finare bilder finns det i Psykologtidningens artikel från samma tillfälle där de också sammanfattar flera viktiga poänger.

Fotografiet är från när jag följde med min sektion i Örebro studentkår och gick i Prideparaden under introduktionen första året jag kom till Örebro. Jag uppskattade att det var en del av introt som ett ställningstagande att alla studenter är lika välkomna. Efter introduktionen behöver det såklart fortsätta visas genomgående i verksamheten. Precis samma tänk bör vara en del av vården eller andra organisationen. Att delta i Pride eller att hänga upp flaggor kan vara en bra symbol som också behöver det följas upp med kontinuerligt arbete.

Eftersom vi tydligen inte blir bättre automatiskt av erfarenhet så undersöker nu olika psykologiforskare vad som kan få terapeuter att utveckla sin förmåga över tid. Ett förslag till vad som kan utveckla terapeuter heter Deliberate Practice. Jag har fått vara en del av en studie som undersöker metodens effektivitet och här kan du läsa om vissa av mina lärdomar från träningsprogrammet.

Vad är Deliberate Practice?

Deliberate Practice översätts till medveten träning. En medveten träning kan såklart göras på många olika sätt men det gemensamma komponenten är att aktivt identifiera någonting som du vill utveckla och att arbeta systematiskt med det. Oavsett om det är att träna på att hitta dragläget när du växlar en manuell bil, att hitta rätt positioner i himmelspiruetten eller att skriva utan att titta på tangentbordet.

Forskningsstudien jag deltagit i testar en specifik form av träning. Tony Rousmaniere har skrivit en ny manual för terapeuter som vill träna på att vara mer aktiv och medveten under kontakten med klienter. Terapiforskning har nämligen visat att om terapeuten själv blir påverkad, kanske arg, ledsen, oroad, skäms eller av något annat skäl uppfattar någonting som jobbigt så ökar risken att hen helt sonika byter ämne fast att det är relevant för terapin att fortsätta i samma samtalsämne. Tony poängterar att det oavsett terapiskola är viktigt med relation mellan terapeut och klient. När John Barnes undervisar i KBT vid Örebro universitet lyfter han vikten av samspel, kommunikation och samarbete. Jan Carlsson som undervisar i psykodynamisk terapi tar upp relationen mellan terapeut och klient som en viktig grund för behandling. Likaså återkommer Joakim Norberg som föreläser i integrativ terapi till alliansen som en grundpelare i att bedriva terapi och att det empatiska bandet är en viktig bas för detta.

Manualen Tony har skrivit fokuserar därför på att som terapeut träna på att hantera sina egna upplevelser genom att kunna identifiera dem och träna på att kunna variera fokus mellan egna upplevelser och vad som händer i rummet samt att använda informationen.

Hur upplever jag att det kan användas i privatlivet?

Även om metoden är tänkt för att användas i kontakter mellan terapeut och klient tror jag att det även kan vara användbart i privatlivet. Det är dessutom någonting som Tony också upplevde och han nämnde att han upplever att det har gjort skillnad i hans relationer. Jag upplever att träning på att vara uppmärksam på mina reaktioner gör att jag kan vara mer förutseende och välja att medvetet stanna kvar i ett samtal eller att byta samtalsämne. Jag tycker också att det har varit hjälpsamt för att snabbare förstå vad jag reagerar på och blir irriterad över. När jag är mindre alert kring mina reaktioner kan det ta längre tid för mig att känna av att irritationen har vuxit fram. Då krävs det mer tankearbete för att jag ska komma fram till vad det var som jag reagerade på. Jag tycker också att det är lättare att vara mer konstruktiv när jag snabbare noterar min reaktion.

Dessa sex veckor har inte gjort någon mirakulös skillnad. som för mycket annat tror jag att det krävs mer kontinuerligt arbete för att det verkligen ska innebära en förändring. Det jag kan säga är däremot att träning på att vara uppmärksam och att både kunna notera vad som händer inom en och i samtalet med andra kan underlätta både i kontakt med sin omgivning och förståelse för en själv.

Lärdomen att välja utmaningar på rätt nivå

En av mina viktigaste lärdomar från att ha tränat med deliberate practice är hur viktigt det är att vara på rätt svårighetsnivå. I flera år har jag påmint mig själv med mantrat “lagom stora utmaningar” men det är lätt att vilja lägga på tunga vikter och träna järnet för att få effekt. Deliberate practice trycker däremot på att det inte ska vara för svårt. Tony återkommer till metaforen om att börja springa och att du får ta det stegvis. Ingen bör försöka sig på ett marathon första gången löpskorna snörats på. I ett övningsformulär för deliberate practice fyller du i hur du reagerat på en video, en visualisering, ett foto eller någonting annat material du har använt för att träna. För att påminna dig om att ha en lagom svårighetsgrad är reaktionerna indelade i vad som indikerar en bra nivå av utmaning och när det blir för hög svårighetsgrad. Om du går från att vilja titta bort till att helt ge upp, eller att gå från att känna osäkerhet och olust till att känna hjälplöshet, eller från att spänna kroppen till att få svår huvudvärk så är det för hög svårighetsgrad. Tony har sitt övningsformulär här och du kan också lägga till andra reaktioner du noterar hos dig själv. Jag har till exempel noterat att jag sätter händerna i ansiktet ibland när jag tittar på jobbiga videor eller att jag skakar på huvudet.

Andra lärdomar från deltagandet

Utöver att jag har tränat på deliberate practice har jag fått med mig andra saker. En sak jag landat i är hur mycket lättare det är för mig att identifiera och sätta ord på mina tankar än vad jag tycker det är att hitta känslor och fysiologiska förnimmelser. Jag funderade ett tag på om jag skulle träna upp detta mer och om jag skulle fortsätta med deliberate practice efter min medverkan i studien avslutades. Jag har själv landat i att jag idag vill fokusera på att bedriva terapi så bra som möjligt genom att förbättra mina tekniker. Jag tänker att det är viktigare att träna på andra saker just nu. Men ser fram emot mer forskning om deliberate practice. Hur pass effektivt är det? Vad kan göra det mer användbart och i vilka situationer är det som mest givande? Kanske kommer jag framöver skriva ett nytt inlägg om att det är dags för mig att prioritera den typen av träning och vad forskningsläget säger om deliberate practice.

För mig har det också varit lärorikt att vara med i studien som är en del av Max Olssons och Markus Gustafssons examensarbete. Det har varit intressant att se över studiens design, vilka frågeformulär som används och hur jag som deltagare har upplevt kontakten med dem.

Summan av kardemumman: Vad av allt detta kan vara relevant för dig?

Om du arbetar med terapi kan det vara intressant för dig att se över om deliberate practice är någonitng som du vill testa. Oavsett tänker jag att det kan vara intressant att fundera över dina egna reaktioner, när det känns extra starkt för dig, för att sedan kunna fundera på hur du vill agera i situationer. Men jag tänker också att detta inlägg kanske kan vara inspiration för att tacka ja till att vara med i forskningsstudier eftersom det både är ett sätt att lära sig nya saker och att bidra till samhället. En del studier kan du hitta själv här men du kan också kolla med din lokala högskola eller universitet.

Vi kan försöka påverka vår omgivning på olika sätt. I detta blogginlägg kan du läsa om elva olika metoder som Hogg och Vaughan beskriver i boken Social Psychology för att få din omgivning att göra som du vill. Vilka du väljer bör dels anpassas till situationen för bästa resultat men även till dina förutsättningar och till din moral. 

1. Logiskt resonemang
Ett sätt att påverka omgivningen är att presentera de logiska argumenten varför det är bra att agera på ett visst sätt. Du kan argumentera för vilken film du och ditt sällskap ska se på bio genom att använda recensioner eller poängtera att regissören har gjort er gemensamma favoritfilm.

2. Charm 
Du kan också försöka vara extra charmig och älskvärd när du frågar om det du vill ha. När du och din klasskompis ska dela upp kapitel att läsa inför en gemensam sammanfattning är du extra trevlig för att lättare få som du vill.

3. Ta till sig ansvar
När andra tar på sig ansvar kan du också få dem att genomföra det. Det går att göra stegvis till exempel om du leder en grupp och en idé presenteras kan du lyfta idén och uppmuntra förslag kring den för att låta någon eller några ta olika delar av ansvaret. Jag upplever också att vi som annars är snabba på att ta åt oss ansvar ofta vinner på att använda tystnad för att låta andra ta på sig ansvar.

4. Tvång
Du kan också skrika på en person till att hen faktiskt gör som du vill. Detta kan vara en effektiv taktik om det börjar brinna på Operan när du är på en föreställning och personerna i din närhet inte verkar reagera.

5. Pengabelöning 
Min närmsta matbutik ville att jag skulle svara på frågor om hur jag upplevde att handla där. När jag svarade fick jag en kupong på 50 kronor att handla för i butiken. Både butiken och jag blev nöjda. I andra sammanhang är det inte alltid lika effektivt. Att använda den här taktiken hela tiden kan däremot utarma den positiva upplevelsen. Till exempel, Mika hjälpte till hemma för att det är viktigt att alla hemma bidrar. Sedan ger föräldrarna veckopeng för att städa det egna rummet. Då börjar Mika hjälpa till för att få veckopengen och gör endast det som ingår i överenskommelsen för veckopengen inte för att alla tillsammans bidrar som familj.

6. Bestraffning genom tystnad
Iskall kyla är också ett sätt att straffa en person om hen inte gör som du vill. Efter ett tag kanske personen ger upp och gör det du önskar för att kunna få ha kontakt med dig igen. Om jag inte pratar med dig förrän du har köpt allting på listan så vill du kanske fixa alla inköp för att vi ska kunna sätta oss tillsammans över en kopp te igen.

7. Regression
Gråt och självömkan är ett annat verktyg. Du kan bli tjurig som ett barn för att din motpart ska genomföra det du vill. Om din partner inte vill gå på restaurangdejt till helgen kan du visa missnöje genom att gnälla till dig en bordsreservation på lördag kväll.

8. Nöjesinduktion 
Du kan visa hur roligt det kommer att vara som ett sätt att övertyga. Om du kan förmedla hur fantastiskt en gruppdynamikutbildning kommer vara ökar chansen att din chef kommer vilja se över chansen för arbetsgruppen att delta.

9. Sociala bevis
“Alla andra får” är kanske inte det mest effektiva sättet att övertyga alla andra föräldrar om att få vara ute senare. Men det kan vara en bra satsning för att välja rätt universitet. Vill alla andra gå på Örebro Universitets psykologprogram är det kanske det bästa att välja. Eller om det är mest populärt att ha träna på Friskis och Svettis är det kanske den träningsanläggningen du vill välja.

10. Underdånighet
Att få den andra personen att känna sin makt och att du behöver tas om hand om kan vara ett annat sätt att få din vilja igenom. Du kan överdriva dina skuldkänslor över att vilja gå på fotbollsmatchen istället för din partners klassåterträff. När du redan straffar dig själv kan din partner vilja balansera det genom att förlåta dig.

11. Våld eller hot om våld 
Att hota eller att faktiskt använda våld är ett annat sätt att få som du vill. Det kan vara bra om någon håller på att skada en annan person och du inte har någon annan möjlighet att hjälpa hen.

Varför är det här bra att veta?
Det finns många olika sätt att påverka. Vissa är kanske mer naturliga för dig än andra. Vissa andra kan du träna på och lära dig att nyttja. Och vissa är det kanske inte alls speciellt bra att använda förutom i extrema fall. Oavsett om du väljer att använda fler medvetna metoder för att påverka eller inte är det bra att fundera över hur du brukar göra, om det är någonting du trivs med eller om du vill se över hur du bemöter andra. Det kan också vara bra att fundera över detta och hur andra bemöter dig. Det kan hjälpa dig att hantera när du vill ge positiv återkoppling på andras beteenden eller om du märker att du reagerar negativt på hur andra behandlar dig.

Om det är någon som behandlar dig illa är det bra att hitta sätt att hantera detta. Vad går det att göra när andra använder härskartekniker mot dig? Det kan du läsa om i inlägget Mansplainingakutens coacher tipsar för jämställdhet.

Vi bemöter varandra på olika sätt och vill ofta påverka varandra. Vi kan påverka andra på sätt som är mer och mindre effektiva, situationsanpassade och etiska. Foto Samuel Zeller.

Nästa vecka är det alla hjärtans dag. Men det är inte bara i romantiska relationer vi känner gemenskap. Vi är alla med i olika grupper. Grupperna har olika syften som att skapa trygghet, stötta, ge nöjen och andra fördelar som vi vill ha. Men grupperna är inte bara någonting vi är med i. Det blir också en del av vår identitet. 

Det finns många olika definitioner av en grupp. Silvia Russo som undervisar på Örebro universitet sammanställde olika beskrivningar och beskrev en grupp såhär: en grupp består av två eller fler personer som känner till sitt eget medlemskap i gruppen och andra medlemmars tillhörighet. Medlemmarna har en koppling till varandra och behöver varandra för att nå gemensamma mål. Gruppens medlemmar påverkar varandra, gruppen och påverkas också själva av gruppen.

Det finns som sagt olika skäl att vara med i grupper. Dels är det ett naturligt mänskligt behov att känna tillhörighet och samhörighet. Det kan vi få av grupper. Vi människor har också en rädsla för vår egen förgänglighet. Enligt terror management-teorin så har vi olika sätt att minska vår rädsla för att vi en gång kommer att dö. Att vara en del av någonting större, som en grupp, kan minska rädslan. Ett tredje skäl till att vara med i grupper har just med vår identitet att göra. Vår sociala identitet handlar om vilka grupper vi tillhör och vår strävan att tycka om oss själva får oss att söka tillhörighet i grupper med hög status.

Hur gör vi om gruppen inte har en hög status? Finns det möjlighet till social mobilitet kan vi som individer försöka byta grupp och istället vara med i en med högre status. Istället för att ha ett lågbetalt yrke utan högskoleutbildning som våra föräldrar så börjar vi studera på universitet och får en examen. Kan vi däremot inte byta grupp på samma sätt så finns det istället två andra vägar. Vilken väg vi tar beror på om vi ser att statusen är rättvis eller inte och om det går att ändra gruppens status. Går det inte att ändra statusen för gruppen i samhället kan vi istället ändra hur vi ser på gruppen. Om vi jämförde status mellan yrken så kanske vi tittade på makten de olika professionerna har i samhället. Här har generaldirektörer på myndigheter mer makt än förskolepedagoger. Hur ska vi då göra för att ändra statusen? Jo, vi kan titta på makt på ett annat sätt. Ja, generaldirektörer kanske har mer makt över fler människor men förskolepedagoger har större inverkan på lärandet och måendet för barnen på förskolorna de arbetar. Den nya synen på makt kan göra att jämförelsen får ett annat resultat. Det går också att byta vad som jämförs. Om vi tittar på generaldirektörer och förskolepedagoger kanske vi slutar med att jämföra makt och istället tittar på hur många som vänder sig till en för att få känslomässigt stöd. Vi kan också byta grupp att jämföra med. Istället för att förskolepedagogerna jämför sig med generaldirektörer så kan de titta på obehöriga vikarier som arbetar på förskolorna eller någon annan grupp med mindre inflytande. Anser vi däremot att statusen för gruppen är orättvist låg så kan vi engagera oss för att ändra den. Som förskolepedagoger kan vi engagera oss fackligt och se till att det blir högre krav på utbildningen, att lönerna för förskolepedagoger höjs eller så kan vi strejka för att visa hur svårt det är för andra att klara sin vardag utan vår yrkesgrupp.

Hur väljer vi grupper att gå med i? Ja, ett skäl till att välja en grupp är dess geografiska närhet. Vi kanske blir medlemmar i den lokala Friskisföreningen eller blir kompis med de klasskamrater som bor nära oss. Vi kan gå med i grupper för att vi har gemensamma intressen som en Sverokförening för brädspel eller för att vi har gemensamma mål som ett fackförbund där för psykologer. Vi kan också skapa en tillhörighet för att den ger gemensamt socialt stöd eller för att gruppen ger personlig säkerhet och skydd. Vi kan också vara med i en grupp helt enkelt för att det är roligt och ger glädje.

Vi går med i grupper av olika skäl. Men någonting som gör att vi stannar i gruppen är om det är en bra sammanhållning. Ju mer lika vi uppfattar att vi är de andra medlemmarna påverkar gruppens sammanhållning. Vi blir mer positiva när vi uppfattar en social attraktion och alltså känner att vi delar värden och idéer med andra medlemmar. En grupp där medlemmarna uppfattar social attraktion och gemenskap ökar sannolikheten att medlemmarna kommer delta i gruppens aktiviteter. Det gör också att medlemmarna är mer troliga att rekrytera andra som är lika dem själva. Detta påminner om Anderskretsloppet som Amanda Lundeteg, VD på Allbright, berättar om när en VD som heter Anders rekryterar en ny personer som heter Anders och att denna process får personer med makt att fortsätta likna tidigare personer med makt. Att vi är lika kan skapa en härlig känsla av gemenskap. Men är det vad som gör en grupp mest effektiv? Om vi har ett mål som vi ska uppnå, speciellt om det är en komplex uppgift, så vinner vi inte på att fastna i ryggdunkningar med våra likar utan behöver istället olika perspektiv, erfarenheter och kompetenser.

Hur ska vi göra för att en grupp ska gå från att bildas till att vara mer effektiv? Du kan läsa det här inlägget om att ta gruppen från fas ett till fas fyra som berättar om det.

En grupp har möjlighet att forma något större. Vi kan nå synergier men vi kan också fastna i att tänka exakt likadant om vi inte vågar utmana och utmanas.

Denna vecka uppmärksammar fackförbundet Unionen att det behövs mer arbete för jämställdhet genom sin kampanj Mansplainingakuten. Kampanjen har under denna vecka bjudit in till samtal med olika kända profiler som coachar och tipsar hur olika situationer kan hanteras. Det är lite som facklig rådgivning med personer du beundrar eller har som förebilder. 

Vad är då mansplaining och varför behövs kampanjen? Jo, mansplaining är ett ord där man och explaining slagits samman. Det blev populärt efter Rebecca Solnit skrivit Män förklarar saker för mig. Texten fick stor spridning och omarbetades sedan till en bok som berättar om hur män anses mer kompententa än kvinnor både av sig själva och av andra. Betyder det att varje man alltid går omkring och ser  ned på kvinnor och förklarar allting i sin omgivning? Nej, men eftersom vi har en struktur där män har mer makt och anses ha mer kunskap än kvinnor så kan detta påverka implicita attityder. Våra attityder påverkar våra beteenden och även om kvinnor kan förklara saker på nedlåtande sätt för män så beskriver ordet mansplaining både det beteendet och strukturen att män tas mer på allvar. Reklamforskaren Nina Åkestam berättar i en intervju med Unionen om varför en kvinnas beteende av oombedda föreläsande förklaringar inte kallas för mansplaining. “Då missar man den större bilden, nämligen att än män överlag har bättre professionellt självförtroende än kvinnor och att det ger dem fördelar på jobbet. Det är det viktiga, systematiska problemet vi måste lösa.”

Jag har ringt till mansplainingakuten under veckan och frågade retorikexperten Elaine Eksvärd om varför ordet mansplaning behövdes. Eksvärd berättade att vi behöver ord på olika fenomen för att lätta kunna hantera dem. Om någonting händer oss kan vi få en olustig magkänsla. När vi har ett ord för vad som beskriver fenomenet vi upplevt så är det lättare för oss att förstå vad som händer och vi kan agera. Jag tror att Eksvärd har en viktig poäng i att vi kan hitta andra lösningar när vi har ord för våra upplevelser. Dessutom underlättar det när vi vill dela upplevelser med andra och när vi vill skapa en förändring gemensamt.

Att stärka varandra var Clara Henrys tips. Hon rekommenderade det både som verktyg för att kunna förändra en organisationskultur och för att faktiskt orka driva förändringen. För att ändra kulturen på en arbetsplats, en skola eller annat sammanhang vi är i så behöver vi allierade.  Henry tipsar därför om att lyfta diskussionen för att se om dina upplevelser delas med andra. Ni blir då fler och får styrka i varandra. Clara Henry rekommenderar också att vända sig till personer som du själv uppfattar blivit utsatta för mansplaining. Du kan stötta genom att i stunden säga “men det var precis det som Selma sade”, “Maria har väldigt erfarenheter i ämnet” eller någonting liknande. Henry säger att vi kanske inte alltid orkar vara den “störiga personen som förstör stämningen” och tipsar därför att du kan också stötta genom att ge personen erkännande i efterhand. När mötet är avslutat så kan du alltså gå fram till personen och säga att du upplevde att hen hade bra förslag men att NN verkade missa att idén först kom från personen. Henry säger att det kan vara svårt, att det tar mycket energi,  och mental kraft att ensam uppmärksamma omgivningen på mansplaining. Det är därför bra att vara flera och det hjälper också att få med killarna, menar Clara Henry.

Hur får du någon att sluta använda mansplaining mot dig? Clara Henry säger att du behöver nöta. Hon har själv använt ett kompistonfall och har kommenterat i stil med “Hållå! LOL! Det var ju precis det jag sade.” Hon har gjort detta upprepade gånger och upplever att det är vad som gör skillnad. Henry säger att det är många som inte förstår att de mansplainar och att de kan tycka att det är positivt att få hjälp att kunna ändra sitt beteende. Nina Åkestam säger i intervjun med Unionen att hon brukar försöka vara positiv samtidigt som hon låter den andra förstå att hon vet vad som pratar om. Det kan vara genom kommentarer i stil med denna: “Vad kul att du också är intresserad av det här ämnet! Jag har jobbat med det i fem år så fråga gärna mig om du undrar något.” Åkestam säger att det gäller att visa sin kompetens för den som mansplainar gör ofta det för att personen tror sig veta bäst.

Hur går det att ta plats på ett bra sätt? Elanie Eksvärd tipsade mig att gå ned i tonläge. Hon poängterade att det också är viktigt att låta trevlig. Men att ett lägre tonläge, framförallt i slutet på yttranden är ett bra sätt att framstå som mer trovärdig. Hon säger också att det är bra att använda andra som har inflytande. Det går till exempel att säga kroka i någon som andra lyssnar på. Om andra lyssnar på Lars kan du säga något kort om vad Lars har sagt och sedan presentera dina förslag. Clara Henry säger att hon spontant tänker att det är bra att våga ta plats som kvinna när män tar mycket plats. Men hon poängterar att debatten handlar mycket om att tjejer ska ta mer plats, våga säga saker och göra saker som killar. Men att pojkar lär sig att de ska få så mycket plats att det kan vara bra om de istället lär sig att vara mer som killar. Tjejer lyssnar på varandra, tar hand om varandra och stöttar varandra. Henry menar att det är värdefulla egenskaper. Tjejer behöver inte alltid bli som killar. Killar behöver lyssna och inte ta plats bara för att det går.

Hur ska jag egentligen orka?
Clara Henry tipsar om att stötta varandra och ha samtal om vad vi upplever, vilka lösningar andra använt och vilka saker de hade velat göra. Vi kommer inte alltid på smarta saker att säga i stunden men vi kan komma på det efteråt och använda nästa gång. Vi kan inspireras av varandra. Clara Henry tipsar därför att nätverka både i sin fysiska närhet och i sociala medier.

Idag 19 november är det internationella mansdagen som enligt Wikipedia handlar om att fokusera på pojkar och mäns hälsa, uppmärksamma mäns bidrag till samhället, förbättrade relationer samt lyfta fram positiva manliga förebilder. Med anledningen av dagen och veckans mansplainingakut skulle jag vilja tacka alla män som väljer att tacka nej till panelsamtal när alla andra experter är män, män som lyfter kvinnors kompetens, män som väljer att tipsa journalister att intervjua kvinnor som har kompetens, män som tipsar om föreläsare, ledare, inspirationstalare utifrån Rättviseförmedlingens listor, män som stöttar män i sin närhet att arbeta mer för jämlikhet och som på olika sätt använder sina privilegier för att öka jämställdhet och jämlikhet. Det finns mycket kvar att göra och det behövs många satsningar. Mansplainingakuten som kan tipsa personer som blir utsatta och personer som vill sluta använda härskartekniker är ett sätt. Men nu är veckan slut, mer facklig rådgivning, mer genomgångar av arbetsplatsers organisationskultur, mer utbildningar och mer jämn representation på ledarpositioner är några sätt. Kanske vill du idag, dagen till ära, lyfta olika initiativ som du uppskattar eller personer du ser som förebilder.