Deliberate practice och hur det kan användas i vardagslivet

Eftersom vi tydligen inte blir bättre automatiskt av erfarenhet så undersöker nu olika psykologiforskare vad som kan få terapeuter att utveckla sin förmåga över tid. Ett förslag till vad som kan utveckla terapeuter heter Deliberate Practice. Jag har fått vara en del av en studie som undersöker metodens effektivitet och här kan du läsa om vissa av mina lärdomar från träningsprogrammet.

Vad är Deliberate Practice?

Deliberate Practice översätts till medveten träning. En medveten träning kan såklart göras på många olika sätt men det gemensamma komponenten är att aktivt identifiera någonting som du vill utveckla och att arbeta systematiskt med det. Oavsett om det är att träna på att hitta dragläget när du växlar en manuell bil, att hitta rätt positioner i himmelspiruetten eller att skriva utan att titta på tangentbordet.

Forskningsstudien jag deltagit i testar en specifik form av träning. Tony Rousmaniere har skrivit en ny manual för terapeuter som vill träna på att vara mer aktiv och medveten under kontakten med klienter. Terapiforskning har nämligen visat att om terapeuten själv blir påverkad, kanske arg, ledsen, oroad, skäms eller av något annat skäl uppfattar någonting som jobbigt så ökar risken att hen helt sonika byter ämne fast att det är relevant för terapin att fortsätta i samma samtalsämne. Tony poängterar att det oavsett terapiskola är viktigt med relation mellan terapeut och klient. När John Barnes undervisar i KBT vid Örebro universitet lyfter han vikten av samspel, kommunikation och samarbete. Jan Carlsson som undervisar i psykodynamisk terapi tar upp relationen mellan terapeut och klient som en viktig grund för behandling. Likaså återkommer Joakim Norberg som föreläser i integrativ terapi till alliansen som en grundpelare i att bedriva terapi och att det empatiska bandet är en viktig bas för detta.

Manualen Tony har skrivit fokuserar därför på att som terapeut träna på att hantera sina egna upplevelser genom att kunna identifiera dem och träna på att kunna variera fokus mellan egna upplevelser och vad som händer i rummet samt att använda informationen.

Hur upplever jag att det kan användas i privatlivet?

Även om metoden är tänkt för att användas i kontakter mellan terapeut och klient tror jag att det även kan vara användbart i privatlivet. Det är dessutom någonting som Tony också upplevde och han nämnde att han upplever att det har gjort skillnad i hans relationer. Jag upplever att träning på att vara uppmärksam på mina reaktioner gör att jag kan vara mer förutseende och välja att medvetet stanna kvar i ett samtal eller att byta samtalsämne. Jag tycker också att det har varit hjälpsamt för att snabbare förstå vad jag reagerar på och blir irriterad över. När jag är mindre alert kring mina reaktioner kan det ta längre tid för mig att känna av att irritationen har vuxit fram. Då krävs det mer tankearbete för att jag ska komma fram till vad det var som jag reagerade på. Jag tycker också att det är lättare att vara mer konstruktiv när jag snabbare noterar min reaktion.

Dessa sex veckor har inte gjort någon mirakulös skillnad. som för mycket annat tror jag att det krävs mer kontinuerligt arbete för att det verkligen ska innebära en förändring. Det jag kan säga är däremot att träning på att vara uppmärksam och att både kunna notera vad som händer inom en och i samtalet med andra kan underlätta både i kontakt med sin omgivning och förståelse för en själv.

Lärdomen att välja utmaningar på rätt nivå

En av mina viktigaste lärdomar från att ha tränat med deliberate practice är hur viktigt det är att vara på rätt svårighetsnivå. I flera år har jag påmint mig själv med mantrat “lagom stora utmaningar” men det är lätt att vilja lägga på tunga vikter och träna järnet för att få effekt. Deliberate practice trycker däremot på att det inte ska vara för svårt. Tony återkommer till metaforen om att börja springa och att du får ta det stegvis. Ingen bör försöka sig på ett marathon första gången löpskorna snörats på. I ett övningsformulär för deliberate practice fyller du i hur du reagerat på en video, en visualisering, ett foto eller någonting annat material du har använt för att träna. För att påminna dig om att ha en lagom svårighetsgrad är reaktionerna indelade i vad som indikerar en bra nivå av utmaning och när det blir för hög svårighetsgrad. Om du går från att vilja titta bort till att helt ge upp, eller att gå från att känna osäkerhet och olust till att känna hjälplöshet, eller från att spänna kroppen till att få svår huvudvärk så är det för hög svårighetsgrad. Tony har sitt övningsformulär här och du kan också lägga till andra reaktioner du noterar hos dig själv. Jag har till exempel noterat att jag sätter händerna i ansiktet ibland när jag tittar på jobbiga videor eller att jag skakar på huvudet.

Andra lärdomar från deltagandet

Utöver att jag har tränat på deliberate practice har jag fått med mig andra saker. En sak jag landat i är hur mycket lättare det är för mig att identifiera och sätta ord på mina tankar än vad jag tycker det är att hitta känslor och fysiologiska förnimmelser. Jag funderade ett tag på om jag skulle träna upp detta mer och om jag skulle fortsätta med deliberate practice efter min medverkan i studien avslutades. Jag har själv landat i att jag idag vill fokusera på att bedriva terapi så bra som möjligt genom att förbättra mina tekniker. Jag tänker att det är viktigare att träna på andra saker just nu. Men ser fram emot mer forskning om deliberate practice. Hur pass effektivt är det? Vad kan göra det mer användbart och i vilka situationer är det som mest givande? Kanske kommer jag framöver skriva ett nytt inlägg om att det är dags för mig att prioritera den typen av träning och vad forskningsläget säger om deliberate practice.

För mig har det också varit lärorikt att vara med i studien som är en del av Max Olssons och Markus Gustafssons examensarbete. Det har varit intressant att se över studiens design, vilka frågeformulär som används och hur jag som deltagare har upplevt kontakten med dem.

Summan av kardemumman: Vad av allt detta kan vara relevant för dig?

Om du arbetar med terapi kan det vara intressant för dig att se över om deliberate practice är någonitng som du vill testa. Oavsett tänker jag att det kan vara intressant att fundera över dina egna reaktioner, när det känns extra starkt för dig, för att sedan kunna fundera på hur du vill agera i situationer. Men jag tänker också att detta inlägg kanske kan vara inspiration för att tacka ja till att vara med i forskningsstudier eftersom det både är ett sätt att lära sig nya saker och att bidra till samhället. En del studier kan du hitta själv här men du kan också kolla med din lokala högskola eller universitet.

Så här har jag sett ut den större delen av min medverkan i deliberate practice-studien. Jag har tittat på filmer på psykologmottagningen på Örebro universitet för att sedan notera mina egna upplevelser. Att se sig själv på film kan helt klart ge många olika reaktioner. För egen del tycker jag att det blir lättare och lättare.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *