Titeln på detta blogginlägg kommer från en bok av Liria Ortiz och Katarina Ödman Fäldt. Det är en spännande bok som beskriver hur motiverande samtal kan användas i grupp. Här kan du läsa några av deras tips.

Varför ska MI användas i grupp?

Liria och Katarina skriver att det är användbart att jobba med MI i grupp för att det ger en gemenskap och ett sammanhang. Inom psykologin pratar vi också mycket om att normalisera. Ofta har vi en tanke om att det bara är vi som har just dessa svårigheter, problem eller tankar. När vi är i en grupp med andra så märker vi ofta att det är fler som tycker att vissa situationer är jobbiga eller kämpar med samma saker som vi gör. Att höra om andras liv kan också ge perspektiv på våra egna. Vi kanske påminns om att vi utvecklats eller får inspiration för att göra det. Deltagare får också fler idéer om vad som går att göra genom att höra olika lösningar från de olika personerna i gruppen. Författarna poängterar också att det är användbart med grupp för att det ger fler personer som lyssnar och ett rum för att prata om saker som kan vara svåra att ta upp med andra. De säger också att deltagaren själv får en chans att lyssna på anda och att vara ett stöd till andra. Det är också stärkande.

Hur gör du för att få MI att fungera i gruppen?

Författarna tipsar om att berätta vad MI är och att ha med det i gruppreglerna för hur gruppen ska samarbeta. (Vill du läsa mer om vad Liria och Katarina föreslår för gruppregler så kan du göra det i detta tidigare inlägg.) De poängterar också att du som gruppledare själv pratar mindre och gör färre föreläsningsinslag än i många andra grupper eftersom fokus ligger på deltagarnas tankar. För att få till ett bra samarbete kan du som gruppledare lyfta fram tankar som deltagarna har, uppmuntra andra att vidareutveckla resonemang. Gruppledaren poängterar att det inte finns rätt eller fel åsikter utan att alla synpunkter är viktiga. För att få in fler idéer kan det vara bra att använda sig av öppna frågor och för att sedan landa i beslut eller framkalla åtaganden så är det bra med mer slutna frågor. (Läs gärna mer om samtalsteknik som förklarar de olika frågetyperna här.)

Liria och Katarina tar upp några grundpremisser för MI som kan vara bra att lyfta med gruppen:

• Samarbete med varandra – att lyssna på varandra, ställa nyfikna frågor, att bemöta varandra med ödmjukhet, att hejda impulser att vilja rätta andra.
• Acceptans för varandras olikheter – vi kommer att tycka och tänka olika, det är helt okej att inte hålla med eller att inte vilja ta till sig av vad någon annan säger, däremot lyssnar vi på varandra oavsett om vi håller med eller inte och vi låter andra tycka och tänka som de gör.
• Bidra till att framkalla varandras motivation – genom att ställa frågor om andras mål, behov och värderingar är det lättare att stötta de andra deltagarnas motivation än att berätta om sina egna tankar.

Tystnad, pratkvarnar och andra besvärliga situationer

Någonting som jag alltid blir stressad av är när gruppen är tyst. Liria och Katarina hade kunnat beskriva mig när de berättar om att vissa reagerar med att prata mer själv, öser ur sig frågor eller att prata snabbare och snabbare. De poängterar att tystnad inte behöver handla om motstånd. Det kan istället vara att deltagare sitter och tänker eller att du pratade så snabbt att de inte förstod instruktionerna. Författarna rekommenderar att reflektera kring det egna ledarskapet och att eventuellt be om ursäkt om det har gått för fort, varit otydligt eller liknande. Ett av mina favorittips som jag ofta använt i olika grupper är att låta deltagarna prata i mindre grupper först för att sedan dela med sig i helgrupp.

Liria och Katarina betonar att olika personer vill prata olika mycket och att det är någonting som vi behöver acceptera. Om det är så att någon pratar mycket så att det gör att andra får mindre utrymme kan det vara bra att tacka för ett yttrande och sedan tydligt säga att du är intresserad av om andra i gruppen vill säga någonting kring vad som sagts av personen. Säg att du vill få in fler tankar och fler olika personer. Om du upplever att du behöver avbryta är det viktigt att visa att du lyssnat. Liria och Katarina säger att det kan göras med en kort sammanfattning, att du hör att det är ett ämne som är viktigt för personen och sedan bjuder in andra att delta, påminner om agendan eller liknande.

Författarna menar att gruppen kan lösa många svåra situationer. Till exempel om någon vill ha råd kan det vara bra att lyfta att det finns många olika sätt och att undersöka vilka strategier som använts i gruppen. Om någon uttrycker orealistiska förväntningar kan det vara bra att se vilka erfarenheter det finns i gruppen. Om någon uttrycker missnöje kan det vara bra att undersöka hur personen vill ha det istället och sedan att låta gruppen berätta om vad de har gjort i liknande händelser.

Den här hösten har jag, tillsammans med en klasskompis, lett en gruppbehandling för stress på en vårdcentral. Jag tycker att det har varit värdefullt att tänka på tips från Liria och Katarinas bok. Oavsett om du leder en liknande grupp eller någon helt annan form av samvaro kan det finnas tips i boken som du kan använda.

“Jag vill sluta oroa mig över min ekonomi hela tiden” svarade jag under första terminen på psykologprogrammet. En av psykologstudenterna från termin åtta ledde en gruppövning med min klass och poängterade att vi lyckas bättre med mål när vi strävar mot någonting än när vi försöker undvika någonting annat. Men hur lätt är det att sätta mål som handlar om att bli fri från obehag? Vilken skillnad kan det göra?

De flesta av oss som söker stöd av en psykolog eller annan terapeut önskar att bli fri från obehag. Hur skönt vore det inte att kunna bli kvitt ångest, stress, nedstämdhet eller vanor som inte hjälper oss över huvud taget? Därför kan det kännas tungt när psykologen säger att “slippa prestationsångest eller negativa tankar om mig själv” inte är det mest hjälpsamma målen för en behandling. Går det då bara att vända på meningen? Hade det gjort skillnad om jag svarade “jag vill vara lugnare när jag tänker på min ekonomi” som svar på frågan om mina mål. Det är helt klart ett steg på vägen. För att det verkligen ska bli av kan vi däremot behöva andra mål som faktiskt berättar mer om hur det skulle kunna gå till och mål som tar oss i den riktningen. Jag kan absolut bli lugnare i min relation till ekonomi men att jag under min studietid är helt avslappnad är kanske inte realistiskt. Målen behöver därför formuleras utifrån både vad som önskas och vad som faktiskt är möjligt att nå.

Vad är källan till obehag?

När det kommer till min ekonomiska oro så handlade det framförallt om att jag gick från att arbeta heltid och ha ett delat hushåll till att börja studera, bo själv och dessutom ha distansrelation som innebar en del mer resor. Det var en reell förändring som kan kräva en del problemlösning och förändring i vanor. Däremot var inte nivån av oro i proportion till den faktiska situationen. Vid dessa tillfällen är det bra att se över vad som kräver problemlösning och vad som handlar mer om förhållningssätt. I problemlösningen kan det handla om att sätta upp en budget, att prioritera olika kostnader och att se över vilka nya vanor som kan behövas för att det ska fungera att följa budgeten. För en förälder som är orolig för sina barn kanske det också finns en reell del där vi faktiskt kan behöva se över problemlösning. Fungerar inte skolgången? Är det svårt för barnet att få vänner? Bråkar syskonen? Här kan vi behöva titta på strategier för att nå en förbättring. Oavsett om det handlar om oro för oss själva, för nära och kära eller om vi vill förändra vårt mående på andra sätt är det bra att se över vad som vi kan ändra i miljön, den faktiska situationen och vad vi kan förändra i förhållningssätt.

Ändringar i förhållningssätt

En förändring i förhållningssätt innebär inte att vi ska börja med peppiga mantran. Det innebär snarare att vi hittar sätt att separera det vi kan förändra från det vi inte kan göra någonting åt. Jag kanske kan göra en budget men jag kan inte förändra att min ekonomiska situation är annorlunda som särboende student än sammanboende heltidsanställd. Jag får acceptera att det är svårare att spara under studietiden. Eftersom min ekonomiska oro framförallt handlade om att det var svårare att spara än att jag inte fick månaderna att gå ihop så kan jag också arbeta en del på mitt förhållningssätt till ekonomi. Min attityd “det är viktigt att spara” kanske kan få vila lite under studietiden. Jag kan jobba på det genom att försöka hålla fokus på det som jag faktiskt kan ändra. Jag kan säga till mig själv “jag skulle vilja spara mer så att jag kan få en större lägenhet efter examen. Det jag kan göra idag för att komma dit är att följa min budget och planen jag har gjort”. Men även om jag påminner mig själv om att jag har hittat en strategi så är det möjligt att jag helt enkelt får acceptera ett visst mått av oro. Jag skulle kunna önska att jag helt kan släppa det. En person som länge har tänkt “det är viktigt att vara ansvarsfull”, “en ansvarsfull person sparar” och “om du inte sparar så blir din framtid osäker” kommer såklart vara mer orolig än en person som länge har tänkt “jag hittar alltid sätt att lösa min ekonomi” eller “jag kan ta en dag i taget”. Ett visst mått av oro är en del av den mänskliga upplevelsen. Det är allmänmänskligt. Någonting som däremot skiljer oss är hur lätt vi oroar oss. Personer som är mer benägna att oroa sig kan behöva acceptera att de helt enkelt är mer oroliga än andra. Acceptansen handlar inte om att lägga sig platt utan att lägga fokuset på att ändra det som går och att sedan leva med resten.

Hur sätter du realistiska mål för att ändra det som kan förändras?

Om vi vill förändra någonting är det bra att göra det så konkret som möjligt. Då kan vi se en förändring och vi kan ta aktiva steg för att gå i den riktningen. Det är svårt att bestämma vad vi ska känna men desto lättare att besluta vad vi ska göra. Mitt stora fokus på att inte spendera pengar måste såklart kombineras med att faktiskt använda pengar. Vi behöver ju alla äta. Dessutom så finns det andra saker som är viktiga i livet och som jag, oavsett vad mina orostankar hävdar, har råd med. Jag vill till exempel kunna umgås med vänner. För att bli lugnare med ekonomin är det också bra att kunna njuta av det som pengarna används till. Om jag åker till Stockholm är det bra att kunna slappna av och att faktiskt få ut det jag önskar av besöket. Om jag fikar med en kompis är det bra att kunna vara närvarande istället för att fundera på om de 40 kronorna inte hade varit bättre att spara till någonting annat.

För att ett mål ska vara realistiskt behöver vi veta hur dagsläget är. Jag skulle till exempel kunna skriva upp hur pass lätt jag kan njuta av att göra aktiviteter som kostar pengar. Sedan kan jag sätta kvantifierbara mål utifrån det. Kanske kan det vara att två gånger i veckan göra en rolig aktivitet med nära och kära oavsett kostnad. Jag kan skriva upp självobservationer i kalendern och ser hur ofta jag faktiskt träffar personer och gör saker som jag mår bra av. Även om det säkerligen kommer komma upp en del automatiska tankar om att jag lika gärna kunnat gå på promenad (gratis) som att äta middag (kostar) så kommer det positiva i att göra sådant jag tycker om (umgås med vänner och familj) kunna vara tillräckligt belönande för att det ska kunna vara härligt att göra dessa saker. Vi vill ha en lagom stor förändring så att det blir ett steg vi kan lyckas med. I mitt fall handlar det mer om hur ofta någonting sker än exakt hur mycket någonting kostar. Det är eftersom jag gissningsvis inte kommer börja med juvelshopping eller att hyra lyxyachter som fritidsnöje. Dessutom kan en högre frekvens göra att varje enskilt tillfälle blir mindre laddat.

För att formulera ett mål realistiskt behöver du alltså ha koll på hur du gör någonting idag. Under kanske tre veckor kan du mäta hur ofta du sätter dig och faktiskt har ett genuint samtal med din partner, skriva upp hur ofta du lyssnar på poddarna du tycker om eller hur många dagar du faktiskt kommer ut på promenaderna du upplever att du mår bra av. När du har observerat hur det ser ut idag kan du se över vad som är ett möjligt steg framåt för att du ska kunna utvecklas i en riktning där du gör med av sådant som får dig att må bra.

Tjat om mål kan göra skillnad

Det finns skäl till varför vi pratar mycket om mål. Det är både för att vi ska kunna veta i vilken riktning vi vill gå och för att vi ska kunna utvärdera om vi kommit länge på den vägen. Vi kan bli hjälpta av mål som berättar för oss vad det är vi kan fokusera på för att må så bra som möjligt. När målen är realistiska kan vi dessutom bli motiverade för att vi ser att det är möjligt att ta oss lite utanför bekvämlighetszonen utan att behöva kasta oss ut på de djupaste vatten.

Hösten jag flyttade till Örebro kämpade jag både med att balansera min nya situation och med att testa denna höghjuling.

Om du gillade detta blogginlägg är du kanske också intresserad av att läsa Mål för 2016: Nyårslöften och livskompass där du kan bekanta dig med ett av mina favoritverktyg. Du kanske också vill läsa Designprincip 1: Vilket är ert Domedagsberg? Tydlig grupp med tydligt mål som beskriver hur viktiga mål är för att förena en grupp. I det inlägget kan du också läsa om likheter mellan att sätta mål för organisationer och för oss som individer. Spana på kategorin målsättning för fler förslag på inlägg om mål.

Vi vet alla att vi behöver andas. Oftast är det inte heller någonting som vi behöver tänka på eftersom det sker automatiskt. Däremot ändras också andningen automatiskt om vi blir mer stressade, upplever ångest och oro. Då kan det vara bra att tänka på andningen för att få hjälp att varva ned.

I inlägget Paus och prestationsångest skrev jag om att jag tycker att andning kan vara svårt. Om du håller med mig kanske du också får för dig att du ska börja göra andningsövningar men landar i att du tycker att det är för obehagligt jämfört med vad du upplever att du får ut av det. Själv brukar jag inte följa några speciella övningar när det gäller andning utan endast försöka dra några djupa, lugna andetag när jag upplever att jag behöver landa i stunden. Jag tycker om att tänka “in” och “ut” i samband med in- och utandning eller att räkna andetag för att få hjälp med att fokusera på andningen. Om jag vill göra några mer specifika andningsövningar tycker jag om PAX-andning och att andas i fyrkant som finns beskrivna i det tidigare nämnda inlägget.

Om du däremot skulle vilja testa mer guidade andningsövningar har jag testat några från boken Tid att leva – Ett tioveckors program för stresshantering med ACT och medveten närvaro av Fredrik Livheim, Daniel Ek och Björn Hedensjö. Du kan hitta inspelade versioner av övningarna till boken på webbplatsen för Tid att leva. Det finns olika övningar och min favorit är långsam utandning. Den övningen går ut på att träna på att andas ut så långsamt som möjligt genom näsan.

Varför är det relevant att träna på att andas?

Kanske har någon också sagt “andas!” till dig som en uppmaning för att du ska lugna ned dig. Vi märker det kanske inte direkt men när vi lugnar ned andningen kan vi släppa spänningar och också få pulsen att gå ned. När vi stressar brukar vi också börja andas häftigare, snabbare och ytligare det kan göra att vi upplever ännu mer stress och på så sätt öka upplevelsens styrka. När vi andas lugnare kan vi bryta spiralen för att istället varva ned.

Om du gillade detta inlägg är du kanske också intresserad av att läsa om tre övningar för att öka lugnet.

Motiverande samtal är en metod som utvecklats för att stötta människor i en förändringsprocess. Här kan du läsa om tre tips hur du kan inspireras av metoden för att möta någon som väljer mellan förändring och att stå kvar. Tipsen kommer från boken Motiverande samtal med grupper av Liria Ortiz och Katarina Ödman Fäldt.

Använd akronymen DARN CAT

DARN CAT är en förkortning som påminner dig om att lyssna efter tecken på att vilja nå en förändring, att vilja utvecklas.

• Desire – önskan: Vad är det en person hoppas på? Hur önskar hen att det vore?
• Ability – förmåga: Vilka resurser har personen inom sig? Vilka styrkor eller erfarenheter har hen? Vad har hen lärt sig från tidigare erfarenheter som kan vara användbart nu? Hur är det möjligt att nå dit personen vill?
• Reason – skäl: Vilka anledningar finns det till att förändra? Vad tror vi att andra skulle ange för skäl till att förändra? Vilka skäl är extra viktiga för att arbeta för en utveckling? Vad skulle vara bra med att sluta göra så som du gör idag?
• Need – behov: Hur viktig är förändringen för just denna person? Vad sker om personen inte kommer till en förändring?
• Commitment – åtagande: Vad tänker personen att det är bra att göra? Vad beslutar hen sig för att göra?
• Action – aktivering: Hur tänker personen att hen vill göra? Vad är nästa steg för att komma dit?
• Taking steps – ta steg: Vilka steg har en person tagit hittills? Hur långt har hen kommit i förändringen?

När du hört någon uttrycka någonting från denna lista så tipsar Liria och Katarina om att göra en reflektion där du upprepar för att visa att du lyssnat, att du ber den andra att berätta mer. När du har fått höra mer sammanfattar du det och ber sedan om att få höra mer. När deltagaren har berättat mer kan du, om det är en grupp, fråga de andra deltagarna om deras tankar och om de känner igen sig i vad som sagts.

Lyssna aktivt med BÖRS

Du har säkert fått tipset att lyssna aktivt många gånger. Här i Sophies värld kan du också läsa flera inlägg som uppmuntrar till att lyssna. När du använder förkortningen BÖRS så handlar det om att du vill lyssna genom att:

• Bekräfta – du validerar någonting som en deltagare sagt att hen har gjort eller vill göra kanske genom att säga att du hör hur viktigt det är för personen.
• Öppna frågor – genom att ställa frågor som ger fler olika möjliga svar så bjuder du in till att deltagare säger mer och upplever dig som mer intresserad av vad hen tänker.
• Reflektioner – för att visa att du har lyssnat och för att låta en deltagare reflektera mer över sina ord går det att göra en spegling och upprepa vad som sagts eller komplexa reflektioner som också lyssnar på vad som sagts bakom orden t ex bakomliggande tankar eller känslor.
• Sammanfattningar – jämfört med reflektioner så är sammanfattningar längre referat som lyfter upp viktiga punkter i det som någon har sagt. Det kan vara bra inför att byta spår.

Informera i fyra steg

Om du vill ge information rekommenderar Liria och Katarina att göra det i fyra steg:

1. Be om lov att informera – detta gäller när du vill ge innehåll och information om ett tema som diskuteras. Författarna påtalar att du inte ska be om lov när du säger att det är rast, vad agendan säger eller annan information du som ledare är ansvarig för att ge. Om det däremot är så att någon pratar om stress och du vill ge information om vad som sker i kroppen vid stress så är det bra att be om lov för delge den informationen. Om du ber om lov innebär det också att individen eller gruppen har rätt att tacka nej till det inspelet.
2. Utforska vad deltagarna redan vet- om du har fått ja till att informera om stress så kan du börja med att fråga vad personerna redan känner till. Det gör inslaget mer interaktivt, ökar bilden av kompetens inom gruppen och gör att du kan lägga fokus på rätt saker.
3. Tillför information – Bekräfta det deltagarna har sagt och koppla ihop det till det som du hade tänkt säga.
4. Utforska vad informationen betyder för deltagarna – låt deltagarna tänka över hur det som har sagts går att applicera på det egna livet. Vad är relevant för olika situationer och hur går informationen att använda för någon personligen?

I fredags hade jag tenta i kvalitativ metod. I pluggfasen upplevde jag verkligen att det är hjälpsamt för att bli en bättre psykolog. Att kunna värdera information är en viktig del av yrket men det är också en hjälp för att ta sitt ansvar som medborgare och medmänniska. Som medmänniska kan det också finnas vissa nackdelar. Här kan du läsa om det positiva, det negativa och de tre viktigaste sakerna från kursen.

“Forskning säger att…” ger mig rysningar

Det är ju jättebra att vi hänvisar till forskning. Varför är det inte tillräckligt att säga att forskning säger någonting? Det kan såklart vara jobbigt att komma ihåg enskilda namn och årtal. Om vi vill kunna kolla upp den exakta referensen så är det dock väldigt hjälpsamt. Ofta är ju inte heller forskningen 100% samstämmig. Ibland råder fridens konsensus men ofta är det olika resultat och vi behöver metaanalyser för att kunna säga “forskning säger”. Vi kan till exempel inte säga “forskning säger att det är dåligt med mobiltelefoner” eftersom olika studier ger helt olika bild och vi kanske bara har läst en eller två forskningsartiklar. (Om detta är ett intresseområde för dig rekommenderar jag Siri Helles blogginlägg om just forskning om mobilanvändande.)

Jag måste erkänna att jag som pressekreterare har skrivit flera debattartiklar och pressmeddelanden med just formuleringar som “forskning säger” och det slinker ut då och då även idag. Nu försöker jag däremot bita mig i tungan och ge mer ordentliga referenser och det är även någonting som jag önskar av andra. Det är därför lite osäkert på om det gör mig till en bättre eller sämre medmänniska. Att vi önskar information av varandra för att förstå kan vara hjälpsamt att döma andra har en lägre nivå av hjälpsamhet.

Korrelation och kausalitet är sysslingar inte syskon

I vardagssamtal kanske det inte alltid är livsviktigt att kunna ge exakta referenser. Däremot är det bra att minnas vilken typ av studie som har gjorts. Har det varit en tvärsnittsstudie som undersöker samband mellan fenomen som existerar samtidigt? Har samma personer följts över tid? Är det ett experiment som randomiserat deltagarna och kontrollerat för andra variabler. Beroende på detta så kan vi dra olika slutsatser och det är därför viktigt att tänka på när vi använder forskning för att stärka det ena eller andra påståendet.

Oavsett om du har läst metodkurser på universitet eller inte så har du säkerligen koll på att kausalitet och korrelation inte är samma sak. Däremot så kan det vara lätt att glömma bort exakt vad som krävs för att vi ska få säga att det finns ett kausalt samband, att X leder till Y. För att vi ska kunna säga detta behöver de två variablerna samexistera i tid och rum. En manipulation, förändring, av den oberoende variabeln X ska också leda till en förändring i den beroende variabeln Y. Den oberoende variabeln måste komma innan i ordningen. Sedan måste vi också kunna kontrollera att det är just mellan X och Y det finns ett samband och att det inte finns en tredje variabel som ger resultatet. Det klassiska exemplet är att det blir fler drunkningsolyckor när glassförsäljningen går upp. Men det är inte glass som gör oss mer benägna att drunkna. Istället är det att sommarvärme gör oss mer sugna på glass och ger högre frekvens av bad vilket i sin tur ger fler drunkningsfall.

För att kunna ge svar om kausalitet så behöver vi alltså forskning som både kontrollerar för andra faktorer som påverkar och där vi kan påverka den oberoende variabeln. Därför använder vi randomiserade och kontrollerade studier, RCT. Det jag tänker kan göra mig till en “sämre människa” är att jag faller i fällan att tänka att RCT är guld medan allt annat är skräp. Detta är såklart inte sant. RCT kan ge svar som andra studier inte kan men vi kan få värdefull och användbar information från andra typer av studier också. Det är exempelvis värdefullt att göra longitudinella studier som över tid kan visa på samband exempelvis hur alkohol orsakar cancer. Det är inte etiskt att slumpmässigt dela in människor i grupper för att sedan bestämma exakt vilken nivå av alkohol de ska konsumera över tid för att sedan mäta vilka som drabbas av cancer. Därför är det viktigt att istället kunna följa människor över tid för att se förändringar och kunna hitta risk- eller skyddsfaktorer. Vi kan också lära oss om tvärsnittsstudier där vi ser att två variabler har en relation och samvarierar. Exempelvis kan det vara värdefull information för att se skillnad i lön utifrån kön. Om vi lämnar det kvantitativa området och går in i kvalitativa studier kan det också ge viktiga insikter om individers uppfattning som till exempel transpersoners erfarenhet av minoritetsstress som denna examensuppsats handlar om.

Att påminna sig om att olika typer av studier möjliggör olika slutsatser är viktigt. De olika designerna kompletterar däremot varandra och slutsatserna kan vara hjälpsamma med sina olika perspektiv.

Allt kan kritiseras – vi når aldrig perfektion

Validitet, detta heliga begrepp beskriver hur väl någonting mäter just det som avses mätas och om resultaten verkligen visar det som ämnas visas. Vi har den interna validiteten som beskriver huruvida våra resultat verkligen beror på den manipulation vi gjorde. Låt säga att vi testade en behandling som handlar om att dofta på rosor för att bli lyckligare. Då innebär en hög intern validitet att det faktiskt var rosdoftningsbehandlingen som gjorde skillnaden. Då var det alltså inte var de sköna promenaderna till och från rosenträdgården, att få träffa en trevlig trädgårdsmästare eller att det råkade bli vår som gjorde att deltagarna blev lyckligare. Vi kan också prata om den externa validiteten för att se hur stora möjligheter vi har att generalisera våra fynd till andra. Kanske fungerar det lika bra för barn att dofta på rosor som det gjorde för de vuxna som deltog i studien. Det kanske fungerar i en annan miljö, i blomsterbutik istället för rosenträdgård.

Även studier som gör många olika satsningar för att kontrollera att allting går rätt till så går det alltid att kritisera. Vi kanske bestämde exakt hur länge deltagarna skulle dofta på rosorna men missade att bestämma hur länge de fick stå och titta på dem. Vi kanske glömde att fråga om hur många som hade tillgång till rosor i hemmet. Det finns mycket saker att tänka på och vi kan inte styra allting. Det är just därför det är så viktigt att replikera studier, att vi gör upprepade studier för att se om samma slutsatser kan dras.

Även om forskning inte handlar om att bevisa att någonting är sanning så kan vi, efter upprepade studier, säga att det är sannolikt är på ett visst sätt. Jag tänker att det är bra för oss att fundera ett extra varv kring sanning. Vi ska inte svälja någonting med hull och hår men samtidigt är det värdefullt att kunna utgå från vad forskningsläget säger. Det är inte perfekt. Men det är det bästa vi har.

Eftersom vi tydligen inte blir bättre automatiskt av erfarenhet så undersöker nu olika psykologiforskare vad som kan få terapeuter att utveckla sin förmåga över tid. Ett förslag till vad som kan utveckla terapeuter heter Deliberate Practice. Jag har fått vara en del av en studie som undersöker metodens effektivitet och här kan du läsa om vissa av mina lärdomar från träningsprogrammet.

Vad är Deliberate Practice?

Deliberate Practice översätts till medveten träning. En medveten träning kan såklart göras på många olika sätt men det gemensamma komponenten är att aktivt identifiera någonting som du vill utveckla och att arbeta systematiskt med det. Oavsett om det är att träna på att hitta dragläget när du växlar en manuell bil, att hitta rätt positioner i himmelspiruetten eller att skriva utan att titta på tangentbordet.

Forskningsstudien jag deltagit i testar en specifik form av träning. Tony Rousmaniere har skrivit en ny manual för terapeuter som vill träna på att vara mer aktiv och medveten under kontakten med klienter. Terapiforskning har nämligen visat att om terapeuten själv blir påverkad, kanske arg, ledsen, oroad, skäms eller av något annat skäl uppfattar någonting som jobbigt så ökar risken att hen helt sonika byter ämne fast att det är relevant för terapin att fortsätta i samma samtalsämne. Tony poängterar att det oavsett terapiskola är viktigt med relation mellan terapeut och klient. När John Barnes undervisar i KBT vid Örebro universitet lyfter han vikten av samspel, kommunikation och samarbete. Jan Carlsson som undervisar i psykodynamisk terapi tar upp relationen mellan terapeut och klient som en viktig grund för behandling. Likaså återkommer Joakim Norberg som föreläser i integrativ terapi till alliansen som en grundpelare i att bedriva terapi och att det empatiska bandet är en viktig bas för detta.

Manualen Tony har skrivit fokuserar därför på att som terapeut träna på att hantera sina egna upplevelser genom att kunna identifiera dem och träna på att kunna variera fokus mellan egna upplevelser och vad som händer i rummet samt att använda informationen.

Hur upplever jag att det kan användas i privatlivet?

Även om metoden är tänkt för att användas i kontakter mellan terapeut och klient tror jag att det även kan vara användbart i privatlivet. Det är dessutom någonting som Tony också upplevde och han nämnde att han upplever att det har gjort skillnad i hans relationer. Jag upplever att träning på att vara uppmärksam på mina reaktioner gör att jag kan vara mer förutseende och välja att medvetet stanna kvar i ett samtal eller att byta samtalsämne. Jag tycker också att det har varit hjälpsamt för att snabbare förstå vad jag reagerar på och blir irriterad över. När jag är mindre alert kring mina reaktioner kan det ta längre tid för mig att känna av att irritationen har vuxit fram. Då krävs det mer tankearbete för att jag ska komma fram till vad det var som jag reagerade på. Jag tycker också att det är lättare att vara mer konstruktiv när jag snabbare noterar min reaktion.

Dessa sex veckor har inte gjort någon mirakulös skillnad. som för mycket annat tror jag att det krävs mer kontinuerligt arbete för att det verkligen ska innebära en förändring. Det jag kan säga är däremot att träning på att vara uppmärksam och att både kunna notera vad som händer inom en och i samtalet med andra kan underlätta både i kontakt med sin omgivning och förståelse för en själv.

Lärdomen att välja utmaningar på rätt nivå

En av mina viktigaste lärdomar från att ha tränat med deliberate practice är hur viktigt det är att vara på rätt svårighetsnivå. I flera år har jag påmint mig själv med mantrat “lagom stora utmaningar” men det är lätt att vilja lägga på tunga vikter och träna järnet för att få effekt. Deliberate practice trycker däremot på att det inte ska vara för svårt. Tony återkommer till metaforen om att börja springa och att du får ta det stegvis. Ingen bör försöka sig på ett marathon första gången löpskorna snörats på. I ett övningsformulär för deliberate practice fyller du i hur du reagerat på en video, en visualisering, ett foto eller någonting annat material du har använt för att träna. För att påminna dig om att ha en lagom svårighetsgrad är reaktionerna indelade i vad som indikerar en bra nivå av utmaning och när det blir för hög svårighetsgrad. Om du går från att vilja titta bort till att helt ge upp, eller att gå från att känna osäkerhet och olust till att känna hjälplöshet, eller från att spänna kroppen till att få svår huvudvärk så är det för hög svårighetsgrad. Tony har sitt övningsformulär här och du kan också lägga till andra reaktioner du noterar hos dig själv. Jag har till exempel noterat att jag sätter händerna i ansiktet ibland när jag tittar på jobbiga videor eller att jag skakar på huvudet.

Andra lärdomar från deltagandet

Utöver att jag har tränat på deliberate practice har jag fått med mig andra saker. En sak jag landat i är hur mycket lättare det är för mig att identifiera och sätta ord på mina tankar än vad jag tycker det är att hitta känslor och fysiologiska förnimmelser. Jag funderade ett tag på om jag skulle träna upp detta mer och om jag skulle fortsätta med deliberate practice efter min medverkan i studien avslutades. Jag har själv landat i att jag idag vill fokusera på att bedriva terapi så bra som möjligt genom att förbättra mina tekniker. Jag tänker att det är viktigare att träna på andra saker just nu. Men ser fram emot mer forskning om deliberate practice. Hur pass effektivt är det? Vad kan göra det mer användbart och i vilka situationer är det som mest givande? Kanske kommer jag framöver skriva ett nytt inlägg om att det är dags för mig att prioritera den typen av träning och vad forskningsläget säger om deliberate practice.

För mig har det också varit lärorikt att vara med i studien som är en del av Max Olssons och Markus Gustafssons examensarbete. Det har varit intressant att se över studiens design, vilka frågeformulär som används och hur jag som deltagare har upplevt kontakten med dem.

Summan av kardemumman: Vad av allt detta kan vara relevant för dig?

Om du arbetar med terapi kan det vara intressant för dig att se över om deliberate practice är någonitng som du vill testa. Oavsett tänker jag att det kan vara intressant att fundera över dina egna reaktioner, när det känns extra starkt för dig, för att sedan kunna fundera på hur du vill agera i situationer. Men jag tänker också att detta inlägg kanske kan vara inspiration för att tacka ja till att vara med i forskningsstudier eftersom det både är ett sätt att lära sig nya saker och att bidra till samhället. En del studier kan du hitta själv här men du kan också kolla med din lokala högskola eller universitet.

Inatt drömde jag att om att jag under ett restaurangbesök berättade om en kompis kompis som varit med om någonting knasigt. En i sällskapet sade att hen hade hört samma berättelse och att det var en vanlig skröna. Jag skämdes och försökte säga att det kanske var likt någonting andra pratat om men att min kompis brukade vara pålitlig. När jag vaknade kunde jag andas ut att detta tillfälle var en dröm. Men att sprida vidare osanning är någonting många av oss gör i vardagen och idag, på källkritikens dag, ska du få tre olika tips för att öka chansen att bara dela vidare sanning.

1) Bekräftelsebias

“Man hör det man vill höra” är ett uttryck som jag och mina kompisar använde mycket i tonåren. På många sätt är det sant. Vi är mer benägna att ta till oss information som stödjer någonting vi redan tror på. Detta kallas confirmation bias på engelska och kan översättas till bekräftelsebias. Vi pratar ofta om att det är viktigt att vara källkritisk när det dyker upp spektakulära berättelser, som i min dröm om min kompis kompis. Men eftersom vi är mer benägna att tro på någonting som stämmer med vad vi redan tror på är det extra viktigt att vara vaksam, se över källan, vem som delat, vad avsikten kan vara med det, innan vi delar vidare.

2. Sociala bevis

Vi är mer benägna att dela saker vidare eller att ta någonting som sant när det är många andra som tror på det eller när det är någon vi har förtroende för som säger någonting. Oskar Henrikson berättar om det här i Aftonbladet. Att dela vidare för att en avsändare verkar trovärdig går delvis att koppla till hur vi processar information och att vi är mindre benägna att vara kritiska om vi uppfattar någon som expert. Du kan läsa om det i inlägget Övertygande kommunikation. Vi kan också använda oss av Kahnemans begrepp substitution som beskriver att vi vid komplexa frågor ofta byter ut dem till enklare frågor. Om det är svårt, kräver mycket tankekraft och ansträngande efterforskningar för att besvara en fråga kan vi byta ut den till en enklare. Istället för att besvara frågan om vi tror mest på alternativ A eller B så svarar vi på frågan vilken företrädare som verkar mest pålitlig eller vad som är mest populärt. Vi använder då snarare sociala bevis än logiska argument.

Jag tycker att College Humor illustrerar detta fint i denna sketch. När du delar någonting vidare kan du försöka fundera på vad det verkligen är för argument du använder dig av. Handlar det om logiska argument utifrån frågan eller är det mer snygga formuleringar av en person du kan se upp till?

3. Provokationer och lockbeten

Brit Stakston lyfter att vi delar mer lögner när vi går igång på saker. Hon tipsar om att andas, sätta sig på händerna och att inte ge trollen sina känslor eller uppmärksamhet. Någonting som jag har tänkt mer på sedan hennes föreläsning i Örebro förra månaden är hur lätt botar kan skapa upplevelsen av att det är många människor som är med och debatterar. Innan hade jag mest tänkt på att botar ger röster åt en sida i en debatt men jag hade inte reflekterat över att hur ofta en diskussion är totalt orkestrerad. Jag tycker att Brit förklarar det bra i den här texten Jimmy Durmaz om hon skrev i DN förra året.

Brits föreläsning inspirerade mig och en kompis att dra igång en studiecirkel om nätet, demokrati och diskussion. Vi har bland annat pratat om vilka debatter vi tänker är värdefulla att ta och inte, när vi tänker att vi är extra känsliga för bekräftelsebias, hur vi har reagerat på olika drev och vad vi kan lära oss av det. Jag kan verkligen rekommendera att starta en egen studiecirkel eller att bjuda över vänner på fika för att prata om ämnet och lära er av varandra. Om ni vill få inspiration från vår studiecirkel så är detta en lista med olika videor vi inspirerats av.

Om du vill läsa fler liknande inlägg kanske du kan vara intresserad av: Kärlek till källkritik och kommunikationspris till statistik, Heuristik – våra mentala genvägar, Vad kan en bok om psykologiska utredningar lära dig om hur du tänker?, och Hur tänker vi människor egentligen?.

När vi pratar om att fatta beslut tänker de flesta nog på omröstningar eller konsensusbeslut. Nu i årsmötestider kanske du tänker på acklamation, votering och rösträkning. Men de olika sätten att fatta beslut har sina för- och nackdelar i olika situationer. Här kan du läsa en genomgång av några olika beslutsmetoder och när de är lämpliga att använda.

Lektor Mats Liljegren som undervisar i organisationspsykologi vid Örebro universitet säger att sättet beslut fattas på bör anpassas utifrån flera aspekter:

• Kontexten gruppen finns i – fattas beslut i en demokratisk kontext är det viktigare att de förankras mer och att fler får komma till tals. Det kan vara av mindre intresse i andra sammanhang där det kanske är viktigare att det går snabbt och effektivt.
• Klimat ni vill uppnå i gruppen – vill ni utmana gruppen att utvecklas kan det vara bra att kräva att alla ska vara nöjda, att nå konsensus för att vara kvar i obehaget istället för att få det snabbt avverkat.
• Uppgiftens art – om det är ett mer komplext beslut kan det vara bra att ta in fler åsikter för att få fler perspektiv. Det kan också vara bra att låta experter få mer makt om det är någonting där hög kompetens krävs.
• Gruppens historia – vad finns det för kulturella aspekter som påverkar? Vad har gruppen för vanor?
• Tid och resurser – hur brådskande är beslutet? Om det är mindre tid är det bättre att välja de metoder med lägre nummer i listan nedan. Men om det finns tid och resurser för att fatta ett konsensusbeslut kan det vara gynnsamt.

I boken Joining Together – Group Theory and Group Skills skriver författarna Frank P. Johnson och David W. Johnson om sju olika typer av beslut. De är:

1. Auktoritetsbeslut utan föregående diskussion
2. Expertbeslut
3. Genomsnitt av medlemmars åsikter
4. Auktoritetsbeslut med föregående diskussion
5. Minoritetsbeslut
6. Majoritetsbeslut
7. Konsensusbeslut

1. Auktoritetsbeslut utan föregående diskussion

När beslut behöver fattas snabbt kan det vara bra att chefen eller någon annan som har mandat i frågan fattar beslutet själv. Denna typ av beslutsfattande är fördelaktig när det gäller rutinärenden eller administrativa frågor. Kanske behöver det hastigt fattas beslut om ett mindre inköp, bokas en lokal eller beviljas ledigheter. Det är bra med denna typ av beslut om ledaren har mer kunskap eller är i en situation där det är lättare att hen fattar beslutet själv istället för att dela beslutet med gruppen. I många fall är det däremot så att en person inte har all information och att det är bättre att fatta beslut gemensamt. När fler fattar besluten kan de också förankras mer och det kan också vara hälsosammare för gruppens medlemmar.

2. Expertbeslut

Ibland är det kanske inte gruppens ledare som är bäst lämpad att fatta beslutet utan det finns istället någon som är mer kunnig inom området. Denna typ av beslutsfattande är lämplig när det handlar om ett område där det finns någon som är mer kunnig än andra och det inte finns potentiella vinster med att öppna upp för diskussion med andra. Det kan däremot vara vårt att veta vem som är den mest kunniga och om kompetensen inte finns i resten av gruppen. Dessutom kan det, precis som med auktoritetsbeslut utan föregående diskussion, leda till problem om besluten inte förankras. De kanske inte accepteras av gruppen och därför inte får samma tyngd.

3. Genomsnitt av medlemmarnas åsikter

Ibland träffas inte gruppens medlemmar och har svårt att hitta tid för att genomföra en diskussion. Då kan det vara bra att istället hitta ett genomsnitt mellan gruppmedlemmarnas åsikter. Ska ni bestämma avgiften på en aktivitet kanske några tycker att deltagare ska betala 50 kr och andra tycker 150. Då kan 100 kronor istället bli till en kompromiss, ett medelvärde mellan åsikterna. Denna typ av beslut kan vara bra för att nå ett beslut när det inte hinner nås överenskommelse via samtal. Framförallt är metoden användbar när det är mer rutinmässiga beslut och när deltagarna själva inte är ansvariga för genomförandet. Som programrådsrepresentant har jag varit med och genomfört denna typ av beslut när klassen inte har haft tid att träffas inför ett programråd. Då får alla i klassen möjlighet att svara på frågor om delkurserna och sedan sammanställer jag och den andra klassrepresentanten en gemensam åsikt för klassen utifrån genomsnittet som sedan tas upp på programrådet. Nackdelar med metoden är däremot att deltagarna får mindre utbyte av varandra. Det gör också att eventuella konflikter inte blir lösta och bidrar inte heller till ökat engagemang.

4. Auktoritetsbeslut med föregående diskussion

Precis som i det första förslaget är det en eller flera ansvariga som fattar ett beslut. Men innan de/hen beslutar så får gruppen komma till tals. Detta kan innebära ett snabbare beslut än om fler ska vara med samtidigt som det ger utrymme för att ta in fler perspektiv. Till exempel kan en styrelse fatta beslut i ett ämne men först lägga en fråga på ett medlemsforum för att få in fler åsikter att ha med sig i diskussionen. Eftersom det inte innebär reell makt att säga sin åsikt menar Frank P. och David W. att det inte behöver leda till ökat engagemang för beslutet. Dessutom säger författarna att det kan innebära att gruppens medlemmar inte säger det de verkligen tycker utan snarare det som ledare vill höra för att genom det ställa sig in hos auktoriteten.

5. Minoritetsbeslut

Vanligen när vi pratar om minoritetsbeslut så betyder det att ett beslut fattats i en omröstning där färre än hälften har röstat ja för ett förslag. Till exempel skriver NE om att kommunallagen säger att ett yrkande om bordläggning godkänns om en tredjedel av ledamöterna röstar för att bifalla förslaget. I FÖRNAMN så kallar de denna beslutstyp för minority control och menar alltså inte bara vanliga minoritetsbeslut utan även när en minoritet får mandat att fatta beslut för en grupp. Det kan vara när ett utskott får möjlighet att fatta beslut som en större grupp annars skulle ta. Kanske brukar en styrelse fatta vissa beslut men på grund av tidspress så görs det istället i arbetsutskottet. Nackdelar med detta är såklart att det kan uppstå eller vidmakthålla konflikter. Dessutom är det som i förslagen ovan en mindre möjlighet att få till bra utbyte eftersom alla medlemmar inte är med och kan bidra med sina idéer.

6. Majoritetsbeslut

Omröstningar görs ofta för att spara tid och vanligast är att majoriteten får bestämma. Det kan vara en enkel majoritet där det helt enkelt är över 50% som röstar för ett förslag. Men det kan också vara en kvalificerad majoritet alltså att det krävs mer än hälften. Olika lagar, stadgar och regler har olika andelar. Bland ideella organisationer är det vanligt att stadgarna säger att stadgeändringar kräver att 2/3 röstar för förslaget. Vid andra fall kan det vara 3/4 som ska rösta för bifall medan 5/6 krävs i Regeringsformen vid inskränkningar av vissa fri- och rättigheter. Majoritetsbeslut kan vara mycket bra när det tar för lång tid eller av andra skäl är svårt att nå konsensus. Kanske är det en fråga där det finns olika åsikter och positionerna inte kommer ändras. Det kanske också är för många som är med och fattar beslutet för att konsensus ska vara ett rimligt alternativ. En nackdel är däremot att minoriteten kan uppleva sig marginaliserad och vara motsträvig till genomförandet.

7. Konsensusbeslut

Mats hävdar att konsensusbeslut har ett gyllene skimmer och att Sverige anses vara konsensusbeslutens förlovade land. Det finns fördelar med konsensus och där deltagarna verkligen lyssnar på, och tar till sig varandras perspektiv. När alla gruppmedlemmars kompetenser tas till vara och deltagarna inkluderas blir de mer motiverade att genomföra beslutet. Det ger mer välförankrade beslut och högre ägandeskap. Vi kan dra nytta av heterogenitet och få mer innovativa beslut. Detta är också bra när det är känsliga frågor där det är viktigt att hela gruppen är med på tåget. En nackdel är att det kan vara mycket tidsödande. Det är krävande både för individer och kräver resurser i gruppen.

Vi har gruppdiskussioner på arbetsplatser, i studiecirklar, i behandling och i många andra sammanhang. Oavsett var vi befinner oss kan vi som gruppledare vinna på att inspireras av boken Motiverande samtal med grupper.

Motiverande samtal med grupper är en bok om hur motiverande samtal, MI, kan användas för just grupper. Liria Ortiz och Katarina Ödman Fäldt har skrivit boken och den är framförallt riktad till dig som verkar inom psykosocialt arbete. I det här inlägget kan du ta del av några tips från boken som jag anser går att använda i en stor variation av sammanhang.

Inför att gruppen drar igång

Fundera över hur långa träffarna ska vara och hur ni gör med pauser? Är det en längre träff behövs mer pauser och om det är en kortare träff behövs mindre. Liria och Katarina rekommenderar också att tänka på deltagarnas möjligheter att koncentrera sig. Behöver de kanske fler pauser eller kortare träffar? De tipsar också om att tänka på hur mycket material som ska hinnas med och att anpassa tiden utifrån det. Jag tänker också att det kan vara bra att fundera på hur lång restid deltagarna har. Är det en träff som samlar deltagare som åker längre kan det vara att föredra att ses lite längre men samtidigt att inte sluta allt för sent. Se över vad som passar för deltagarna.

Författarna tipsar också om att fundera över antal deltagare och de säger att 6-8 brukar beskrivas som det optimala antalet för en diskussiongrupp. De säger att det kan fungera med upp till tio deltagare eller färre personer som ned till 3-5. Jag och min klasskompis Olivia Sjöberg är intresserade av gruppinterventioner och frågat olika psykologer vid Örebro universitet om deras tankar om antal deltagare. Vissa menar att det är bättre med en mindre grupp med ungefär fyra deltagare om det är mer privata ämnen som ska diskuteras. Andra säger att gruppen vid start bör vara minst sex personer eftersom det ofta blir avhopp men också för att deltagare som fortsätter kan bli sjuka och att det kan vara svårt att ha en bra träff om det bara är två deltagare. Det finns också de som säger att åtta personer är det allra bästa. De rekommenderade också att tänka över hur stor grupp du klarar själv och när ni bör vara flera gruppledare. Inför att du startar en grupp är det bra att fundera ett extra varv kring för- och nackdelar med olika storlekar på grupper.

Att skapa trygghet i gruppen

Liria och Katarina tipsar om att välkomna deltagare varmt och att visa uppskattning över att de har kommit. För att skapa mer trygghet är det bra att presentera syftet med gruppen och att sedan sätta gemensamma gruppregler. Liria och Katarina säger att det kan vara bra att prata igenom regler och att sätta vissa av dem innan för att sedan besluta gemensamt om andra i gruppen. Kanske är vissa regler grundpremisser för själva träffarna och inte någonting som är öppet för förhandling. Författarna tipsar om att prata om:

• Sekretess – om det är känsliga saker som diskuteras i gruppen är det bra att vara tydlig med vilka saker som är okej att säga och inte utanför rummet.
• Respekt och förhållningssätt – Liria och Katarina skriver ju om hur MI kan användas för grupper och då är det ju logiskt att följa MI i gruppen t ex att acceptera varandras åsikter och att vara nyfiken på varandras tankar istället för att rätta någon annan, säga att det är fel eller döma på andra sätt.
• Gruppledarens roll – kommer hen bidra med information, moderera samtalet mellan deltagarna, hålla tid, se till att alla får komma till tals, ta ansvar för att påminna om regler, dela med sig av egna tankar eller inte?
• Hur deltagarna vill att samtalen ska föras sinsemellan – är det okej att avbryta? Hur visar vi att vi vill säga någonting? Hur visar vi att vi lyssnar?
• Praktiska saker – att komma i tid, användande av mobiltelefoner, om någon behöver pausa, stå upp, röra sig eller liknande.
• Hantering av problembeteenden – Liria och Katarina tar upp återfall som exempel på problembeteenden om det är en grupp som träffas för att hantera missbruk. Men det kan ju också vara andra saker som försvårar det gemensamma arbetet.
• Hantering av frånvaro – vad ska ni göra om någon inte kommer? Vem har ansvar att höra av sig?

Jag har en stark kärlek till gruppkontrakt, spelregler, gruppregler, önskade beteenden eller vad vi nu vill kalla det som beskriver hur vi vill bete oss med varandra inom gruppen. Någonting jag tycker är viktigt är att se till att alla har en gemensam förståelse kring vad en regel betyder. Det är allt för lätt att säga generella påståenden som “vi ska vara schysta mot varandra”. Men vad betyder det i praktiken? Hur syns det i rummet?

Variera metoder för diskussion

Liria och Katarina tipsar om att se över olika diskussionsformat i gruppen.

• Gruppdiskussion – hela gruppen diskuterar
• Runda – en i taget pratar tills att alla har yttrat sig en gång. Det kan antingen vara i tur och ordning där en person börjar och sedan är det personen bredvid som är näst i tur. Det kan också vara mer flexibelt där en person får välja att börja och sedan går turen vidare till en annan person som känner sig redo. När jag jobbade på UNF brukade vi kalla det för popcorn eftersom det hoppade till den som är redo istället för att vara i tur och ordning.
• Smågruppsdiskussion – det kan antingen göras under en längre tid där deltagarna får sätta sig mer enskilt och arbeta med någonting men också bikupor där deltagarna är kvar helgrupp men surrar i mindre grupper 2-3 personer. En metod som Maria Holmström, som undervisar i arbetslivspsykologi, ledarskapspsykologi och organisationspsykologi vid Örebro universitet, rekommenderar för att få trygghet från en liten grupp samtidigt som hela gruppen får ta del av tankarna är att genomföra en vattentrappa. En vattentrappa innebär att gruppen delas in i mindre delar. Helgruppen sitter likt en blomma där alla kan se de flesta i gruppen men den mindre gruppen formar som ett eget blomblad där de är mer vända mot varandra likt en halvcirkel. De mindre grupperna får först samtala med varandra utifrån ett visst ämne. Sedan bryts diskussionerna och en grupp får börja prata med varandra medan de andra grupperna hör på. Sedan fortsätter nästa grupps blomblad att prata med varandra och kan då fortsätta från vad den första gruppen sade eller från vad de pratade om under sitt tidigare samtal. Sedan fortsätter den tredje gruppen som kan bygga på utifrån vad de sagt tidigare eller från vad de tidigare grupperna sagt. Vattentrappan fortsätter tills att alla delgrupper blivit hörda. Det kan göras antingen endast i ett varv eller i flera varv.
• Individuellt arbete – Liria och Katarina tipsar om att låta deltagarna fylla i arbetsblad, göra andra övningar eller att tänka på egen hand för att sedan ta upp tankar i helgrupp. Jag tycker att det är en mycket bra metod att lägga in när deltagare tänkt olika mycket på olika frågor eller behöver olika mycket tid för att formulera sig inför att dela med sig av någonting till gruppen. Jag tycker också att det kan vara bra när det handlar om att anpassa information eller tips från hela gruppen till någonting som passar för just dig som individ.

Är det så att du är nyfiken på motiverande samtal? Då kanske du är intresserad av tidigare blogginlägg om att rulla med motstånd och detta om samtalsmetod.

Titeln antyder att det skett historiska förändringar i synen på ledarskapet. Det är helt sant men i detta inlägg kommer du inte kunna läsa en genomgång över de senaste seklernas tankar om ledarskap. Istället får du följa med på hur mina tankar om ledarskap har förändrats.

Ledarskapskurs som fortfarande inspirerar

Det äldsta inlägget om ledarskap som jag hittat på bloggen är från januari 2011 om en ledarskapskurs jag gick i slutet på 2010. Tipsen och tankarna från den ledarskapskursen matchar fortfarande väl med vad jag tänker idag. Det som jag delade med mig från kursen handlade om självledarskap och hur viktigt det är att reflektera. Eftersom jag letade fram mina anteckningar hittade jag också andra övningar som att vi gjorde livslinje över livshändelser och personer vi träffat som påverkat vårt ledarskap, gett erfarenheter och hur det går att använda detta idag. Jag har ännu inte kollat på min linje från 2010 utan tänker att jag ska göra en ny för att kunna se vad som skett sedan dess och om jag tänker likadant om de tidigare åren. Idag är jag kanske mindre intresserad av att hitta förklaringar kring exakt vad som har gett vad eftersom jag tror att det är allt för lätt att hamna i efterhandskonstruktioner. Men att reflektera kring sina erfarenheter tänker jag är en värdefull övning när det är fokus på lärdomar och erfarenheter och inte att hitta det ultimata svaret på vad som format en.

En annan övning jag tycker var mycket bra är att alla fick tid att påbörja en egen handlingsplan utifrån vad vi ville börja göra, vad vi ville sluta med och vad vi ville fortsätta med. Någonting som skiljer 2019 från 2010 är att jag idag skulle ha mer fokus på beteenden. I min handlingsplan från 2010 finns det till exempel med “peppa” vilket går att tolka på många olika sätt. En sak jag ville fortsätta med var att vara “nytänkande”. Jag hade säkert en tydlig tanke då vad det innebar att vara nytänkande men det hade kunnat underlättas genom att beskriva aktiviteter som “läsa vad andra organisationer gör för att inspireras av deras verksamhet” eller “fundera vilka aktiviteter vi gör av tradition och vad som görs för att närma sig visionen”.

Vikten av misstag och autenticitet

I ett annat inlägg från 2011 går det att läsa om Jan Carlzon och Linda Jansdotter Larsson. Idag är jag mindre intresserad av diskussionen kring att leda generationer på olika sätt. I jämförelser inom generationsstudier finns det absolut skillnader men det blir ofta svepande och vi kan fastna i förenklingar om hur den ena eller andra gruppen är. Jag tycker däremot att deras poänger kring att lära av misstag är viktiga. Dessutom uppskattar jag deras tankar om autenticitet. Att vara genuin kom också upp som ett viktigt tema i intervjun jag gjorde med min syster om hennes ledarskap. Hon berättade att hon först hade tänkt att hon behövde verka på ett visst sätt för att vara ledare men landade sedan i att hon var sig själv och ledare. Peter G. Northouse skriver att autentiskt ledarskap handlar om att vara transparent i relationer och att visa vem du är. Peter skriver också att det handlar om att följa den egna moraliska kompassen. Jan Scherman tog också upp det på en föreläsning jag bloggade om 2016. Då säger han att du måste tro på grundidén för att arbeta för en organisation. Han säger också att du verkligen måste lyssna på andra. Inom autentiskt ledarskap är balanserad processering, att ta till sig information oavsett om ni håller med varandra eller ej, en viktig komponent. Den fjärde delen av autentiskt ledarskap handlar om självinsikt. Sandra rekommenderar att reflektera och fundera på vad du trivs med och när du kommer till din rätt. Det är hjälpsamt för att nå självinsikt. Jan tipsade under föreläsningen också om att lyssna till sig själv.

Autentiskt ledarskap handlar om självinsikt, att följa den egna moraliska kompassen, balanserad processering och relationell transparens.

fritt från Leadership – Theory and practice Peter G. Northouse

Att tala är silver

Kommunikation är en viktig del av ledarskapet, och av det mesta där vi arbetar tillsammans med andra. Någonting jag fortfarande uppskattar från Thomas Lundqvists bok som jag skrev om 2012 är kärleken till tydligheten. När vi är konkreta är det lättare att se när vi pratar om samma saker och när vi tycker olika. De flesta tycker att vi ska visa respekt men om det sedan innebär att räcka upp handen under möten eller om det innebär att använda titlar kanske vi inte är lika överens om. Eftersom jag hade en frälsningsliknande upplevelse av att läsa hans bok har jag tänkt ett tag på att det skulle vara spännande att läsa om den och se vad jag håller med om idag.

En annan person som kopplar kommunikation och ledarskap är Niclas Rönnström. Han betonar att det är skillnad mellan att förstå informationen och när det ger en mer genomgående förståelse som också kan förändra attityder och beteende. Hans föreläsning från 2012 får mig att tänka på en devis vi återkommer till inom Psykologifabriken: att veta är inte att göra.

Att vara eller göra

Tidigare hade jag mer fokus på egenskaper och personlighet. Det går bland annat att läsa om i inlägget från 2012 när jag imponeras av Captain Kathryn Janeway. Peter skriver i Leadership om att den första ledarskapsforskningen var insnöad på just egenskaper och bildade the Great Man Theory där de trodde att vissa karaktärsdrag behövdes för att lyckas med ledarskap och att du behövde födas med dessa rätta egenskaper. Idag, sammanfattar Peter, säger forskningen snarare att olika egenskaper och karaktärsdrag underlättar eller försvårar ledarskap men att alla kan lära sig att bli ledare.