I fredags hade jag tenta i kvalitativ metod. I pluggfasen upplevde jag verkligen att det är hjälpsamt för att bli en bättre psykolog. Att kunna värdera information är en viktig del av yrket men det är också en hjälp för att ta sitt ansvar som medborgare och medmänniska. Som medmänniska kan det också finnas vissa nackdelar. Här kan du läsa om det positiva, det negativa och de tre viktigaste sakerna från kursen.

“Forskning säger att…” ger mig rysningar

Det är ju jättebra att vi hänvisar till forskning. Varför är det inte tillräckligt att säga att forskning säger någonting? Det kan såklart vara jobbigt att komma ihåg enskilda namn och årtal. Om vi vill kunna kolla upp den exakta referensen så är det dock väldigt hjälpsamt. Ofta är ju inte heller forskningen 100% samstämmig. Ibland råder fridens konsensus men ofta är det olika resultat och vi behöver metaanalyser för att kunna säga “forskning säger”. Vi kan till exempel inte säga “forskning säger att det är dåligt med mobiltelefoner” eftersom olika studier ger helt olika bild och vi kanske bara har läst en eller två forskningsartiklar. (Om detta är ett intresseområde för dig rekommenderar jag Siri Helles blogginlägg om just forskning om mobilanvändande.)

Jag måste erkänna att jag som pressekreterare har skrivit flera debattartiklar och pressmeddelanden med just formuleringar som “forskning säger” och det slinker ut då och då även idag. Nu försöker jag däremot bita mig i tungan och ge mer ordentliga referenser och det är även någonting som jag önskar av andra. Det är därför lite osäkert på om det gör mig till en bättre eller sämre medmänniska. Att vi önskar information av varandra för att förstå kan vara hjälpsamt att döma andra har en lägre nivå av hjälpsamhet.

Korrelation och kausalitet är sysslingar inte syskon

I vardagssamtal kanske det inte alltid är livsviktigt att kunna ge exakta referenser. Däremot är det bra att minnas vilken typ av studie som har gjorts. Har det varit en tvärsnittsstudie som undersöker samband mellan fenomen som existerar samtidigt? Har samma personer följts över tid? Är det ett experiment som randomiserat deltagarna och kontrollerat för andra variabler. Beroende på detta så kan vi dra olika slutsatser och det är därför viktigt att tänka på när vi använder forskning för att stärka det ena eller andra påståendet.

Oavsett om du har läst metodkurser på universitet eller inte så har du säkerligen koll på att kausalitet och korrelation inte är samma sak. Däremot så kan det vara lätt att glömma bort exakt vad som krävs för att vi ska få säga att det finns ett kausalt samband, att X leder till Y. För att vi ska kunna säga detta behöver de två variablerna samexistera i tid och rum. En manipulation, förändring, av den oberoende variabeln X ska också leda till en förändring i den beroende variabeln Y. Den oberoende variabeln måste komma innan i ordningen. Sedan måste vi också kunna kontrollera att det är just mellan X och Y det finns ett samband och att det inte finns en tredje variabel som ger resultatet. Det klassiska exemplet är att det blir fler drunkningsolyckor när glassförsäljningen går upp. Men det är inte glass som gör oss mer benägna att drunkna. Istället är det att sommarvärme gör oss mer sugna på glass och ger högre frekvens av bad vilket i sin tur ger fler drunkningsfall.

För att kunna ge svar om kausalitet så behöver vi alltså forskning som både kontrollerar för andra faktorer som påverkar och där vi kan påverka den oberoende variabeln. Därför använder vi randomiserade och kontrollerade studier, RCT. Det jag tänker kan göra mig till en “sämre människa” är att jag faller i fällan att tänka att RCT är guld medan allt annat är skräp. Detta är såklart inte sant. RCT kan ge svar som andra studier inte kan men vi kan få värdefull och användbar information från andra typer av studier också. Det är exempelvis värdefullt att göra longitudinella studier som över tid kan visa på samband exempelvis hur alkohol orsakar cancer. Det är inte etiskt att slumpmässigt dela in människor i grupper för att sedan bestämma exakt vilken nivå av alkohol de ska konsumera över tid för att sedan mäta vilka som drabbas av cancer. Därför är det viktigt att istället kunna följa människor över tid för att se förändringar och kunna hitta risk- eller skyddsfaktorer. Vi kan också lära oss om tvärsnittsstudier där vi ser att två variabler har en relation och samvarierar. Exempelvis kan det vara värdefull information för att se skillnad i lön utifrån kön. Om vi lämnar det kvantitativa området och går in i kvalitativa studier kan det också ge viktiga insikter om individers uppfattning som till exempel transpersoners erfarenhet av minoritetsstress som denna examensuppsats handlar om.

Att påminna sig om att olika typer av studier möjliggör olika slutsatser är viktigt. De olika designerna kompletterar däremot varandra och slutsatserna kan vara hjälpsamma med sina olika perspektiv.

Allt kan kritiseras – vi når aldrig perfektion

Validitet, detta heliga begrepp beskriver hur väl någonting mäter just det som avses mätas och om resultaten verkligen visar det som ämnas visas. Vi har den interna validiteten som beskriver huruvida våra resultat verkligen beror på den manipulation vi gjorde. Låt säga att vi testade en behandling som handlar om att dofta på rosor för att bli lyckligare. Då innebär en hög intern validitet att det faktiskt var rosdoftningsbehandlingen som gjorde skillnaden. Då var det alltså inte var de sköna promenaderna till och från rosenträdgården, att få träffa en trevlig trädgårdsmästare eller att det råkade bli vår som gjorde att deltagarna blev lyckligare. Vi kan också prata om den externa validiteten för att se hur stora möjligheter vi har att generalisera våra fynd till andra. Kanske fungerar det lika bra för barn att dofta på rosor som det gjorde för de vuxna som deltog i studien. Det kanske fungerar i en annan miljö, i blomsterbutik istället för rosenträdgård.

Även studier som gör många olika satsningar för att kontrollera att allting går rätt till så går det alltid att kritisera. Vi kanske bestämde exakt hur länge deltagarna skulle dofta på rosorna men missade att bestämma hur länge de fick stå och titta på dem. Vi kanske glömde att fråga om hur många som hade tillgång till rosor i hemmet. Det finns mycket saker att tänka på och vi kan inte styra allting. Det är just därför det är så viktigt att replikera studier, att vi gör upprepade studier för att se om samma slutsatser kan dras.

Även om forskning inte handlar om att bevisa att någonting är sanning så kan vi, efter upprepade studier, säga att det är sannolikt är på ett visst sätt. Jag tänker att det är bra för oss att fundera ett extra varv kring sanning. Vi ska inte svälja någonting med hull och hår men samtidigt är det värdefullt att kunna utgå från vad forskningsläget säger. Det är inte perfekt. Men det är det bästa vi har.

Eftersom vi tydligen inte blir bättre automatiskt av erfarenhet så undersöker nu olika psykologiforskare vad som kan få terapeuter att utveckla sin förmåga över tid. Ett förslag till vad som kan utveckla terapeuter heter Deliberate Practice. Jag har fått vara en del av en studie som undersöker metodens effektivitet och här kan du läsa om vissa av mina lärdomar från träningsprogrammet.

Vad är Deliberate Practice?

Deliberate Practice översätts till medveten träning. En medveten träning kan såklart göras på många olika sätt men det gemensamma komponenten är att aktivt identifiera någonting som du vill utveckla och att arbeta systematiskt med det. Oavsett om det är att träna på att hitta dragläget när du växlar en manuell bil, att hitta rätt positioner i himmelspiruetten eller att skriva utan att titta på tangentbordet.

Forskningsstudien jag deltagit i testar en specifik form av träning. Tony Rousmaniere har skrivit en ny manual för terapeuter som vill träna på att vara mer aktiv och medveten under kontakten med klienter. Terapiforskning har nämligen visat att om terapeuten själv blir påverkad, kanske arg, ledsen, oroad, skäms eller av något annat skäl uppfattar någonting som jobbigt så ökar risken att hen helt sonika byter ämne fast att det är relevant för terapin att fortsätta i samma samtalsämne. Tony poängterar att det oavsett terapiskola är viktigt med relation mellan terapeut och klient. När John Barnes undervisar i KBT vid Örebro universitet lyfter han vikten av samspel, kommunikation och samarbete. Jan Carlsson som undervisar i psykodynamisk terapi tar upp relationen mellan terapeut och klient som en viktig grund för behandling. Likaså återkommer Joakim Norberg som föreläser i integrativ terapi till alliansen som en grundpelare i att bedriva terapi och att det empatiska bandet är en viktig bas för detta.

Manualen Tony har skrivit fokuserar därför på att som terapeut träna på att hantera sina egna upplevelser genom att kunna identifiera dem och träna på att kunna variera fokus mellan egna upplevelser och vad som händer i rummet samt att använda informationen.

Hur upplever jag att det kan användas i privatlivet?

Även om metoden är tänkt för att användas i kontakter mellan terapeut och klient tror jag att det även kan vara användbart i privatlivet. Det är dessutom någonting som Tony också upplevde och han nämnde att han upplever att det har gjort skillnad i hans relationer. Jag upplever att träning på att vara uppmärksam på mina reaktioner gör att jag kan vara mer förutseende och välja att medvetet stanna kvar i ett samtal eller att byta samtalsämne. Jag tycker också att det har varit hjälpsamt för att snabbare förstå vad jag reagerar på och blir irriterad över. När jag är mindre alert kring mina reaktioner kan det ta längre tid för mig att känna av att irritationen har vuxit fram. Då krävs det mer tankearbete för att jag ska komma fram till vad det var som jag reagerade på. Jag tycker också att det är lättare att vara mer konstruktiv när jag snabbare noterar min reaktion.

Dessa sex veckor har inte gjort någon mirakulös skillnad. som för mycket annat tror jag att det krävs mer kontinuerligt arbete för att det verkligen ska innebära en förändring. Det jag kan säga är däremot att träning på att vara uppmärksam och att både kunna notera vad som händer inom en och i samtalet med andra kan underlätta både i kontakt med sin omgivning och förståelse för en själv.

Lärdomen att välja utmaningar på rätt nivå

En av mina viktigaste lärdomar från att ha tränat med deliberate practice är hur viktigt det är att vara på rätt svårighetsnivå. I flera år har jag påmint mig själv med mantrat “lagom stora utmaningar” men det är lätt att vilja lägga på tunga vikter och träna järnet för att få effekt. Deliberate practice trycker däremot på att det inte ska vara för svårt. Tony återkommer till metaforen om att börja springa och att du får ta det stegvis. Ingen bör försöka sig på ett marathon första gången löpskorna snörats på. I ett övningsformulär för deliberate practice fyller du i hur du reagerat på en video, en visualisering, ett foto eller någonting annat material du har använt för att träna. För att påminna dig om att ha en lagom svårighetsgrad är reaktionerna indelade i vad som indikerar en bra nivå av utmaning och när det blir för hög svårighetsgrad. Om du går från att vilja titta bort till att helt ge upp, eller att gå från att känna osäkerhet och olust till att känna hjälplöshet, eller från att spänna kroppen till att få svår huvudvärk så är det för hög svårighetsgrad. Tony har sitt övningsformulär här och du kan också lägga till andra reaktioner du noterar hos dig själv. Jag har till exempel noterat att jag sätter händerna i ansiktet ibland när jag tittar på jobbiga videor eller att jag skakar på huvudet.

Andra lärdomar från deltagandet

Utöver att jag har tränat på deliberate practice har jag fått med mig andra saker. En sak jag landat i är hur mycket lättare det är för mig att identifiera och sätta ord på mina tankar än vad jag tycker det är att hitta känslor och fysiologiska förnimmelser. Jag funderade ett tag på om jag skulle träna upp detta mer och om jag skulle fortsätta med deliberate practice efter min medverkan i studien avslutades. Jag har själv landat i att jag idag vill fokusera på att bedriva terapi så bra som möjligt genom att förbättra mina tekniker. Jag tänker att det är viktigare att träna på andra saker just nu. Men ser fram emot mer forskning om deliberate practice. Hur pass effektivt är det? Vad kan göra det mer användbart och i vilka situationer är det som mest givande? Kanske kommer jag framöver skriva ett nytt inlägg om att det är dags för mig att prioritera den typen av träning och vad forskningsläget säger om deliberate practice.

För mig har det också varit lärorikt att vara med i studien som är en del av Max Olssons och Markus Gustafssons examensarbete. Det har varit intressant att se över studiens design, vilka frågeformulär som används och hur jag som deltagare har upplevt kontakten med dem.

Summan av kardemumman: Vad av allt detta kan vara relevant för dig?

Om du arbetar med terapi kan det vara intressant för dig att se över om deliberate practice är någonitng som du vill testa. Oavsett tänker jag att det kan vara intressant att fundera över dina egna reaktioner, när det känns extra starkt för dig, för att sedan kunna fundera på hur du vill agera i situationer. Men jag tänker också att detta inlägg kanske kan vara inspiration för att tacka ja till att vara med i forskningsstudier eftersom det både är ett sätt att lära sig nya saker och att bidra till samhället. En del studier kan du hitta själv här men du kan också kolla med din lokala högskola eller universitet.