Mina första och största förtroendeuppdrag har jag haft inom funkisrörelsen för att arbeta för tillgänglighet. Men vad är egentligen tillgänglighet och för vem? Tillgänglighet är det fjärde perspektivet i Inkluflera som berättar om hur viktig det är för en välkomnande och öppen organisation.

Niklas Hill skriver i Inkluflera om att en femtedel av alla människor har en synlig eller osynlig funktionsnedsättning.  Han poängterar att detta därför gäller för organisationers befintliga och potentiella medlemmar. Det är också vanligt att ha flera olika funktionsnedsättningar så även en organisation som är experter på en funktionsnedsättning behöver tänka på tillgänglighet utifrån funktionalitet överlag.

När jag var förbundsordförande för Svenska Celiakiungdomsförbundet, SCUF, var vi projektägare för arvsfondsprojektet En stärkt röst tillsammans med Förbundet Unga Rörelsehindrade. Tillsammans med Unga Hörselskadade, Unga med synnedsättning, Sveriges Dövas Ungdomsförbund, Unga Reumatiker, Unga Allergiker och Riksförbundet Ungdom för Social Hälsa så jobbade vi för att få ett bättre samarbete inom den unga funkisrörelsen för att kunna stötta varandra i verksamhet och politik. Men när jag träffade medlemmar för att prata om projektet och allting vi lärde oss av varandra möttes jag ofta av tveksamma frågor. Framförallt fick jag frågan om celiaki verkligen var en funktionsnedsättning. För vi “är ju inte så annorlunda. Det är ju bara det att vi inte kan äta gluten.” Dessa frågor tycker jag beskriver bilden av funktionalitet på ett bra sätt.

Niklas skriver om funkisnormen i Inkluflera. Han berättar om att det är en förväntan att alla människor ska ha samma, fulla funktionalitet. Det är också en förväntan att alla som inte uppfyller normen inte är kapabla att ta hand om sig själva och gör att många med en funktionsnedsättning omyndigförklaras. I Inkluflera kan du också läsa om funkofobi. Alltså, de fördomar, kränkande behandling och diskriminering personer med funktionsnedsättning utsätts för. Jag tycker att det är ett viktigt begrepp och är mycket imponerad över kampanjen Unga Rörelsehindrade drev för att få in begreppet i Svenska Akademiens ordlista (det hände april 2015).

Tillbaka till att som glutenintolerant inte vilja se sig ha en funktionsnedsättning. För mig var det också en ny tanke. Innan jag började engagera mig i SCUF hade jag inte tänkt på funktionalitet på det sättet. Jag tänkte att funktionsnedsättningar var det som var synligt hos andra människor och tänkte att det hela tiden skulle vara hindrande. Jag lärde mig sedan att det ju egentligen handlar om att vi ju har olika sätt att fungera och att vi på olika sätt kan bli hindrade av samhället. Jag och andra som har celiaki som sin enda funktionsnedsättning blir inte hindrade att ta oss till alla platser vi vill. Vi har inte problem med säkerhet när någon öppnar en nötpåse bredvid oss på bussen eller svårt att komma till lokaler fyra trappor upp utan hiss. Men däremot har jag hoppat över flera konferenser och möten eftersom jag inte vetat om jag kommer kunna äta, känt mig utanför och besvärlig på föreningsträffar och i skolan var det flera terminer jag inte åt lunch eftersom jag blev retad. Jag har träffat flera medlemmar som inte vågar äta ute eller hos andra. Själv har jag inte varit så rädd för att äta ute eftersom det alltid har varit en del av mitt liv. Men när min mamma besökte mig i Örebro för några veckor sedan åt vi ute vid två tillfällen och båda gånger serverade restaurangerna mig mat med gluten. Jag förstår varför det är många som är osäkra. När jag var yngre hade jag svårare att hävda min rätt, vuxna lyssnade inte lika bra och ofta gick jag helt enkelt hungrig. Det är såklart att denna osäkerhet kan göra att en väljer att undvika vissa sammanhang och att en i andra har svårare att fokusera. På så sätt kan organisationer stänga ute oss med en osynlig funktionsnedsättning som celiaki trots att det vid en första anblick inte verkar vara så avgörande.

Att tänka på tillgänglighet och att öppna upp organisationer för att lära sig mer är viktiga steg för att bli mer välkomna för alla oavsett vad det handlar om. Det är ju meningen att vi i ideell sektor ska möjliggöra engagemang inte att vi ska hindra människor från att delta i samhället. Hur kan det då göras? Åsa Gustafsson har skrivit boken 10 tips för tillgänglighet och här kan du läsa några av tipsen. Alla tips och en intervju med Åsa finns också i Inkluflera. 

• Gör en nulägesanalys – hitta vad som fungerar och vad som inte fungerar genom att göra en nulägesanalys. Titta runt i era lokaler, fundera över hur ni skriver om tillgänglighet i inbjudningar och hur möjligheterna är att delta i verksamheten.
• Öppna mötet – möten är en viktig del av det ideella samhället. För att vara en inkluderande organisation är det viktigt att se till att möjliggöra allas deltagande. Jag tycker att det är strålande att i anmälan se över intresse för hörselslinga, tolk, utskrivna powerpoints, kostpreferenser om det går att lösa eller att berätta hur vi redan har tänkt på tillgängligheten. Det går att berätta att pauser är inplanerade, att det finns chans att koppla in skrivtolkar eller att arrangemanget är rök- och parfymfritt. Visa att ni vill ta emot tips om ni inte redan har landat i vad som kan göra mötet mer tillgängligt och vad ni har kapacitet för att göra. Dessa tips är hämtade från LSU:s checklista för tillgängliga arrangemang där vi som medlemsorganisationer bidragit med tips.
• Gör webben tillgänglig – att göra en tydlig webbplats med  luftig design, välmarkerade länkar, konstraster, lättförståeligt språk och kontraster för läsbarhet är exempel som både gör en webbplats mer tillgänglig och lättare att använda för alla. Detta tips är ett av många som hjälper alla oavsett funktionalitet.

Min farfar samlade på ryska dockor så när jag ställde ut alla min syster och jag ärvt av honom så blev det en hel del i olika färger och former. De får mig att tänka på att trots vissa olikheter så har vi alla människor mycket gemensamt och vi har alla många lager med varierade egenskaper och beteenden. När vi tänker på inkludering så välkomnar vi alla och kan titta på det gemensamma istället för att fastna i upplevelsen av olikhet.

Det andra viktiga området som är med i Inkluflera är medlemsmodellen. Medlemsmodellen kommer från den tidigare boken med samma namn Medlemsmodellen – rekrytera, aktivera och behålla medlemmar av Niklas Hill och Angeli Sjöström Hederberg. Men vad gör modellen i den nya boken? Jo, för att verkligen lyckas med ett strategiskt medlemsarbete där alla är välkomna behövs det inkluderande perspektivet när vi tänker på medlemsmodellen. Detta inlägg ger dig exempel på hur det kan gå till.

Medlemsmodellen innehåller åtta steg:
1. Reflektera
2. Analysera
3. Attrahera
4. Rekrytera
5. Introducera
6. Aktivera
7. Hantera
8. Utvärdera

Alla dessa steg kan göras med mer eller mindre framgång. Om de görs på ett sätt som når många kan det göra att en organisation får många fler nya medlemmar och lyckas behålla de medlemmar som redan är med i organisationen. Men är det alltid det enda målet? Denna inläggsserie har berättat om vad boken Inkluflera handlar om i stort och om det första området omvärldsanalys. Det vi kan lära oss av detta handlar om att inkluderande medlemsrekrytering är viktigt för en välkomnande och öppen organisation som vill att alla ska få samma möjlighet att engagera sig. Helt enkelt så handlar det om att vi inte alltid bara vill ha fler antal medlemmar utan om att vi vill tänka efter och se om vi verkligen representerar alla vi säger oss tala för.

När jag för första gången kom i kontakt med Medlemsmodellen var jag ordförande för SCUF:s region för Stockholm, Södermanland, Uppland och Gotland. Alla vi som satt i styrelsen bodde i Stockholm, var glutenintoleranta och hade blivit medlemmar i organisationen för att våra föräldrar ville läsa medlemstidningen. Idag arbetar SCUF endast för glutenintoleranta och medlemsföreningarna ansvarar för mer lokalt avgränsade områden. När jag var engagerad representerade vi både gluten- och laktosintoleranta och de flesta lokala föreningarna hade bara aktiviteter på sina största orter. Vi höll nästan uteslutande aktiviteter i Stockholm och riktade oss tydligt mot glutenintoleranta med våra produktprovningar och fikaträffar. Eftersom det framförallt var glutenintoleranta stockholmare som deltog var det lätt för oss att tänka att det är de aktiviteterna som var mest framgångsrika och värda att fortsätta med. När jag började fundera mer över inkludering ifrågasatte jag hur sann den slutsatsen var. Det var absolut det som gjorde att flest personer deltog. Vi hade långt fler medlemmar i Stockholm och också bättre chanser att hitta fler medlemmar i Stockholm än vad vi hade i mindre orter som Slite eller Oxelösund. Det var också lättare att hitta nya personer i Stockholm. Inte bara för att det fanns fler men också för att det fanns fler som hade en kompis som redan var medlem eller som på något annat sätt hade hört talas om aktiviteterna.

Det är självklart helt okej att låta alla aktiviteter fokusera på just glutenintoleranta barn och unga. Men då går det inte att säga att organisationen också representerar laktosintoleranta. Är det bara personer med glutenintolerans som upplever sig välkomna, hörda och representerade så behöver organisationen välja mellan att öppna upp verksamheten för de laktosintoleranta också eller välja att endast representera de glutenintoleranta. SCUF valde att endast fortsätta arbeta för glutenintoleranta och det kan vara rätt val även för andra organisationer. För många andra organisationer är det däremot rätt att istället se över hur medlemsarbetet kan utvecklas för att bli mer inkluderande. Säger en förening att visionen är att alla i Säffle som gillar klimatpolitik är välkomna så ska just alla i Säffle uppleva sig välkomna så länge de har intresse av att rädda klimatet. Ett förbund som säger att de talar för Sveriges flamencodansare ska just vara redo att inkludera Sveriges flamencodansare inte bara flamencodansare som har gröna ögon eller flamencodansare som är högerhänta.

Morten Kristoffersson intervjuas i Inkluflera om medlemsarbete utifrån Medlemsmodellen på fackförbundet Norsk Sykepleierforbund. Det jag ser som extra spännande är att han säger att de nu satsar mer på frågor istället för att bara ge svar. Idag fattar de beslut på analyser istället för antaganden. Att just ställa frågorna till varandra är ett bra sätt att öka medvetenheten och motivationen för att arbeta mer strategiskt och inkluderande med medlemsarbetet. Jag tror att ni kan komma på många bra frågor att ta upp på styrelsemötet eller föreningsutbildningen. Det finns såklart också tips i böckerna Inkluflera och Medlemsmodellen. Ett annat sätt är att använda diskussionsfrågorna i Förening i förändring. De kan vara en hjälp att komma in i samtal om frågor om olika viktiga ämnen som “vem bestämmer vilka frågor ni ska driva?”, “finns det ett egenvärde att ha många medlemmar eller är de främst en ekonomisk faktor?” och “vilka kommunikationskanaler behövs för att ni ska kunna nå alla medlemmar?”. Oavsett om ni använder något material från Trinambai eller om ni hittar andra metoder så hoppas jag att ni får bra diskussioner, idéer och strategier för ett inkluderande medlemsarbete.

Bilden är från den 2012 när jag nästan bara instagrammade om SCUF. Fotot visar mig när jag glad i hågen visar upp min nya tygkasse från SCUF. Kassen berättar: jag är glutenfri.

 Engagemanget i SCUF var en stor del av mitt liv fram till 2014 när jag avgick som förbundsordförande. För mig var det på många sätt en välkomnande organisation. Men sedan är jag ju också glutenintolerant, vit, medelklass, cis-kvinna från Stockholm. Det var lätt att glömma bort hur organisationen kunde upplevas av andra och att vi kunde vara exkluderande. Det är viktigt att reflektera och analysera för att på ett bra sätt kunna vara inkluderande. Inkluflera innehåller bra tips på hur det kan göras i din organisation. Jag hoppas att de kan hjälpa dig precis som Medlemsmodellen hjälpte mig. 

Den här veckan har det varit svårt att undvika kampanjen #metoo som uppmärksammar hur vanligt det är med sexuella övergrepp. Under hashtaggen har kvinnor berättat om hur män har utsatt dem för övergrepp av olika sätt. Det har varit sådant som har skett nyligen och sådant som har hänt under barndomen oavsett har det blivit en uppmärksamhet som har tagit många med storm. Men hur är ilska och sorg som drivkraft och vad händer nu? Hur kan detta fortsätta organiseras för att skapa förändring?

Egentligen skulle jag denna vecka skriva om omvärldsanalys som är det första perspektivet i boken Inkluflera. Men den här veckan har jag drabbats så hårt av #metoo och tänker att inlägget om omvärldsanalys som jag utlovande i förra veckans inlägg om Inkluflera  får vänta till nästa fredag. Den här veckan har jag varit imponerad av hur stor spridning #metoo har fått. Kampanjen startades för tio år sedan när aktivisten Tarana Burke ville skapa en stöttande samhörighet för alla som blivit utsatta för våld av sexuell natur. Hon säger att det framförallt var för att stötta personer, framförallt svarta kvinnor, i underpriviligerade områden som saknade andra typer av stöd som fanns i andra områden med mer resurser. Nu fick kampanjen en stor spridning i samband med att Alyssa Milano berättade om att hon hade blivit utsatt för övergrepp och uppmanade andra som delade erfarenheten att svara med #metoo.

När jag läste alla mina vänners inlägg började jag gråta. Det gjorde mig förvånad eftersom jag trodde att det inte skulle påverka mig. Men kampanjen väckte många minnen och jag påmindes om hur fruktansvärt det är att vi är så många som delar dessa upplevelser. Det fick mig att tänka på hur dåliga erfarenheter kan vändas till engagemang. För mig var dessa olika erfarenheter kombinerat med insikten att jag bara var en av många vad som gjorde att jag blev medlem i RFSU. Jag valde att gå med i organisationen för att själv bli stärkt av all kunskap, att få mer information utifrån ett rättighets- och lustperspektiv och för att jag ville vara med och förändra. Jag ville vara en del av en rörelse som arbetade för att färre personer skulle drabbas av samma upplevelser som jag varit med i. Nu som skolinformatör och engagerad på andra sätt i föreningen får jag uppleva att jag gör konkret skillnad. Jag får vara en del av ett viktigt förebyggande arbete.

För mig har engagemanget varit ett sätt att kanalisera ilska och sorg vid fler tillfällen. Det har varit ett sätt att ta makten tillbaka efter att jag upplevt maktlöshet. Ett sätt att försöka skapa någonting positivt ur frustration. Min första styrelsepost fick jag när jag gick på ett årsmöte för att jag ville berätta hur besviken jag var att ingen hade svarat på något av mina mejl om att jag ville engagera mig. Mina första engagemang kåren var för att jag ville minska alkoholnormen och istället ge ett mer inkluderande studentliv. Dessa upplevelser är någonting jag delar med många andra. Flera vänner i RFSU gick med för att de upplevt frustration och ville göra någonting konkret för feminismen och för allas rätt att vara, välja och njuta. Andra jag lärde känna i SCUF upplevde frustrationen över att inte bli trodd i skolmatsalen eller över hur svårt det var att få glutenfritt på café. Vi är många som vill förändra och ilska kan bli en bra kraft att ta steget att gå in i någonting positivt.

Men frustration fungerar inte alltid. Jag nu är jag suppleant i en förening där jag inte alls känner mig hemma. Först funderade jag på att stånga mig in. Min tanke var att jag skulle kunna bidra för att se till att stärka interndemokratin och att jag kunde vara med och bygga upp struktur inför kommande styrelser. Men jag märkte att det inte alls kändes bra. För att jag skulle kunna skapa en skillnad i föreningen behövs mer än vad jag är villig att ge. Det finns andra organisationer där jag hellre vill lägga min energi. Den största skillnaden för mig var att här riktades känslan mot själva organisationen. Jag upplevde mig ensam istället för när jag i min frustration kunde hitta hem i en organisation med samma ilska och drivkraft att gemensamt nå en förändring.

För att behålla ett engagemang tror jag att vi behöver varva frustrationen men känslan av gemenskap. Vi behöver skratta, känna glädje och få fira framgångar. Vi kan förenas i frustration över att vi har lång väg att gå mot visionen men också se allting fantastiskt vi har gjort för att komma dit. När vi uppmärksammar skillnaden vi gör kan vi få hopp om att vi kan komma ända fram. Vi känner oss starka och vi vet att det går att skapa en utveckling tillsammans. Det här har jag verkligen upplevt i RFSU där vi har pratat om hur arga vi blir över alla sexuella övergrepp och sedan också pratar om hur vi arbetar förebyggande med vår upplysningsverksamhet. Jag upplever också balansen i UNF där jag har haft många samtal med arga och frustrerade över hur alkoholindustrin riktar alkoholreklam mot unga som sedan varvas med firande av nystartade föreningar och hur nykterheten fortsätter öka bland unga.

Oavsett var du är engagerad hoppas jag att din organisation är välkomnande och nu passar på att hitta hur ni kan vara öppna för alla som nu under vågen av #metoo söker efter vägar att göra skillnad. Hur går det då att göra?

Tre tips för att fånga upp #metoo in i organiserat engagemang
1. Visa hur organisationen arbetar med frågorna: visa hur er organisation arbetar för jämställdhet och för att minska övergrepp. Kanske har ni också medlemmar som gick mer i er förening för att de upplevde det som en trygg sfär eller för att de såg hur stor skillnad ni gjorde tillsammans. Gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström tipsade till exempel hur engagemang i en elevkår kan vara ett sätt att minska kränkningar i skolmiljö. Hur kan ni berätta om hur det är en viktig del av ert arbete?

2. Tipsa om konkreta aktiviteter som personer som inte är medlemmar kan vara med i. Kanske kan ni inspireras av Make Equals #killmiddag som är någonting konkret som alla kan göra i hemmet. Er organisation kanske är ett fackförbund som kan tipsa om diskussionsfrågor att ta upp på jobbet. Eller så arbetar ni med bostadspolitik och kan koppla det till alla kvinnor som blir utsatta för sexuella trakasserier när de försöker hyra bostad. Kanske har ni ett förslag på att mejla bostadsminister Peter Eriksson för att berätta varför detta är en viktig feministisk fråga.

Den här bilden delade jag när jag skrev om #metoo. Jag funderade på vad jag kunde skriva och vad som kändes okej för mig att dela. Det jag landade i var att jag ville hålla fokus på hur engagemanget har hjälpt mig och att jag hoppas att vi gör fortsatt skillnad tillsammans. Bilden visar när jag och Elina Lennström håller ett sexualupplysningspass tillsammans i en gymnasieklass.

Med ett inkluderande medlemsarbete kan organisationen komma längre. Därför kommer de kommande veckorna bjuda på inlägg som fördjupar sig mer i inkluderande medlemsrekrytering. Om det är så att du vill att din och din förening ska fördjupa er mer i detta kan ni mejla mig på sophie.bromster(@)trinambai.se för att fråga om utbildningar eller böcker. Jag hoppas också att de kommande blogginläggen kan ge spännande infallsvinklar.

Ni vet när ni försöker se ut som en naturlig föreläsare på kort och inser att det inte fungerar att prata när du fotograferas med en mobilkamera? Oavsett mitt resultat som modell var det roligt att leda denna workshop och inkluderande medlemsrekrytering.

Det finns många olika sätt att beskriva hur vi människor tänker. Att en bok om psykologiska utredningar tar upp det är kanske inte heller så underligt eftersom många utredningar just handlar om att utvärdera hur olika människor tänker. Men vad kan vara intressant för en bred allmänhet att få läsa ur Julie A. Suhrs bok Psyhological Assessment – a Problem-Solving Approach?


Hur tänker vi egentligen? Det är en av frågorna som jag får ibland när jag berättar att jag läser till psykolog. En annan vanlig fråga är huruvida jag försöker läsa tankar. Där är svaret tydligt nej. Svaret på frågan hur vi tänker är däremot mer spännande och mer komplex. Julie beskriver olika sätt att tänka och berättar bland annat om system 1 och system 2. Du känner kanske igen det från boken Tänka snabbt och långsamt? Boken tog Sverige och många andra länders boktopplistor med storm för ett par år sedan. Om du inte har läst boken, andra källor eller om du helt enkelt inte kommer ihåg så är det här en kort sammanfattning:

System 1 är det snabba och automatiska systemet. Det är ett tankesystem som kräver få resurser och som därför kan låta dig att göra fler saker samtidigt. Du får hjälp att spara på de kognitiva krafterna till mer komplexa beslut och kan klara många små vardagsbestyr utan att behöva anstränga dig för mycket. Ofta är vi inte ens medvetna om att vi fattar beslut eller att vi gör någon bedömning över huvud taget.

System 2 är det långsammare tankesystemet. Här är det inte de ogenomtänkta och snabba motorvägsliknande tankebanorna som gäller. Istället är ansvarar system två om de mer medvetna och reflekterande uppgifterna. Vi använder system ett i den största delen av vardagen. Men ibland räcker inte system ett till. Kanske är det ny information som system ett inte tidigare har tränat på att hantera eller så är det en fråga som är för svår att lösa. När det händer träder system två in för att försöka bringa ordning bland all ny information eller för att lösa den mer komplicerad uppgiften.

Men är detta det enda sättet att beskriva det på? Finns det fler sätt? Jo, du behöver inte fundera längre över detta. Självklart har andra forskare hittat andra, om än lika, infallsvinklar. Du kanske också har hört talas om begreppen induktion och deduktion? De kan kopplas tillbaka till filosofin och personligen rekommenderar jag att förklara på detta sätt om du vill slänga dig med termer som kan ge stilpoäng. Skämt åsido, så är det ett ytterligare perspektiv som Julie A. Suhr skriver om för att berätta om hur vi tänker. Julie poängterar att de flesta beslut byggs av både induktion och deduktion.

Induktion handlar om att ta in intryck från sin omgivning för att sedan tolka dem. Det är en bottom-up-process, alltså där du utgår från informationen du får utifrån. Du samlar information och pusslar sedan ihop den för att få en samlad bild. Induktion är ett mer förutsättningslöst och öppet sätt att resonera. Om det är en utredning kanske den du ska träffa berättar att hen har besvär med att bibehålla koncentration. Du frågar vidare om olika symptom och hur klientens vardag fungerar. Klienten berättar om konstant oro, en återkommande nedstämdhet, att hen är väldigt spänd i kroppen och att hen har svårt att sova.

Deduktion handlar istället om att redan ha ett organiserat mönster av hur information hänger ihop. Vi börjar alltså med en idé, ett koncept, eller en tanke istället för med ett intryck utifrån. Det kallas för en top-down-process. Informationen tas uppifrån tankarna för att sedan appliceras på det vi tar del av i omgivningen. Julie säger därför att deduktion är mer ett sätt att söka bekräftelse än att söka en förklaring. Om du träffar samma person och hen berättar om svårigheter med koncentration kanske det får dig att tänka på diagnosen ADHD. Istället för att fråga om andra möjliga symptom som öppnar upp fler olika alternativa möjligheter fokuserar det deduktiva tänkandet på att hitta stöd för sin tes. Istället för att se om koncentrationssvårigheterna kan bero på något annat så går du vidare och tänker igenom vilka ytterligare kriterier som bör vara uppfyllda för att kunna fastställa ADHD.

Vad är då bäst? Nu kan det vara lätt att tänka att det deduktiva tänkandet på något sätt skulle vara sämre än det induktiva. I en situation där du ska utreda är det bättre att börja med induktion eftersom du minskar risken att göra en felaktig slutsats. I det här fallet kan det vara så att personen har GAD och att det är hens ångest som orsakar koncentrationssvårogheterna. Då skulle det vara direkt felaktigt att direkt använda sig av deduktion där du hårt driver testen att det är ADHD som orsakar koncentrationsproblemen. Men ibland kan det vara hjälpsamt att kunna komma fram till snabbare svar med hjälp av deduktion. Precis som att det vid många tillfällen är bättre att kunna använda det snabba system ett istället för att alltid använda det mer genomtänkta och långsamma system två.

Hur är det då vi tänker? Jo, vi tänker på olika sätt utifrån våra behov, våra förkunskaper i ämnet, vår motivation och våra mål med det vi tänker på.

När jag fick mitt antagningsbesked sommaren 2015 lekte jag stereotyp psykolog på Instagram. Sedan dess har jag fått många frågor om psykologi. Är det någonting du är nyfiken på och vill att jag skriver om här i bloggen? Säg i så fall gärna till. Jag är nyfiken på att höra vad du tänker.

Till dess kan du läsa detta tidigare inlägg Heurestik- våra mentala genvägar som handlar om hur hjärnan väljer snabba och enkla vägar.

Ordet mobbning får mig direkt att tänka på skolans värld och på organisationen Friends. Men problemen med utsatthet, kränkningar och exkludering från gruppen förekommer också bland vuxna på arbetsplatser. Enligt författarna Kristina Östberg och Lasse Eriksson så är det vanligt förekommande. De har skrivit boken Mobbning på arbetsplatsen – Handbok i att slå tillbaka där de både beskriver vad mobbning är, ger en teoretisk bakgrund och praktiska tips. 


Kristina Östberg är legitimerad psykoterapeut som har skrivit boken tillsammans med artisten Lasse Eriksson. Jag har hört flera rekommendera boken och också hört berättelser om hur den har varit hjälp. Böcker som hjälper har alltid positiva inslag. Det finns delar jag uppskattar med boken men också annat som skaver. Det första jag reagerar på är “att slå tillbaka”. Jag tycker att det är viktigt att poängtera egen agens och att du inte behöver finna dig i alla situationer. Men jag tycker inte att titeln rimmar illa både med bokens innehåll eller med vad jag tänker är positiva ageranden. Jag associerar direkt till hämnd, öga för öga, tand för tand. Tipsen för att hantera situationen handlar snarare om att flytta tillbaka fokus på den som utsätter dig för kränkande beteenden. Vad menar hen med sitt agerande?

Någonting jag verkligen uppskattar med Mobbning på arbetsplatsen är hur tydligt boken lyfter upp att mobbning inte behöver ha någonting med dig som individ att göra. De lägger ansvaret på ledarskapet, de som utöver mobbning och på gruppen. Det tror jag är ett bidragande skäl till varför personer upplever sig hjälpta av boken.

Men vad är då mobbning? Kristina och Lasse hänvisar till forskaren Gunilla Björk som i sin bok Mobbning: en fråga om makt? skriver att det handlar om en serie kränkningar där den som blir mobbad blir inkompetensförklarad. Inkompetensförklaringen innebär att den som mobbas får mindre makt i det aktuella spelet. Spelet har regler som kan gå stick i stäv med de öppna och formella reglerna. För att få vara med i spelet måste du godta reglerna som skapas av den/de som för tillfället har mer makt i gruppen. De som spelar vill få mer makt och ökat handlingsutrymme. Mobbning är alltså en fråga om makt. Mobbning på arbetsplatsen lyfter att det är i osäkerhet som makten finns. Författarna skriver om osäkerhetszoner där de vanliga reglerna suddas ut eller aldrig har varit tydliga. Istället är det den som mobbar som kan styra över vilka beteenden som är rätt och riktiga, vad det är som är bra och dåligt och vem som är godkänd och inte.

Är jag mobbad? Kristina och Lasse listar olika kännetecken på att vara mobbad från George Bach och Ronald M. Deutsch bok där de säger att du är mobbad om du upplever att:

1. du tillfälligt tappar fotfästet och inte vet hur du ska återfå kontrollen,
2. du känner dig vilsen och inte vet vart du ska vända dig,
3. du blir “ertappad” och känner dig skamsen utan egentlig anledning,
4. du känner dig avtrubbad, förvirrad, desorienterad,
5. du har förlorat balansen, som om mattan ryckts bort under dig,
6. du ges dubbla budskap men känner dig oförmögen eller för osäker för att be om ett förtydligande,
7. du missbedömt din ställning och “läget” yrkesmässigt och socialt,
8. du är oförmögen att hantera brutna löften och förväntningar som inte infrias,
9. en för dig viktig dröm har gått förlorad,
10. du möts av illvilja där du förväntade dig uppskattning och stöd,
11. man kör med dig, som om du inte kan styra över din egen situation,
12. det som nyss kändes tydligt och klart plötsligt känns rörigt och svårt att överblicka,
13. du fylls av en obehaglig, egendomlig, tomhetskänsla,
14. du vill fly från allt men känner dig fastfrusen, oförmögen att röra dig,
15. du har en vag misstanke om att något inte står rätt till.

Kristina Östberg och Lasse Erikssons bok är lättläst och ger infallsvinklar som kan vara till nytta. Framförallt tror jag den är bra som grundbok för personer som inte har läst mycket tidigare om mobbning, grupper, härskartekniker och därför vill ha en lättillgänglig bok.

När jag hör ordet intimitet tänker jag när kärleksrelationer, familj och nära vänner. Men när jag lyssnade på podden Superältarnas  avsnitt om intimitet fick jag många andra insikter. Intimitet är bredare än vad jag tänker att det är och det går också att uppleva på olika sätt.


Superältarna är en podd av Jenny Jägerfeld och Johanna Thydell. I varje avsnitt ger de en teoretisk bakgrund av veckans ämne och utvecklar det med egna erfarenheter och ordspråk. Vad är då intimitet? Superältarna berättar att den mesta forskningen utgår ifrån fyra aspekter:

• Fysisk intimitet 
• Emotionell intimitet 
• Kognitiv intimitet 
• Upplevelseintimitet

De flesta av oss känner nog igen den fysiska intimiteten som handlar om att röra vid varandra. Kanske sitter du nära ditt syskon i soffan och har lagt dina ben över hens. Eller pussar din förälder eller sova sked tillsammans med din partner. Den fysiska intimiteten handlar om närhet i det fysiska rummet och att träda innanför varandras personliga sfär.

Emotionell intimitet är också någonting jag tror att de flesta av oss känner igen. Jag själv tänker att nära vänner är de som jag kan ringa till när jag gråter eller cykla över till när jag är ledsen. Det är personer jag kan visa mig sårbar inför. Men för mig innebär den emotionella intimiteten också att kunna hitta de positiva känslorna tillsammans, att kunna kommunicera alla typer av känslor och att de blir sedda och respekterade. Superältarna poängterar att den emotionella intimiteten är tätt kopplad till tillit.

Någonting jag hade tänkt på men inte hittat ett begrepp för är just kognitiv intimitet. Att lyssna på Superältarnas avsnitt om intimitet blev därför en aha-upplevelse för mig. För min del har den emotionella intimiteten alltid upplevts som mycket lättare än den kognitiva. Att dela tankar och idéer är väldigt spännande och utvecklande och om det skapar ett utbyte utvecklas den kognitiva intimiteten. Jag tror att det behöver vara ett positivt debattklimat och öppenhet och nyfikenhet inför andra perspektiv för att kognitiva intimiteten ska kunna uppstå. För att nå dit kan det vara bra att ställa sig frågor innan du försöker lyssna på andra, att du använder samtalsmetodik och att du tar plats på ett positivt sätt.

När vi gör saker tillsammans så skapar vi minnen ihop och oavsett om vi pratar eller inte så kan upplevelse intimitet uppstå. Det kan vara när du och din granne rensar i rabatterna tillsammans under bostadsrättsföreningens städdag. Eller kanske när du träffar en ny person som också hjälper er gemensamma vän att flytta. Jag kan också uppleva att upplevelseintimiteten är extra stark under läger, utbildningshelger och kongresser. När det är riktigt många människor med eller bara en så pass stor grupp att jag inte pratar med alla så känner jag ändå en samhörighet med den andra deltagarna.

Intimitet kan se ut på olika sätt och vi förhåller oss också olika till dem. Som sagt är den emotionella intimiteten lättare för mig än den kognitiva. För andra kan det vara helt tvärt om. Jag tror också att vi alla har behov av samtliga intimiteter men i olika former, omfattning och frekvens. Den här uppdelningen av intimitet har fått mig att tänka på intimitet på ett annat sätt och jag hoppas att det också kan ha varit givande för dig.

Intimitet kan se ut på olika sätt. Är det någon typ av intimitet du upplever som extra viktig för just dig?

Förnuft och känsla är helt olika saker. Eller? Känslor aktiverar och styrs också i det prefrontala cortex som brukar associeras med logik. Richard J. Davidson möttes med motstånd när han hävdade att känslor var lika viktiga och komplexa som problemlösning och språk. Men efter trägen kamp visade Richard att de högre kognitiva funktionerna hade lika stor roll i känslor som det limbiska (flykt och kamp) systemet.

Hjärnans emotionella liv är en bok av professorn Richard J. Davidson och vetenskapsredaktören Sharon Begley. Boken berättar om Richards forskning av olika känslomässiga stilar, hur känslor och neurologi hör ihop och hur det går att påverka sin känslomässiga stil.Vad är då en känslomässig stil? Jo, enligt Richards forskning finns det sex dimensioner som vårt emotionella liv baseras på:

1. Återhämtningsförmåga: hur snabbt eller långsamt du kan komma tillbaka efter bakslag.
2. Inställning: hur länge du har kvar en positiv känsla? Är du positiv och engagerad eller fastnar du länge i negativa tankar om någonting inte går som du vill?
3. Social intuition: din förmåga att ta till dig omgivningens signaler. Förstår du när andra vill att du bjuder in dem mer i samtal eller om de känner sig trygga i sammanhanget. Förstår du deras känsloupplevelser även fast de inte uttrycker dem i ord?
4. Självkännedom: din kompetens i ickeverbal kommunikation om dina egna känslor och hur då själv mår. Kan du lyssna och förstå detta?
5. Lyhördhet för sammanhang: hur framgångsrikt du anpassar dina känslor och deras styrka och uttryck till kontexten. Hur högt är det okej att skratta på en middag hemma och hur skiljer sig det från en anställningsintervju?
6. Uppmärksamhet: hur bra du kan hålla fokus på dina studier trots att du är ledsen eller hålla en presentation även om du är superarg på en kollega. Eller sitta lugn och sansad inne på ett seriöst möte fast att du är sprudlande glad.

Richard menar att dessa sex faktorer inom vårt emotionella liv också syns i våra personligheter. Men inte bara att det har ett samband med personlighet. Snarare att hur vi upplever och hanterar känslor skapar olika personligheter. Jag tycker att detta resonemang känns bekant eftersom det finns många olika förklaringar om att temperament är vår tidigare personlighet och någonting som är grunden i vidareutveckling av personlighet. Men Richard menar att hans teori är en bättre förklaringsmodell eftersom den gör en tydligare koppling mellan neurologi och beteende. Varje dimension är nämligen kopplad till olika hjärnaktiviteter. Lyhördheten för sammanhang kopplar till aktivitet i hippocampus och återhämtningförmågan handlar om hur stark kopplingen är mellan amygdala och prefrontala cortex. Även om det finns studier som visar neurologiska korrelationer mellan olika hjärnaktivering är mycket av forskningen av personlighet fokuserad på hur vi beter oss i olika situationer.

Femfaktorteorin, Big Five, OCEAN är olika namn på den mest använda personlighetsteorin. Costa och McCrae har tagit fram modellen med de fem komponenterna: öppenhet (openness), samvetsgrannhet (consiensciousness), extraversion (extraversion), vänlighet/sympatiskhet (agreeableness) och neuroticism (neuroticism). Det finns mycket forskning om hur personlighet utifrån dessa fem faktorer påverkar ledarskap, välmående, relationer och mycket annat. Ännu så länge tror jag att det är mer effektivt att använda femfaktorsmodellen som kan mätas med hjälp av en självskattning. Det är billigare och enklare att låta någon använda penna för att fylla i ett pappersformulär än att skicka in någon i en fMRI för hjärnskanning. Det går såklart också att använda självskattningsformulär för den emotionella stilen också. I boken Hjärnans emotionella liv finns det med olika frågor som ska kunna hjälpa dig att förstå din emotionella stil. Däremot är de olika formulären som baseras på femfaktormodellen testade fler gånger så de ger troligen rättvisare svar.

Någonting Richard kritiserar personlighetsteorin för att vara för rigid. Tanken med personlighet är att den grundas i temperament och att den sedan är relativt stabil under livets gång. Vi ändrar oss såklart över livet men ansvarsfulla barn är generellt ansvarsfulla vuxna också. Barn tar oftast mindre ansvar än vuxna men om du jämför barn med varandra och sedan vuxna med varandra är en individ mer eller mindre samvetsgrann jämfört med andra från barndom till ålderdom. Richard arbetade tillsammans med Maureen Rickman för att studerade Jerome Kagans forskning om temperament. De studerade Jeromes data och gjorde egna försök baserade på hans teori om temperament. De fann att det var större skillnader i temperament än vad som sagts tidigare av Jerome. Richard trycker mycket på att det går att göra förändringar i vår emotionella stil. Han menar att det är viktigt att påpeka hur vi formas av arv, miljö och deras samverkan (epigenetik). Vi kan inte göra så mycket åt arvet vi har fått eller vår tidiga miljö men vi kan påverka vår nuvarande miljö och låta den påverka våra gener.

Richards forskning har inspirerat många andra att studera hur meditation och medveten närvaro påverkar oss och vår känslomässiga stil. Du kan läsa flera olika övningar i Richard och Sharons bok. Är det så att du vill pröva övningar nu innan du kan få boken i händerna så kan du börja med dessa tre från Habitudkonsulterna Gustav Nilsson och Katarina Blom:

• Träna närvaro med  ett russin
• Scanna kroppen på 60 sekunder
• Släpp tankar som löv på strömmen

Vi reagerar inte likadant på alla saker. Hur vi reagerar påverkas av vår emotionella profil. Jag tycker att Richard J. Davidson och Sharon Begleys bok var mycket spännande. Jag måste erkänna att jag hoppade över de kapitel som fokuserade på hur Richard kom över motstånd i forskarvärlden och när han träffade Dalai lama. Jag använde inte heller testet för att få ut min emotionella stil eftersom jag upplevde att utformningen skulle påverka mina svar. De nio kapitel jag läste uppfattade jag som väldigt spännande och kanske kan du uppskatta de två jag hoppade över. Jag rekommenderar verkligen boken som berättar om spännande idéer och forskning.

Boken är helt klart läsvärd. Är det så att du föredrar att lyssna finns det också olika föreläsningar på Youtube där Richard J. Davidson berättar om forskningen.

Vill du läsa fler liknande inlägg? Då kan du vara intresserad av Hur känner du egentligen? Och varför känner vi olika?