Idag tar jag och resten av min klass examen från Örebro universitet. Det är annorlunda än den dagen jag längtat till under en lång tid. Men jag är glad och tacksam för att få ha ett firande även om det är på ett annat sätt. Jag är också tacksam och stolt över att ha blivit vald som klassens studenttalare. Här är talet som jag fick hålla till klassen över Zoom.

Tal till klassen

För fem år sedan träffades vi för första gången. Vi hade aldrig setts förut, förutom kanske genom spionage på Facebook. Vissa hade en tydlig bild av vad det innebar att vara psykolog, andra hade en mer vag uppfattning om att det var ett yrke där vi i framtiden skulle kunna göra skillnad. När vi klev in på Örebro universitet hade vi drömmar om att hjälpa andra, vi ville bli de psykologer vi själva hade behövt när vi var yngre, de rollmodeller vi hade haft turen att träffa och vi ville förebygga lidande. Vi hade många olika förväntningar: att kunna briljera genom att hänvisa till forskning i alla diskussioner, att bli fantastiskt bra på behandling, att kunna läsa av situationer och förstå andra människors motiv, att förstå oss själva mer. Men vissa av oss kom också hit utan förväntningar, mer i stil med tabula rasa, redo att bli formade.  

Och formade blev vi. Redan på Östra mark blev vi förenade med varandra när vi fick lära oss om fyra faser och sedan försöka kämpa oss framåt för att gå från den första orienteringsfasen och in mot tillit, struktur och arbete. Vi förenades också i frustration över vad som ansågs vara ”common sense”. Så sakteliga gick vi från att vara vilsna på campus till att gå med säkrare steg dit vi skulle oavsett om det var Långhuset, Forum, Prisma eller om vi vågade oss in i Teknikhuset. Men vi var fortfarande artiga mot varandra och de mer erfarna T8:orna, de som hade gått otroligt långt på programmet, fick ta vid för att putta oss vidare från första fasens försiktighet. Grupprelationskonferensen bjöd inte bara på spagettistrån och marshmallows. Vi fick också en het debatt om vad det egentligen innebär att vara skön och grunden till klassfacebookgruppens text som säger att vi hjälper, respekterar och inkluderar varandra.

Vi har visat viljan att hjälpa varandra genom att dela med oss av kurslitteratur och gamla tentor. Vi har inkluderat varandra på tentafester och årliga glöggträffar. Vi har visat respekt i diskussioner och som opponenter. Ibland har det dock inte varit lika enkelt. Psykologstudenter är ju som människor är mest och ibland känns det egna överväldigande så att det är svårt att hjälpa andra. Ibland glömmer vi bort att bjuda med alla eller upplever inte möjlighet att göra det. Ibland, som när det var vår tur att vara erfarna T8:or, tryter respekten i takt med tålamodet.

Lärdomen att psykologer, och psykologstudenter, är lika mänskligt fåfänga och ologiska var nog en av mina egna viktigaste. Men kanske också den största besvikelsen att inte få bli övermänsklig. Vi har också lärt oss att alliansen är viktig, att det gäller att vara genuin, den fina balansen mellan att ta hand om andra och att ta hand om sig själv, och hur hjälpsamt det kan vara med uttrycket ”berätta mer”.

Vi är många lärdomar rikare från klassens första staplande steg i sensommaren 2015 till att vi är här idag, tillsammans även om vi befinner oss på olika fysiska platser. Några av dem som var med på Östra mark är inte heller här men andra har kommit att förgylla klassen i deras ställe. Gruppen har utvecklats under åren och vi som står här kan båda blicka tillbaka men också framåt på allting som sker efter examen. Vi drömmer göra skillnad på fler nivåer, för individer, familjer, grupper, organisationer och samhällen. Vi drömmer om att jobba preventivt. Vi vill jobba med att hjälpa unga, äldre och alla däremellan. Vi vill fortsätta utvecklas och vi vill utveckla andra.

Vi har nu gått från den första orienteringen till att vara i separation. Klassen, gruppen som varit en trygghet i de senaste fem åren kommer nu att lösas upp. Nu sprids vi åt olika håll för PTP, legitimation, för att göra våra drömmar sanna och för att skapa nya. Oavsett vart vägarna tar oss kommer vi alltid ha isberget.

Tack!

Utöver att säga tack till klassen vill jag också tacka universitetet. Det har varit en otroligt fin tid. När jag slutade på Nackademin 2012 skrev jag ett blogginlägg för att tacka alla lärare för de två åren. Dessa fem har bjudit på många duktiga föreläsare och förebilder. Jag kommer inte tacka alla. Men jag vill skicka ett extra varmt tack till Katja Boersma och Ida Flink som under våren handlett mig och Fedja Suvalija för examensuppsatsen. Det har varit ett roligt och lärorikt samarbete där jag känt mig mycket uppmuntrad. Jag vill tacka Janne Eriksson som handlett mig på universitetets psykologmottagning. Det har varit skönt att få stöd i att koppla teori och praktik (såsom jag också uttrycker det i intervjun här). Slutligen vill jag rikta tack till Sofia Bergbom och Joakim Norberg som varit programansvariga under tiden jag har läst i Örebro och som alltid uppskattat att få höra våra åsikter under programråd och andra tillfällen.

I helgen flyttar jag tillbaka till Stockholm igen. Jag är redo för nästa steg och söker nu PTP. Om du är nyfiken på att anställa mig eller rekommendera mig till någon annan kan du spana mer på min LinkedIn.