När är det egentligen relevant att prata om sex? Hur ska vi hantera när det någon säger krockar med vår personliga uppfattning? Vad är bra att göra för att skapa trygghet? Det är några av frågorna som kom upp i samband med en workshop på Örebro universitet förra veckan där vi sågs en liten grupp på plats (och hade deltagare på distans) för att ge psykologstudenter möjlighet att träna på att prata om sex. Här kan du få ta del av några tips från workshoppen.

Vi var två RFSU-informatörer som höll en workshop för psykologstudenter arrangerad av RFSU Örebro och Psykologförbundets studerandeförening Örebro. Jag och Vincent de Verdier tog upp flera tips från RFSU och Psykologförbundet samt lät deltagarna göra rollspel utifrån olika case. Du kanske har läst tipsen från de tidigare inläggen om att prata om sex. Du har kunnat inspireras till att Bli en professionell sexpratare eller tagit del av Sex tips om att prata om sex på jobbet.

Grundprinciper för att prata om sex

RFSU:s princip är att alla har rätt att vara, välja och njuta. Friheten att vara handlar om att uttrycka sig själv och sin sexualitet samt rätten att fatta självständiga beslut om sitt liv. Frihet att välja handlar om, och med vem eller vilka sexualiteten delas. Frihet att njuta berättar om rätten att förverkliga begär och att få njuta på sättet en själv vill njuta. Såklart får en människas friheter inte gå ut över någon annans rätt att vara välja eller njuta. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, innebär också alla rätt till välbefinnande, hälsa och lust. En person har rätt att bestämma om sin egen kropp och om sin sexualitet. Det är också viktigt att få utforska sin egen sexualitet och att få njuta.

I en professionell roll tänker jag att det är hjälpsamt att påminna sig om dessa rättigheter och att ha dem som grund i ett normkritiskt perspektiv där vi inte förutsätter ett sätt att vara, vilka preferenser och praktiker någon njuter av eller väljer. En psykolog, eller annan profession, kan också stötta personer att utforska vad som passar för just en själv som individ. I stöttning av utforskande är det viktigt att själv kunna vara öppen. Att ha en öppen hållning och att stötta patienter att utforska är också två tips från antologin Psykolog i primärvården som Psykologförbundet gett ut.

När är det bra att prata om sex

Sofia Eithun Rönning och Hanna Foconi som skrivit kapitlet Att prata om sex i terapi i Psykolog i primärvården tipsar om beröra sex tidigt i en behandling. De berättar att om psykologen tar upp ämnet så visar det att det är okej för patienter att själva tar upp det. Om en behandlare inte gör det finns risken att patienten tänker att det inte är någonting som är intressant att ta upp inom terapin. När jag i höstas läste hälsopsykologi fick vi som tips om att alltid ta upp sex i anamnesen där vi stället frågor kring många andra ämnen i livet för att på ett enkelt sätt visa att sex är en del av livet och hälsan precis som mycket annat men också för att fånga upp om det är någonting viktigt att fördjupa sig mer i.

I hälsopsykologikursen fick vi även tips om att tänka på när det är extra vanligt att sexualiteten påverkas. Till exempel är det vanligt vid utmattning och depression. Då är det bra att ställa en direkt fråga om det och säga att det är vanligt att sexlivet påverkas vid depression eller vad som nu är relevant för patienten. Sofia och Hanna tipsar också om detta och säger också att det är viktigt för att normalisera att andra också upplever detta och att validera att det är någonting som kan upplevas svårt.

Tre slutgiltiga tips för sexprat

Dessa tips är också hämtade från Sofia och Hannas kapitel som jag rekommenderar att läsa.

1. Ställ raka frågor. Om du är för inlindad ger du bilden av att det inte är avslappnat. Det underlättar också för patienten att veta vad du vill ha svar på.
2. Sex kan vara hälsofrämjande och du kan lyfta det. Till exempel är det många som uppskattar onani eller partnersex för att slappna av och somna bättre eller för att hantera ångest och stress. Sex kan också vara ett bra sätt att lära känna sin egen kropp, att kunna vara närvarande, att uppleva glädje. Jag tycker att det är viktigt att som psykolog både kunna lyfta svårigheter men också allt det positiva med sex.
3. Träna på att prata om sex. Precis som i allt annat behövs träning. Om det redan känns avslappnat kan det vara bra att tänka ett extra varv på hur och när det är extra hjälpsamt för patienten och fokusera träning på det. Om du är mindre bekväm kan det vara bra att bara träna på att börja. Jag tänker att det då kan vara hjälpsamt att påminna sig om att patienter har en önskan och förväntan på att prata om sex. Det skriver Sofia och Hanna om samt att psykologer är en yrkesgrupp som är lämpad för att ta upp ämnet.

Sex är en viktig del av hälsa, mående och välbefinnande. Att prata om sex kan vara viktigt utifrån hälsofrämjande, förebyggande och behandlande syfte. Mitt slutgiltiga tips är att fundera över din kontext och på vilket sätt det kan vara relevant för dig att prata om sex.

Nu under krisen med covid-19 är det många som arbetar hemifrån. Jag har sett flera som frågar om tips och andra som delar sina. Här kan du ta del av mina fem favorittips för att jobba (eller plugga) hemifrån.

Själv pluggar jag ofta hemifrån och mycket jobb jag gör för Psykologifabriken sköter jag också hemifrån. Jag har skapat en struktur som fungerar bra för mig. Du får här ta del av mina tips.

1 Blocka distraktioner

Jag tycker om att ha det prydligt omkring mig och brukar se till att försöka plocka undan. Om det är en hög som ligger framme och so jag behöver ha av något skäl brukar jag flytta den så att den inte syns i mitt synfält från köksstolen där jag jobbar.

Om jag har arbetsuppgifter som kräver mycket fokus brukar jag också lägga min telefon så att den inte finns i mitt synfält. Jag tycker att det underlättar för mig att fokusera på det jag ska göra och minskar frestelsen att ta upp telefonen när det blir lite motigt. Jag har också bara notiser när någon ringer och skickar SMS vilket gör att jag inte noterar så mycket av det som sker i gruppchatter, mejl och så vidare när jag inte är inne i de specifika apparna.

Men mitt mesta jobb sker på datorn och då finns distraktionerna ett klick bort. I inlägget med sju tips till nya studenter berättade jag om min kärlek till programmet SelfControl som jag använder för att blocka distraherande webbplatser som Facebook, Twitter och LinkedIn.

Någonting jag tycker om är att blocka i lite längre tidsperioder så att webbplatserna också är blockade under min rast. Det bereder nämligen vägen för tips tre.

2. Ha regelbundna tider

Föreläsningarna i skolan börjar oftast 9:15 och det är också den tiden jag oftast brukar börja med studier eller arbete. Jag varierar lite beroende på hur mycket jag har att göra, om jag ska göra saker själv och om det är annat utöver studier och jobb jag behöver göra under dagen. För min del tycker jag att det är skönt att kunna flexa lite men att ha en utgångspunkt.

Jag brukar sedan köra på 45 minuters arbete och 15 minuters paus. Precis som jag skrev i blogginlägget Sju tips till dig som är ny student är det mest för att jag är van vid det i skolan. Även här har jag ett huvudsakligt upplägg som jag varierar ifrån. Idag har jag först skrivit uppsats och sedan jobbat en timme till Psykologifabriken. Då körde jag på en hel timme istället fö att ta rast emellan. Skälet till att jag jobbar med 45-15 är mest för att jag ska komma ihåg att ta regelbundna pauser inte för att jag ska ha 100% strikta tider att följa. I början av studierna satte jag alarm och jag kan göra det nu också om jag är mer uppe i varv och då vill fortsätta köra på utan att pausa. För det mesta idag brukar jag ha tider som riktlinjer men öka eller minska lite beroende på hur jag ligger till med olika uppgifter.

Mitt tips är att testa lite olika för att se vad du trivs med. Det jag tänker är viktigast när vi jobbar på varsitt håll är att hålla koll på att ta lite pauser nu när ingen annan kommer in på arbetsrummet och påminner om det.

3. Ha aktiva pauser

I tips 1 berättade jag om att jag gillar att blocka webbplatser även under pauser. Annars tycker jag att det är lätt att bli fast i flöden och inte lämna stolen. Jag tycker om att vara hemma för att kunna plocka lite i hemmet under pauserna. Idag har jag till exempel vattnat blommor, dansat till pepplåtar, torkat av ytor i köket och förberett inköpslistan till dagens veckohandling (en av de fem saker som jag tycker underlättar livet). På lunchen gick jag också på promenad med min uppsatspartner ute på golfbanan utanför oss.

Om jag inte orkar hålla på och fixa tycker jag att det kan vara skönt att byta plats. Kanske sätter jag mig istället i soffan eller ute på balkongen. Några gånger har jag också ätit lunch nere i orangeriet för att få lite omväxling.

4. Var tydlig med när arbetsdagen är slut

Om vi jobbar eller studerar på en annan plats än hemmet så blir övergången till ledig tid lite tydligare. Om vi sitter vid samma bord och jobbar på och samma dator vi sedan nöjessurfar på sittandes på samma plats blir övergången mindre tydlig. I höstas genomförde jag och min uppsatspartner en litteratursammanställning av just gränssättning mellan arbete och fritid. De flesta mår bra av att ha tydligare gränser mellan arbete och fritid. När vi inte kan göra det med att byta plats kan det vara bra att göra det på annat sätt. Vissa tycker om att byta till speciella jobbkläder och att sedan gå över till lediga kläder. Personligen är det inte ett sätt jag gillar att sätta gränser men jag har vissa platser där jag inte jobbar t ex i soffan och bara är ledig. Jag tycker också om att jobba med att bestämma en tid när jag är klar och uttala för mig själv att jag är färdig för dagen. Om jag kommer på någonting jag ska göra dagen efter så brukar jag skriva upp det i kalendern för dagen efter men inte göra någonting mer den kvällen.

5. Se till att få social kontakt

Beroende på vad du har för behov av social kontakt tipsar jag om att inkorporera det i en dos som passar för dig. Jag har relativt stort behov av att få social kontakt. Här i Örebro träffar jag vänner de flesta dagar och har hittills mest ställt om till att huvudsakligen ses på promenader. Men jag har haft distansrelation nio av tio terminer på psykologprogrammet och är van vid att ses på distans både med partner och vänner.

Jag tycker om att:

• äta middag över video
• titta på film/serie tillsammans på distans och kunna prata eller skriva om det med en/flera andra som tittar på samma film/serie
• ha högläsning över telefon
• distansfika med video

Utöver detta finns det såklart massa annat trevligt att göra. Jag brukar ofta prata i telefon när jag lagar mat, när jag lagar strumpbyxor, dammar, promenerar och mycket annat. Jag tycker också om att fixa med varsin sak och prata lite ibland och att ibland fokusera på att göra sina egna saker. Precis som det går att göra när någon sitter i samma lägenhet.

När jag har varit mindre motiverad på att jobba har jag uppskattat att ha någon annan att köra 45-15 med på distans. Då har vi kunnat ringa i pauserna. Jag tycker också att det har varit fint att se olika personer boka in fikaraster via videosamtal nu när det är många som jobbar hemifrån.

Oavsett om du testar dessa tips eller föredrar någonting helt annat så hoppas jag att det går bra för dig att vara hemma den närmsta tiden. Ta hand om dig och så tar vi hand om varandra nu.

Vi känner alla av stress och kan ibland önska oss mer balans. Här kan du läsa tips från olika föreläsningar, studiebesök och även från artiklar som nu i coronatider tipsar om att jobba hemifrån på ett bra sätt.

Stress är inte farligt så länge det inte blir långvarigt. För att kunna hålla en bra balans mellan arbete och fritid kan det vara bra att se över vad som tar energi, att prioritera utifrån vad som är viktigt för dig och att se till att kraven är tydliga.

1. Energiglaset – balans mellan arbete och återhämtning

I höstas ledde jag och en klasskompis en gruppbehandling för patienter med stressproblematik. Då utgick vi från energiglaset när vi pratade om vad som tar och ger energi. Samma modell använde psykologen och organisationskonsulten Annie Möller på PBM när hon förra veckan höll ett webbinarium om Work-life balance. Hon betonar att det som ger energi varierar mellan olika individer men någonting som är gemensamt för oss alla är mat, sömn och motion. Bland våra gruppdeltagare i höstas kom det också upp att ha kontakt med närstående, sex, läsa böcker och massa annat. Exempel på sådant som tar energi var konflikter, för mycket att göra på jobbet och höga krav på hemarbetet. Annie Möller visar i sitt exempel att vissa aktiviteter kan både ta och ge energi så som fritidsaktiviteter. Arbete kan också ge energi kanske när vi lär oss spännande saker, har det roligt eller känner samhörighet med kollegor.

Annie lyfter att vi börjar nagga på tid för återhämtning när vi är stressade för att frigöra mer tid till att jobba eller utföra andra uppgifter. Jag tänker att det absolut kan vara okej att ta en kortare lunchrast ibland eller som jag gjorde i veckan, hoppa över träningspass för att städa inför min lägenhetsvisning. Det är alltså inte totalförbud mot att minska återhämtande aktiviteter ibland. Men som Annie påpekar kan det på sikt innebära att energinivån sjunker och att vi av det kan få varningssignaler och om energinivån sjunker mer kan vi få mer allvarliga symptom på stressproblematik.

Här kan du ladda ned ett energiglas att skriva ut. Jag har själv bara ritat direkt i min dagbok eller skrivit på whiteboard tillsammans med patienter. Gör det som du tycker passar bäst.

2. Prioritera utifrån vad som är viktigt för dig

Eftersom det inte går att göra mer av allting behöver vi prioritera. Prioritera betyder inte bara att bestämma i vilken ordning saker ska göras utan också vilka saker som du ska stryka från att göra-listan. Stressmottagningen arbetar mycket utifrån ACT en inriktning som handlar om acceptans och att utgå från värderad riktning. Den värderade riktningen beskriver vad som är viktigt för dig och vad du vill prioritera i livet. Det finns olika sätt att göra en livskompass. I detta inlägg kan du läsa om mitt favoritsätt. När jag var på studiebesök på Stressmottagningen pratade vi om att det är användbart att utgå från värderad riktning för att skapa positiva och hjälpsamma vanor på sikt.

I veckan var jag på en dag för blivande psykologer där Psykologförbundet berättade om PTP-året som görs för att få legitimation och två psykologer som genomfört sin PTP gav sina tips. (Jag söker just nu PTP och du får gärna kontakta mig om du har tips eller är intresserad av att anställa mig.) Linnea Modén och Magnus Edvinsson berättade om att det är många som upplever svårigheter att gå från studier till arbete. De tipsade om olika saker som kan vara bra att göra för att må bra i omställningen. En av dem är att tänka efter innan du tackar ja till uppgifter. De poängterade också att det ofta är lite mindre att göra i början av en ny tjänst och att det då är smart att inte be om massa extra uppgifter direkt eftersom det då kan bli för mycket att göra längre fram. Eftersom PTP-tjänsten också har ett lärosyfte är det bra att påminna sig om att det inte går att producera lika mycket som mer erfarna kollegor och att det också ska ingå mer tid för inläsning och fördjupning. Linnea tipsade också att använda kalendern för att hålla koll på sin tid. Det är ett av mina favoritsätt att se till att jag har lagom mycket att göra och som jag också berättade om i inlägget 7 tips till dig som ny student. Som Linnea poängterade är det lätt att tänka att vi har massa tid när kalendern är tom men då kan det vara bra att boka in den administrativa tiden efter ett patientbesök eller tiden för att rätta tester för att inte tro att vi har massa luft i schemat, överbokar och sedan hamnar efter med arbetsuppgifter.

Sammanfattning av dessa tips:

• Utgå från värderad riktning och prioritera utifrån vad som är viktigt.
• Tänk efter innan du tackar ja till uppgifter.
• Det är okej att ha en lugnare ingångsperiod.
• Jämför dig inte din arbetsmängd med mer erfarna kollegor eller personer som endast har en typ av uppgift när du har flera olika och därför inte kommer kunna upp i samma produktionstakt.
• Använd kalendern för att se till att du har tillräckligt mycket tid för alla uppgifter, inte bara möten, patientbesök eller andra tillfällen där du träffar andra personer.

3. Se till att tydliggöra förväntningar och utgå från beteenden

Nu när många arbetar hemifrån tipsar min chef Oskar Henrikson i Aftonbladet om hur jobb i hemmet kan göras på ett bra sätt. Det är alltid hjälpsamt för team att ha tydliga mål och Oskar poängterar att det finns flera forskningsstudier som säger att arbete på distans kräver extra tydliga mål. De tydliga målen minskar förvirring och underlättar beslutsfattande. Du kanske funderar på hur detta kopplas till stress? Jo, osäkerhet är en stressor. Ökad tydlighet och kommunikation kan därför förebygga stress.

Min tidigare kollega Siri Helle intervjuas i SvD om att jobba hemma och tipsar om att tydliggöra vilka kanaler som ska användas och att göra regelbundna avstämningar för att se till att rätt arbetsuppgifter prioriteras.

Jag tycker personligen att tydlighet är viktigt eftersom jag vid tidigare tillfällen trott att andra har högre förväntningar på mig än vad de egentligen har haft. Detta i kombination av att vara ny på en plats och uppleva bluffsyndrom kan vara stressande. Bluffsyndromet, eller impostor syndrome, handlar om att inte uppleva sig ha alla positiva egenskaper andra tillskriver en eller att inte vara lika kompetens och kunnig som anda säger eller som framgångar antyder. Tydlighet kring förväntningar, vad är det som ska göras av en bra medarbetare, upplever jag underlättar jämfört med mer fluffiga värdeord som att vara driven och engagerad. Om du vet att du deltagit på möten, skickat in rapporter i tid, gett feedback på kollegors arbete eller gjort andra önskade beteenden, så blir det lättare att veta att du har gjort tillräckligt jämfört med om du ska utgå från mer egenskapsbeskrivningar där du kan uppleva dig mer som fejkad. Såklart kan bluffsyndromet uppstå ändå och genom det ge stress. Då kan det vara bra att träna på att visa att du inte vet, att erkänna att du inte har koll på allt, för att utforska vad som händer. Det kan du göra med detta träningstips i det psykologiska gymmet Habitud som handlar om att minska bluffsyndromet och istället öka psykologisk trygghet.

Nu i helgen njöt jag av promenad i Botaniska i Göteborg som en fin återhämtning. Men det finns många andra bra sätt att få återhämtning. Om du vill få fler förslag på vad som kan vara återhämtande kan du hitta det i inlägget Fyra tips från hälsopsykologin.

Ska du handleda och söker efter ett ramverk att hänga upp handledningen på? Det finns många olika modeller att hämta inspiration ifrån. Här kan du få ta del av tre av dem: CLEAR, fiskfiguren och den sjuögda handledningsmodellen.

En modell hjälper dig att koppla samman teori och praktik genom att systematiskt organisera kunskap och beskriva hur olika fenomen hänger samman. Enligt Lance M. McCracken och Stephen Morley finns det tre syften med modeller. De ska underlätta för användaren genom att samla kärnan från forskningsfynd. Modeller visar hur det går att se på världen. De ger också idéer för vad framtida forskning och praktiskt arbete, exempelvis hur du kan bedriva handledning. Kanske kan de kommande modellerna underlätta för dig på dessa tre punkter eller så kan det vara en bra startpunkt för att du ska komma på vilken typ av modell som hjälper dig.

CLEAR

Peter Hawkins och Robin Shohet skriver i boken Handledning inom behandlande yrken om femstegsmodellen CLEAR som de använt sedan 80-talet. Det är fem delar för en handledningssession.

C- Contracting (Avtala)

Här undersöks vad det är klienten vill uppnå och tillsammans sätter ni en agenda för vad dagens session ska innehålla för att klienten ska komma närmre sina mål. Vad tycker klienten är extra prioriterat idag och vill fokusera på? Ni kommer också överens om hur det går till i fråga om vilka roller handledare respektive klient har och om det finns förhållningssätt eller regler ni vill ha i samarbetet. Kanske vill ni bestämma att telefoner ska vara på eftersom ett barn är sjukt eller någonting annat som underlättar.

L- Listen (Lyssna)

Precis som i andra delar av kommunikation så är lyssnande viktigt inom handledning. Peter och Robin skriver att aktivt lyssnande kan hjälpa den som blir handledd att se nya perspektiv och öka förståelsen för situationen hen vill problemlösa kring. Utöver att lyssnande är viktigt för att ställa rätt frågor kan det också vara hjälpsamt bara genom att visa värme och att den som handleds blir sedd. Jag tänker att det kan hjälpa den som handleds att skämmas mindre över frustration hen känner, svårigheter med vissa situationer eller annat som kan på en att känna skuld. När vi ser att det vi säger kan tas emot av någon annan på ett bra sätt kan det hjälpa oss att själva ta emot tankar, känslor och beteenden med lite mer självmedkänsla. Robin och Peter tar också upp att du som handledare kan hjälpa hen som blir handledd genom att med hjälp av lyssnande peka på samband hen kanske inte tänkt på tidigare eller koppla samman information som sagts vid olika tillfällen.

E – Exploring (Utforska)

När handledaren ställer frågor, ber om och ger egna reflektioner och bjuder in till att skapa insikter går det att se nya vägar och upptäcka olika valmöjligheter. Robin och Peter skriver att det kan hjälpa den som blir handledd att se vad som går att göra. De tipsar om att undersöka hur den som handleds påverkas av situationen och nuläget och att sedan se över vad det finns för alternativa sätt att lösa problem på än det som görs idag.

A – Action (Agera)

När den som handleds och handledaren tillsammans utforskat olika sätt att agera i situationen får den som handleds välja en eller flera saker hen vill göra. Robin och Peter tipsar om att undersöka för- och nackdelar med alla olika valmöjligheter innan någon väljs ut. Om flera tillvägagångssätt väljs prioriteras det mellan dem och den som handleds väljer vad hen vill göra först. Robin och Peter tipsar om att göra en snabbspolning framår där den som handleds får testa att utföra det som valts i rummet. För att verkligen landa i någonting som den som handleds kan göra tipsar Peter och Robin och att hjälpa den som handleds att se över vilka steg som ska tas, vilket som ska göras först, när det ska göras och hur. Sedan undersöks det om planen är realistisk för att det ska vara rimligt att lyckas med det som sjösätts.

R – Review (Granska)

Redan i förra steget undersöktes realismen i en plan. Fortsatt granskning av det överenskomna sker i detta steg. Den som handleds går igenom strategin. Vad är det den handledde bestämt sig för att göra härnäst? Sedan sker en genomgång av sessionen. Vad har hen lärt sig av sessionen? På vilka sätt har det förbättrat den handleddes förmåga att hantera liknande situationer framöver? Utöver dessa frågor som Peter och Robin föreslår tänker jag att det kan vara bra att undersöka om träffens innehåll stämde överens med vad hen önskade i början när dagens agenda sattes. Peter och Robin tycker också att det kan vara bra att fråga om vad som varit hjälpsamt och vad som kunnat vara bättre.

Nästa steg av granskningen sker efter att den som handleds testat att genomföra sin intervention. I början av nästa träff, via mejl, telefon eller hur nästa kontakt nu sker så undersöks det hur planen fungerade, vad som var bra och vad som kan göras ännu bättre, vilken feedback som gavs av andra och vilka lärdomar den som handleds kan dra nytta av i kommande tillfällen.

Är CLEAR en bra modell?

Jag tycker att CLEAR är en användbar modell eftersom den ger idéer för praktiskt arbete. Framförallt tänker jag att den kan vara användbar för oss som är nyare på handledning när vi ser över tidsupplägg för en session. I det praktiska momentet i nuvarande kurs om handledning och konsultation tycker jag att det har varit hjälpsamt för att komma ihåg vad som är bra att hinna med. Jag tycker också att upplägget påminner om hur jag lagt upp terapisessioner med att sätta en gemensam agenda och utifrån det utforska tillvägagångssätt, genomföra exponeringar eller andra övningar, reflektion av vad som hände, val av hemuppgift inför nästa session och en sammanfattning av dagens träff. Även om jag inte skulle lägga lyssnande som ett eget steg finns det mycket som påminner och gör att CLEAR-modellen tilltalar mig. Lance och Stephen anser också att en modell ska integrera forskningsfynd, den aktuella kunskapen. Jag tänker att det framförallt är viktigt i en modell som ska kunna ge mer fingervisningar i vilka interventioner som ska väljas. CLEAR beskriver snarare ett arbetssätt än val av intervention och jag tänker att det därför inte gör lika mycket att modellen inte lever upp till detta krav. Jag tänker att det kan vara bra att använda CLEAR just för planering av enskilda samtal men att andra modeller kan hjälpa valet av intervention.

Fiskfiguren

Sidsel Tveiten skriver i boken Yrkesmässig handledning – mer än ord om fiskfiguren. Det är en modell som strukturerar upp handledningprocessen i fem delar.

1. Innan fisken börjar – förberedelsefasen
2. Fiskhuvudet – uppstartsfasen
3. Fiskkroppen – arbetsfasen
4. Fiststjärten – avslutningsfasen
5. Efter fiskens slut – reflektionsfasen

1) Förberedelsefasen

I förberedelsefasen sker planeringen av handledningen. Efter att ha bestämt att handledning är rätt metod är det bra att formulera ett syfte med handledningen. Sedan ställs frågor om vilken kompetens en handledare behöver, vem som ska axla rollen, om det räcker med en eller om det bör vara flera handledare. det handlar också om personerna som ska handledas. Vilka är det? Är deltagandet frivilligt? Hur ska det motiveras? Hur ska inbjudan ske? Sedan är det också bra att lösa en del praktiska frågor som hur länge, var och när, om handledning ska ske individuellt eller i grupp.

Helene Eriksson undervisar i kursen Handledning och konsultation vid Örebro universitet. Hon menar att det är bra att säkerställa att handledning är rätt metod. Ibland kan det vara bra att hålla en utbildning för att ge en kunskapsgrund innan handledning ska ske. Helene säger att det är bra att som handledare vara mycket tydlig med vad som görs inom handledning och vad som är andra insatser. Sidsel håller med om att det är viktigt att vara tydlig med vad som sker inom och utanför handledning. Hon skriver i boken Yrkesmässig handledning – mer än ord att det kan vara bra att bjuda in potentiella deltagare till en informationsträff där potentiella deltagare får information om vad handledning innebär och efter det har möjlighet att tacka ja eller nej till erbjudandet.

2) Uppstartsfasen

Uppstartsfasen fokuserar på att låta en grupp eller den enskilda deltagaren lära känna varandra och/eller handledaren. Det innebär också att lära känna handledning som metod och att hitta sin roll i processen. Vilket ansvar innebär det att bli handledd? Vilka typ av frågor går det att få eller söka svar på? Hur kan handledning gå till? Sidsel skriver att handledaren har ansvar för att skapa trygghet och att detta görs genom att bidra med en struktur där deltagarna får möjlighet att lära känna varandra och handledningen. Hon rekommenderar att avsätta två till tre sessioner för att sätta ramar och låta deltagarna lära känna varandra. Hon rekommenderar att skapa ett kontakt för att öka förståelse för handledning och att skapa en gemensam överenskommelse om roller, form för handledning, mål och önskade beteenden.

3) Arbetsfasen

De flesta fiskar har kroppen som den lägsta delen. Arbetsfasen ska också vara den lägsta inom handledningsprocessen. Här sker olika interventioner där individen eller grupper får arbeta med att utvecklas och nå sina mål. Sidsel skriver att en session i sig själv har en uppstarts -, arbets- och avslutningsfas. Jag tänker att uppstartsfasen kan innebära att checka in i handledningen och att sätta agenda för dagen. Arbetsfasen innebär att arbeta utifrån agendan. Avslutning rundar av, sammanfattar och utvärderar träffen. Sidsel skriver att en större halvtidsvärdering bör göras där handledningen, metoderna, grupprocesser och andra viktiga områden utvärderas mer ingående.

4) Avslutningsfasen

Denna fas innebär en utvärdering av allt som hänt sedan inledningen i uppstartsfasen för att se vad som går att bära med sig och att planera inför en fortsatt utveckling. För att utvärdera utveckling kan det vara bra att koppla tillbaka till vilka mål som sattes i uppstartsfasen och vad deltagarna upplevt för förändring sedan dess. Har målen uppnåtts? Vad är kvar? Vad upplevs har varit hjälpsamt? Vad upplevs ha hindrat? Andra frågor kan handla om deltagare upptäckt någonting nytt hos sig själva och hos andra i en handledningsgrupp. Sidsel skriver också att det kan vara bra att utvärdera handledarens insats, vad som varit bra i handledningen och vilka förändringar som önskas. Efter en tilbakablick kan det vara bra med framåtblickande. Vad är det den handledde kan dra nytta av att göra framöver? Behövs mer handledning eller någon annan insats? Vad kan personen göra på egen hand? Inom terapisammanhang är det vanligt att göra en vidmakthållandeplan där en person som genomgått behandling får se över vad hen vill fortsätta göra för att bibehålla framseg och förhoppningsvis fortsätta förbättra sitt mående. Jag har använt en liknande enklare variant efter organisationsinsatser där deltagare får tänka över vad som varit användbart och planera vad de vill fortsätta med och vad som behövs för att det ska ske. Jag tänker att det är bra att göra liknande inom handledning.

Sidsel berättar i sin bok att det är handledarens ansvar att hjälpa deltagare att inse vad de kommer sakna när handledningen avslutas. Hon ger som exempel att handledningen kan innebära ett tryggt rum där du kan vara öppen utan att vara rädd för dömande, att det kan ge en social samvaro, att det kan vara ett skönt stöd i den egna utvecklingen. Sidsel skriver att det kan uppstå en sorg när deltagarna ser detta. Detta stämmer överens med beskrivningar av grupprocesser exempelvis Susan Wheelans beskrivning av fasen separation. (Du kan läsa en kort genomgång av hennes modell här.) Som handledare kan det vara bra att känna till detta och stötta deltagarna.

5) Reflektionsfasen

Efter att handledningen är avslutad forsätter den/de handledda sin egen process. Kanske använder hen metoder från handledningen eller hittar egna sätt att arbeta. Om de skrivit en vidmakthållandeplan kan det vara fint att återgå till den med jämna mellanrum eller uppdatera den vid behov.

Är fiskfiguren en bra modell?

Det jag uppskattar med fiskfiguren är att den är lätt att komma ihåg och ger en förståelse för de olika faserna. Jag tänker att det är bra att komma ihåg att förberedelser och efterföljande bearbetning också är viktiga delar av handledning. Jag tänker att det framförallt kan vara bra för oss som är nyare eller vid insäljning av handledning till beställare som kanske inte är lika insatta i handledning. Av de tre kriterierna Lance och Stephen sätter upp för modeller tänker jag att fiskfiguren framförallt hjälper till att hitta utvecklingsaktiviteter för handledning. Den organiserar inte så många forskningsfynd, så vitt jag vet, förutom att tänka på grupprocesser i upplägget för handledningen och att det krävs ett fortsatt eget arbete hos den handledde för att det ska ske en långsiktig utveckling.

Den sjuögda handledningsmodellen

Peter och Robin skriver också i Handledning inom behandlande yrken om den sjuögda handledningsmodellen. De beskriver att den tittar på olika områden som kan vara fokus för innehållet i handledningen. De beskriver att fokus kan vara på:

1. Klienten – personen som träffar den som handleds
2. Interventioner utförda av den som handleds
3. Relation mellan klienten och den som handleds
4. Den som handleds
5. På relationen mellan handledaren och den som handleds
6. Handledarens egen process
7. Den större kontexten – organisatoriska förutsättningar, lagar, etik

Författarna säger att en handledningssession ofta bör ha flera fokus och att en handledare sällan använder endast ett fokus för all handledning. De rekommenderar att se över modellen för att kunna öka sina valmöjligheter att välja fokus som handledare och även att ta upp ett metasamtal om de olika nivåerna för att skapa ett gemensamt språk med den som handleds. För att veta vad som är vad kan det vara bra att förtydliga de sju olika områdena.

1) Klienten

Peter och Robin skriver att det är viktigt att som handledare inte fastna i den som handleds förenklade bilder av sina klienter de träffar. Om tanken är att stötta den som handleds att bredda perspektiv är det bra att inte falla i fällan med förenklade bilder. De tipsar om att utforska genom att ställa många frågor om klientens liv, hur hen ser ut, rör sig, pratar för att klienten ska komma in i handledningsrummet. Personligen skulle jag nog föredra att filma möten med klienter och använda det i handledning som vi gör på psykologmottagningen på Örebro universitet. Peter och Robin menar också att video eller ljudinspelning är hjälpsamt. I alla sammanhang går det inte att spela in och det är då bra att använda andra metoder som att göra rollspel med rollbyten där den som handleds får testa att vara olika roller för att få perspektiv. Peter och Robin rekommenderar att som handledare se över mönster och undersöka hur den som handleds pratar om klienten jämfört med hur hen pratar om sig själv eller andra.

2) Den handleddes interventioner

Fokus handlar här om vad det är som den som handleds gör i kontakten med klienten. Peter och Robin skriver att handledning med detta fokus ofta handlar om att bredda den som handleds repertoar. De citerar Abraham Maslow: “Om det enda verktyg man har till hands är en hammare, har alla problem en tendens att bli spikar”. Peter och Robin tipsar om att fråga om vilka interventioner som görs, hur, varför och om det finns alternativ som skulle kunna fungera lika bra eller bättre. Genom dessa frågor vill de skapa reflektion och öka medvetenhet om vilka andra metoder som kan användas. Ett annat sätt de föreslår för att öka den som handleds valmöjligheter är att brainstorma många olika förslag. De skriver att detta kan göras både för individer och i grupp samt föreslår att det kan vara bra att sätta ett högt mål på antal idéer som ska kläckas för att tömma ut de mer frekvent använda och komma till mer kreativa förslag. Om det görs i grupp är mitt förslag att låta deltagarna tänka en stund själva innan de börjar prata med varandra för att minska risken med likriktade förslag. Peter och Robin säger att många som handleds fastnar i antingen eller-tänkande liknande en falsk dikotomi där de ger två förslag som inte behöver vara motsättningar eller presenterar två förslag som de enda alternativen fast att det finns många andra ytterligare möjligheter.

3) Relationen mellan klienten och den handledde

Handledning med detta fokus ställer frågor för att få den handledde att bli mer medveten om sin relation och sitt förhållningssätt till klienten. Peter och Robin föreslår att handledaren ska ställa frågor där den handledde får tänka sig vara en fluga på väggen under första samtalet mellan den handledde och klienten samt beskriva vad hen såg och hörde i samspelet. Detta eller frågor om metaforer, möten i en helt annan kontext eller liknande menar författarna kan hjälpa den handledde att gå ut från sitt eget inifrånperspektiv och istället försöka se relationen något mer utifrån.

4) Den som handleds

Att fokusera på den handledde innebär att se över vad som väcks i hen i kontakten med klienter, den som handleds egna inre processer. Peter och Robin skriver en del här om motöverföring. Det psykodynamiska begrepp som beskriver olika omedvetna reaktioner på klienten. Författarna rekommenderar också en övning för att medvetandegöra motöverföringen. Om du, precis som jag, har svårt för att använda dig av motöverföring så har jag nu plockat ut det ur övningen som jag tänker är mest användbart. Peter och Robin rekommenderar att först ställa den handledde frågan om vem klienten påminner hen om. Det kan vara en annan person som hen träffat i arbetet eller privat, kanske en känd person, en karaktär eller rentav den handledde själv idag eller den hen upplever sig har varit eller är rädd för att bli. Om den handledde kommer på någon så kan det sedan vara bra att fundera på vilka likheter hen ser och reagerar på. Sedan tänker jag att det går att prata mer öppet kring vad den som handleds tänker har med klienten att göra och vad som kanske påminner om tidigare misslyckanden, rädslor inför framtiden eller någonting annat som inte handlar direkt om klienten. Robin och Peter föreslår att den som handleds istället ska prata först till den andra personen, hitta olikheter och sedan prata till klienten. De menar att det kan ge stora effekter. I dagsläget skulle jag själv inte känna mig bekväm med att göra det men om du vill testa övningen beskriver de den mer utförligt och hänvisar till Heron från 1974. Jag tänker att det kan vara bra att påminna oss om att vi är människor och reagerar på olika sätt beroende på vilka vi möter. Jag har själv upplevt att jag lättare får sympati med personer som agerar och reagerar liknande som jag själv gör. Då är det mitt uppdrag att oavsett om jag kan spegla mig i personen eller ej ger det professionella bemötande som klienten förtjänar.

Peter och Robin skriver att fokus på den som handleds också handlar om att hjälpa personen att stärka sitt välbefinnande. De menar att det gör handledningen mer förebyggande om fokus också ligger på att stärka den som handleds egna resurser.

5) Handledningsrelationen – mellan handledare och den som handleds

I denna och nästa aspekt menar Peter och Robin att handledaren lever som hen lär genom att vara uppmärksam på sina egna upplevelser och att använda dem. Ett exempel de ger inom fokus på handledningsrelationen är om handledaren uppfattar att den som handleds beskriver en klient på ett undfallande sätt och sedan frågar om det beror på den som handleds relation till sin klient. Jag håller med om att det är viktigt att vara uppmärksam på de egna upplevelserna men tror att det oftast säger mer om mig än om den handleddes relation till klienter. Dette betyder såklart inte att jag tänker att vi inte ska vara uppmärksamma på våra egna upplevelser. Jag håller med Peter och Robin om att det är viktigt att notera egna tankar och förnimmelser samtidigt som vi aktivt lyssnar på den vi handleder.

Du kanske också har pratat med en kompis som bråkat med sin partner? I samtalet har du kanske blivit arg på den andra personen som gjort fel och sårat din vän. Här blir såklart din upplevelse färgad av känslorna den du pratar med har. I privata samtal kan vi tillåta oss själva att säga att den vi träffar har 100% rätt och att den andra personen bär all skuld. Det är sällan sant och inte det mest konstruktiva oavsett om det är privat eller professionellt. Men i professionella samtal är det däremot oetiskt på en annan nivå och det är därför extra viktigt att notera om vi rycks med i upplevelsen. Att notera de egna upplevelserna är ett bra första steg för att antingen hantera dem på egen hand eller använda dem i kontakten.

Utöver detta sätt att använda relationen tänker jag att det också kan vara bra att använda relationen mellan handledare och den handledde för att vara en förebild för professionellt förhållningssätt. Om det exempel är så att den som handleds har svårt med att låta klienter själva lösa problem och gärna vill ge råd kan det vara bra att stötta den som handleds genom att använda metoder där den som handleds successivt får komma fram till ett svar. Efter det kan den som handleds få reflektera kring metoder och se om det finns någonting av den som går att lära sig av i det egna arbetet. Om den du handleder har lätt att fastna i att skuldbelägga andra kan det vara bra att som handledare försöka använda sig av ett mer objektivt och ickedömande språk samt låta den handledde reflektera kring det.

6) Handledarens egen process

Peter och Robin skriver om att det här också handlar om att lyssna inår likväl som utåt under handledningssessioner. De menar att ilska, trötthet, rädsla eller andra förnimmelser du som handledare upplever kan säga någonting om den handleddes relation till klienten. Om du som handledare blir otålig när den handledde pratar om en klient kan du beskriva otåligheten, säga att du tror att det inte handlar om din egen upplevelse utan att du funderar på om du fångar upp en otålighet den handledde känner inför sin klient.

Personligen tycker jag att detta är svårt att använda mig av och har inte gjort det speciellt ofta själv eftersom jag utgått från KBT i behandlingar jag gjort och även som teoretisk utgångspunk i ledarskapshandledningar jag gjort. Om du själv ska använda dig av detta rekommenderar jag att träna mycket på att notera hur du vanligen brukar uppleva sessioner och att uppfatta den du handleder samtidigt som du noterar dina egna upplevelser. Om du vill träna på att lyssna utåt och inåt samtidigt är träning med deliberate practice en metod för det. Du kan läsa en kort introduktion till det här.

Du kan också använda dina egna upplevelser för att normalisera. I behandlingskurser på psykologprogrammet i Örebro har vi pratat om att det ibland kan vara okej att säga någonting liknande som “när du berättar det här blir jag ledsen. Hur känner du när du berättar om den här situationen?” Det kan vara hjälpsamt om du tror att den du träffar behöver stöd i att få uttrycka ledsamhet. Kanske pratar du med någon som har uppfattningen att den måste kunna låta allting rinna av sig om hen är professionell. Då kan det vara bra att lyfta att det är okej att också bli sårad, arg, ledsen i en yrkesroll även om vi ska göra vårt yttersta för att agera professionellt.

7) Den större kontexten

Handledningen påverkas inte bara av handledare, den som handleds och den specifika klient som den handledde kan vilja prata om. Det finns fler apsekter i ett större sammanhang som kan vara bra att tänka på. Peter och Robin menar att alla tidigare sex fokusområden påverkas av ett sammanhang.

1. Klienten påverkas av kultur, arbetssituation, socialt liv, bakgrund, ekonomi och mycket annat.
2. Interventioner som den handledde använder styrs inte bara av den egna kompetensen utan också av vad som förordas i organisationen, av lagar, föreskrifter och rekommendationer. Här kan det som handledare vara bra att be den handledde att lista olika styrdokument att förhålla sig till för att ha med det i valet av interventioner som ska testas.
3. Relationen mellan klienten och den handledde kan påverkas av premisserna för kontakten som om det är frivilligt eller ej. Det kan vara på klientens eget önskemål eller någonting som måste göras. Kanske finns det åsikter kring klienten där familj, kollegor eller andras tankar påverkar relationen.
4. Den handleddes situation kan också påverkas av faktorer utanför handledningen som egna organisationen, rollen där, hens erfarenhet i yrkesrollen och privat, den handleddes personlighet och preferenser.
5. Relationen mellan handledaren och den handledde kan påveras av de olika organisationernas förutsättningar. Kanske finns det en annan beställare som är chef till den du handleder och som påverkar kontakten mellan dig och den som handleds. Kanske är det inte den önskade graden av frivillighet i den handleddes deltagande. Kanske påverkas er relation av den handleddes tidigare erfarenheter. Det kan också påverkas av likhet eller skillnad i ålder, kön, könsuttryck, funktionsvariation, etnicitet, religion, sexuell läggning, klass eftersom det kan göra att olika situationer kan tolkas i olika ljus beroende på våra erfarenheter. Om vi saknar delad referensram kan vi missa viktig information eller överdriva tolkningen. Läs gärna en del om att överfokusera eller underfokusera i detta inlägg. Om vi delar erfarenheter kan vi också läsa in för mycket av egna upplevelser.
6. Handledarens kontext handlar om att se ur vilket perspektiv vi ser världen och kan handla om att bli medveten om sin teoribas, personliga erfarenheter, preferenser, personlighet, hur vi blir lästa och uppfattningar vi har som kan påverka. Peter och Robin rekommenderar att reflektera för att öka sin självinsikt.

Peter och Robin säger att det är bra att vara medveten om alla sju fokusområden i den sjuögda modellen och att välja de fokus som du bedömer är mest hjälpsamt. Att ha ett ensidigt fokus eller att försöka trycka in alla sju per handledningstillfälle.

Är den sjuögda modellen en bra modell?

Lance och Stephen menar att en bra modell ska uppfylla tre kriterier och av dessa tre tänker jag att den sjuögda handledningsmodellen framförallt hjälper till att guida interventioner. Den kan också organisera kunskap. Däremot så är det oklart med vetenskapligheten. Jag tänker att det kan vara bra att kombinera den här modellen med testade metoder i och med att modellen i sig själv inte är baserad på forskning.

Vilken modell rekommenderar jag och vilken väljer du?

Jag tänker att alla dessa tre modeller har sin plats och jag vet inte vilken som jag skulle förorda. Dels har jag inte testat alla men också för att jag tänker att det framförallt beror på vilken roll modellen ska fylla. Vill du planera upplägg för en session kan det vara bra att slänga ett öga på CLEAR. Vill du fundera över upplägget för hela handledningsprocessen kan fiskfiguren vara till hjälp. Om du väljer interventioner kan det vara bra att tänka över olika fokus de ska arbeta med. Då kan den sjuögda modellen guida i valet.

Mitt tips är helt enkelt att du ska välja det som passar bäst för dig. Kanske kan det vara bra att se om du kan applicera dessa tre modeller på din handledning för att se vad som fungerar bäst för dig eller se om ingen kanske är rätt och att du behöver leta upp någon annan som kan hjälpa dig.

Hur går det att hantera klimatångest? Hur ska vi hantera ambivalens? Vad ska vi satsa på för att få igenom beteendeförändringar och göra hållbara val? I detta blogginlägg kan du få svar på dessa frågor från forskaren Maria Ojala som denna vecka höll en föreläsing i Klimatpsykologi.

I veckan arrangerade Klimatstudenterna – Örebro universitet en uppskattad föreläsning där Maria Ojala berättade om klimatpsykologi. Maria forskar om ungas sätt att hantera klimatförändringarna. Det finns många intressanta ingångar i klimatpsykologi och Maria berättade om när oro för klimatet kan ge drivkraft och när det innebär handlingsförlamning. Maria berättar att många människor, framförallt unga är oroade. Hon poängterar att oro är en naturlig del av att bry sig om någonting. Oro behöver inte heller vara negativt utan kan hjälpa oss att börja göra någonting annorlunda. Vi människor är bekväma och gör annars samma sak utan att tänka på vad det är vi egentligen gör. Vi plockar ned samma vanliga matvaror när vi går i butiken utan någon speciell eftertanke. Vi tar samma väg till jobbet. Vi slösurfar i samma appar inför läggdags och behöver inte göra ett aktivt val om vi ska ta A eller B. Det bara blir som vanligt. Oron kan däremot få oss att skärskåda vanorna. Vi kan väckas från automatiseringen och fundera över våra val. På så sätt kan oro förknippas med engagemang.

Oro kan också innebära passivitet. Om det känns för jobbigt att läsa artikeln som handlar om att svenskar köper fler kläder och handlar mindre på second hand även om vi tror att det är helt tvärt om, så kanske vi bara stänger fliken utan att ha läst klart ingressen. I Marias forskning när hon frågade unga om hantering av klimatkrisen berättade en av deltagarna att hon åt glass när hon blev oroad över klimatet. Att vi undviker att höra om krisen eller distraherar oss när det blir för tufft är inte förknippat med engagemang.

Oro kan leda till passivitet och försvar när:

1. du känner att du inte har kontroll över oron,
2. du inte ser något hopp,
3. du känner att du inte kan påverka
4. de ohållbara beteendena är så härliga.

Hur ska dessa fallgropar tacklas?

1. Ingen kontroll över oron

För att uppleva mer kontroll tipsar Maria om att ett första steg är att kunna sätta ord på upplevelsen. Oavsett om det är att kallad et klimatångest, oro över klimatet eller någon annan benämning du trivs så kan det minska känslan av att oron bara flyter omkring.

Maria rekommenderar också att hitta sammanhang där det går att prata om sin oro och att få bolla idéer. Att få bli lyssnad till är viktigt. Hon tipsar också om att hitta sammanhang för kollektivt engagemang för att uppleva kontroll. För dig som är student kan Klimatstudenterna vara ett forum men annars finns det många andra möjligheter.

2. Hopplöshet

Maria har forskat om ungas olika copingstrategier, deras sätt att hantera oro över klimatet. Hon har funnit att meningsfokuserad coping kan vara hjälpsamt för att hantera hopplöshet. Då kanske du undrar vad meningsfokuserad coping är? Jo, det innebär att kunna se att det finns någonting att vara orolig för som exempelvis klimatförändringarna och att det inte går att själv förändra situationen. Du kan se att det kommer ta tid att göra en förändring och förnekar inte att det är ett problem. Men du kan lägga till fler tankar och positiva omdömen som att se vilka andra som föregår med gott exempel. Kanske går det att se att politiker fattar modiga beslut, att organisationer är aktiva eller att företag anstränger sig för att minska sina utsläpp. Du kan hitta fördelar i den svåra situationen som att människor kan samarbeta. Du kan omformulera mål och du kan hitta mening med tillvaron. Kanske kan du uppleva en tilltro och ett förtroende att mänskligheten vill lösa klimathotet tillsammans. Du kan tänka att det kan finnas hopp i denna existentiella fråga.

Maria berättar att engagera sig tillsammans med andra också kan ge hopp. Hennes forskning från 2007 visade också att en samvaro med andra och ett socialt nätverk kan öka de positiva upplevelserna. Att lära sig från engagemanget var en annan fördel. Det kan också underlätta att leva mer i samklang med sitt samvete och det gemensamma engagemanget bidrar till det.

3. Lilla jag kan inte göra skillnad

Att engagera sig tillsammans med andra kan också vara ett sätt att öka upplevelsen av att varje människa är en viktig liten pusselbit i förändringen. Maria menar att fördelarna engagemanget ger också kan vara relevant för att få oss att känna oss som en del av ett sammanhang och minskar upplevelsen av obetydlighet. Ibland kan den egna litenheten i världen ge motstridiga känslor och en ambivalens kring vad som ska väljas. “Ska jag verkligen cykla? Det är ju kallt ute nu och mycket skönare att åka bil. Och spelar verkligen en liten bilresa så stor roll? Företagen släpper ju ut jättemycket!” Maria säger att ambivalensen kan hanteras genom att lyfta att det som görs på individnivå också är viktigt. I en studie hon gjorde om energibesparing bland unga vuxna kunde hon se att personer som hade hög nivå av ambivalens agerade på två olika sätt. Vissa sparade el och andra gjorde de inte. De var eniga i sin osäkerhet på hur stor skillnad energisparandet gjorde. Personerna som inte sparade el resonerade såhär: Om inte alla börjar spara energi är det ingen idé att jag börjar göra det. Personerna som sparade energi oavsett sin ambivalens tänkte istället: Även om det inte har så stor effekt på klimatet vad en enskild människa gör är det fel att slösa energi i onödan. Även om många människor struntar i att spara energi kan jag i varje fall fungera som förebild.

4. Men det är ju så najs

Längtan efter den kritvita stranden och turkosblå vattnet kan få en att vilja glömma bort klimatförändringarna. Maria säger att ett bra sätt att möta det på är att tänka på alla fördelar med mer miljövänliga beteenden. Kanske kan du spara pengar, upptäcka spännande saker i närområdet eller hitta andra fördelar. Maria ger exemplet att cykel ger motion, du sparar pengar, du slipper köer, du slipper springa efter att du kommit hem och många andra positiva aspekter. Här gäller det att betona positiva känslor och allt härligt som går att få i och med de mer klimatvänliga valen. Maria säger att de kan ge glädje, stolthet, hopp och mening.

Vad ska du ta med dig härifrån?

Dels är det bra att påminna sig om att oro är naturligt och en del av livet. Kanske är det inte alltid trevligt och då kan det vara skönt att hitta sådant som hjälper. Det kan vara att:

• Skapa en klimatvänlig vana som att ta cykeln.
• Bli medlem i en miljöorganisation.
• Dela en artikel med en förebild som gör någonting bra för klimatet.
• Träffa andra som tycker klimatet är viktigt och diskutera med dem.
• Skicka ett tackmeddelande till någon du sett gjort någonting bra för miljön för att uppmuntra det.
• Påminn dig om att du kan vara en förebild för andra i din närhet och dra ett litet strå till stacken genom det.

Testa olika saker och se vad som passar bra för dig. Prata också gärna med nära och kära för att få mer inspiration.