Det finns många olika sätt att vara förebild på. Vi kan dela med oss av kunskap, hjälpa andra eller bana nya vägar. Det finns också många utmärkelser som lyfter fram förebilder. Igår fick Tove Alexandersson Jerringpriset. Fram till fjortonde februari går det att nominera till Raoul Wallenbergpriset. Och idag träffade juryn de tre finalisterna till Årets Örebrostudent.

Att vara förebild innebär att vara en person som andra ser upp till eller att göra någonting som andra själva kan ta efter. En förebild behöver alltså inte vara en fullkomlig människa utan snarare en person som gör sådant andra kan lära sig av eller inspireras av.

Varför är det viktigt att vara en förebild?

Människor lär sig saker på olika sätt. Vi lär oss av det vi gör. Men vi lär oss också av det vi hör och det vi ser andra göra. När vi pratar om inlärning från sådant vi ser andra göra kan vi använda begrepp som modellinlärning, observationsinlärning eller social inlärning. Kärt barn har många namn. Begreppsförvirring till trots är det en välkänd princip som kommer från forskning av psykologen Albert Bandura. Han gjorde ett berömt experiment där barn fick se vuxna interagera med en docka. Vissa barn fick se en vuxen vara aggressiv mot dockan och när de sedan fick komma in i rummet upprepade de aggressiva beteenden som de sett. Detta experiment har gjorts i flera olika tappningar och har lagt grunden för teorin som beskriver hur vi lär oss genom att se vad andra gör. (Om du vill se Albert berätta om experimentet och se videoklipp från det finns ett kort klipp om det på Youtube.)

När jag tänker på modellinlärning ökar min motivation till att agera som förebild. Det slitna citatet “Be the change you want to see in the world” som vanligen tillskrivs Mahatma Gandhi är därför ett gott råd. Vi kan se vår roll i ett större sammanhang och påminnas om den dubbla skillnaden vi kan göra, dels genom id men också genom en egna insatsen men också genom att det vi gör sprider ringar på vattnet om andra lär sig av det.

Årets Örebrostudent som förebild

Sedan förra året väljer Örebro universitet och Örebro studentkår vem som ska få utmärkelsen Årets Örebrostudent. Priset uppmärksammar studenter som visat stort engagemang och påverkat andra studenter positivt, som är en förebild för nuvarande och eventuellt framtida studenter, samt som är en god ambassadör för universitetet och Örebro som studentstad.

Förra året fick Jennifer Schlyter utmärkelsen. Hon har varit ute på utbyten och även engagerat sig för utbytesstudenter som kommit till Örebro. I år är Mamz Shuker, Theo Henningsson och jag de tre finalisterna för utmärkelsen. Det är ärofyllt att få vara en finalist och extra så i ett gott sällskap. Mamz har varit med och grundat nätverket FemTek som arbetar för jämställdhet inom ingenjörsprogrammen och även startat upp Ingenjörer utan gränser i Örebro. Theo är studentambassadör där han inspirerar personer att börja på Örebro universitet och han är också engagerad i Mentor Sverige. Eftersom jag gärna vill inspirera andra studenter att engagera sig för frågor de brinner för är jag tacksam både över erkännandet en nominering betyder men också för möjligheten att inspirera genom uppmärksamheten en nominering innebär.

Vad visar förebilder upp?

Som förebild vill vi ofta visa upp sådant vi är stolta över och sådant vi tror skulle vara bra om andra gjorde mer av. Kanske är det just att vara mentor, driva ett nätverk eller att få guld i orienterings-VM. Utöver dessa beundransvärda insatser tycker jag att det är viktigt att komma ihåg att vi också kan vara stolta när vi gör sådant som är svårt för oss, när vi testar nytt och när vi lär oss av misslyckanden. När jag skrev blogginlägget 12 saker jag är stolt över från 2019 försökte jag tänka både på prestationer jag är nöjd med, som bokkapitlet i Starka tillsammans, men också sådant som varit jobbigt på ett annat sätt, och mindre glamouröst, som att jag dragit ned på städkrav i hemmet.

Jag vill gärna vara en förebild för andra så länge jag klarar av att både visa upp framgångar, stegen för att ta sig dit, all träning och alla misslyckanden på vägen. Utifrån att jag, och många med mig, upplever att vi får mest erkännanden just för framgångar är det inte konstigt att vi jobbar för mycket, kontrollerar det vi gör om och om igen eller andra beteenden som är vanliga vid perfektionism. Men vi behöver påminna oss själva och varandra att misstag ger lärande och för oss framåt. I boken Ensam eller stark som är skriven av Oskar Henrikson och mina andra kollegor på Psykologifabriken går det att läsa om Amy Edmondsons forskning. Amy har undersökt psykologisk trygghet och hur det får team att producera bättre. Hon såg att team med öppenhet kring att berätta om misstag och rapportering av problem lyckades bättre än team som bara pratade om framgångar.

Vi vill gärna visa upp vår finaste sida

I fjol var jag en del av en konstinstallation som bjöd in besökare att ta mindre smickrande bilder. Vi som var med fick pressa ansiktet mot en glasruta och våra tillknycklade ansikten projicerades sedan ett efter ett. Jag tycker att det är intressant eftersom jag, och många med mig, annars bara vill visa oss från vår bästa sida. När jag blev fotograferad inför Årets Örebrostudent försökte jag välja en säker pose med min bästa sida vänd mot kameran. Eftersom jag oftast här på bloggen och i sociala medier visar leende bilder som jag är nöjd med vill jag idag dela fotot från konstinstallationen som en kontrast. För mig är det en påminnelse om att vi inte måste leka fläckfria för att vara förebilder utan att vi kan visa på en bredd av erfarenheter och sedan lyfta vad vi vill göra med dem.

Om vi går tillbaka, så är förebilder alltså inte perfekta människor utan personer som både kan dela med sig av framgångar och snedsteg för att kunna stötta andras utveckling. Jag är glad över att kunna göra det under min studietid på Örebro universitet och hoppas också kunna göra det i mitt kommande yrkesliv. Jag vill också uppmuntra dig att fundera över på vilka sätt du är en förebild idag och hur du skulle vilja vara det i framtiden.

Nu är december här och detta år finns det många olika spännande julkalendrar att följa från igår till den 24 december. Här kommer du få ta del av tre tips som kan förgylla din månad.

1 Förebilder i Maktsalongens kalender

Maktsalongen har även detta år en fin julkalender där du varje dag får en ny förebild att lära dig om. I Maktkalendern för i år har du till idag kunnat få stifta bekantskap med Oscarsvinnaren Kathryn Bigelow och Manal al-Sharif som kämpar för kvinnors rättigheter i Saudiarabien.

Denna kalender tipsade jag om också förra gången jag tipsade om julkalendrar.

2 Retorisk minikurs

Även en kalender från Camilla Eriksson var med på förra listan. Då handlade luckorna om härskartekniker. Nu i år får du en kurs i retorik och har redan nu kunnat öppna luckor om att tänka på syftet för att kunna formulera budskap och om hur målgruppen “alla” bör avgränsas för oss som inte är IKEA. Kommande luckor kan du öppna här.

3 Nätkulturer och dagens kunskapslucka

Ett år när mobillådan utnämnts till årets julklapp (en bra kommentar på det kan du läsa i bloggen Teknifik) kan det vara extra skönt att följa Elza Dunkels julkalender. Igår kunde du läsa om att det tar mer kraft att motbevisa dumheter än vad det tar att kläcka ur sig dem. Dagens lucka ger tips om att tolka forskning och kan vara hjälpsamt när det kommer alarmistiska rubriker (kanske i annonser för mobillådor). Dessa luckor och kommande kunskapstips kan du hitta här.

Varför just dessa tre kalendrar?

Kalendrarna är en bra sammanfattning av annat jag tycker mycket om. Maktsalongens kalender uppmuntrar till modellinlärning och även om det såklart fungerar allra bäst att lära av förebilder när vi kan studera konkreta beteenden så är ett första steg att hitta personer som vi kan observera för att lära oss av. Jag tycker också att det är fint att få avsluta året med att få fira framsteg. Kommunikation och retorik är också grunden i mycket av vad vi gör på arbetet, i förtroendeuppdrag eller i privatlivet. Elza Dunkels kalender utgår från forskning och som student klingar evidens lite extra härligt. Alla tre är också kalendrar som jag tänker kan varva praktiska tips och inspiration. Jag hoppas att du kan ha glädje av dem.

Isabelle Boltenstern har varit en av mina youtubefavoriter sedan tidigare i år. Framförallt blir jag så glad över att få ta del av hennes videor om stress och utmattning. Glad?, kanske du frågar dig. Och ja, jag skriver glad eftersom Isabelle använder så mycket humor och får mig att fnissa igenkännande samtidigt som jag påminns om vad jag kan göra för att må bra. Här ta del av sju av mina favoritisabelletips om att minska prestationsångest och att prioritera. 

Tips 1: Tacka nej till en sak i veckan
Isabelle tipsar i sin video 5 anti-stress-nyårsflöften om att säga nej till en sak i veckan. Om du funderar över fler olika nyårslöften kan det vara en bra video för dig. Såklart går det att börja när det inte är nyår heller. Jag har själv inte använt det som ett nyårslöfte men har tänkt på detta tips som en extra sporre när jag tränar på att säga nej. Jag har tidigare gjort en övning där jag skrivit ned när jag har lyckats vänta med att säga ja istället för att säga ja per automatik. Det har varit väldigt hjälpsamt. Att, som Isabelle tipsar om, säga nej till en sak i veckan tycker jag har varit ett fint sätt att nästan låta det vara en tävling att lyckas säga nej till saker istället för att vara stolt över hur mycket saker jag lyckats prestera under en vecka. Det har hjälpt mig att kunna säga nej snabbare istället för att uppleva att jag ska vänta och fundera mer innan jag säger nej. Någonting jag är nyfiken på att testa är att göra en säga nej-lista. Isabelle säger att det kan vara en överkursnivå att dokumentera för att sedan i slutet på året gå tillbaka och inse hur lite nejsägandet har fått dig att missa. Ofta säger vi nej till bra saker.

Isabelles video med flest av mina favorittips heter 10 sätt att lindra prestationsångest. Så om du bara ska titta på ett klipp är det videon jag rekommenderar allra varmast. Härifrån kommer nämligen tips två till fem.

Tips 2: Välj ut personer vars feedback du lyssnar till
Det är lätt att lyssna till alla håll och bli överväldigad av olika röster. Antagligen är det ännu starkare för Isabelle och andra som är offentliga personer än vad det är för mig. Men även för oss som inte finns på TV är det lätt att många vill tycka och tänka om det vi gör. Då kan Isabelles tips vara användbart för att kunna sålla bland de personer hon ska lyssna på. Hon har valt personer som hon litar på, som berättar sanningen och som vill henne väl. Jag tycker att det låter som bra kriterier. Kanske passar andra kriterier bra för dig eller ett annat antal. Oavsett är det ett bra tips att försöka hitta rätt röster i sorlet av åsikter.

Tips 3: Var snäll mot dig själv 
Isabelle tipsar om att vara snäll mot sig själv och kontrasterar vad vi säger till en kompis som klantat sig och vad vi tänker om oss själva när vi har råkat göra samma sak. Jag älskar den här tanken. Idén är också en del av vad psykologiforskaren Kristin Neff kallar self-compassion. Under min första termin på psykologprogrammet gjorde jag Claudia Holmströms Habitud-utmaning bättre relation med självmedkänsla. Att läsa mer om självmedkänsla, self-compassion, och som Isabelle säger att tänka på att vara snäll mot sig själv är helt klart bra tips.

Tips 4: Det är okej att ångra sig

Tips 7: Mät i mer än bara tid
Jag har varit mer noga med att räkna jobb i hur mycket tid jag ska lägga på dem. Men Isabelle har verkligen en poäng i att det inte bara är tid som spelar roll. I videon 10 saker jag lärt av min utbrändhet säger hon att det tar mycket mer energi för henne att ha en livesändning i fyra timmar än att göra research i samma antal timmar. För mig är det likadant men trots det kan jag tänka att jag borde orka plugga, jobba och engagera mig ideellt ungefär lika mycket oavsett vad jag gör. Men såklart tar vissa saker mer kraft än annat. Så jag ska helt klart fundera mer över om jag ska mäta på något annat sätt eller om jag framförallt ska ha detta tips som en påminnelse om att varva uppgifter som tar mer och mindre energi. Om du har något bra tips på att mäta så får du gärna tipsa mig.Tipsa också gärna om du har andra videoklipp, blogginlägg eller artiklar med bra tips. Oavsett om du redan har dina förebilder, om du har sett Isabelles hela lista på youtube eller om du redan gör flera av dessa tips i din vardag så hoppas jag att detta blogginlägg har varit givande för dig.

Fira framgångar! Det är ett av mina favorittips av dessa sju. Den här bilden är från Katy Perrys konsert 2015 som är ett kärt minne för mig. Jag gissar att underhålla hela Globen är en uppgift som tar mer energi per timme än vad det har tagit för mig att skriva detta blogginlägg. Jag skulle tacka nej till att sjunga på en stor arena men skulle gärna fira med att flyga runt med kalasballonger.

 

Vi är många som redan nu eller som kommer prata om sex på jobbet. Själv läser jag till psykolog och igår besökte jag socionomprogrammet där jag presenterade RFSU och hur vi i professionen kan beröra sexualitet. Det föreläste också sexologen Suzann Larsdotter om förra veckan. Här kan du läsa om dessa olika tankar oavsett om det är aktuellt i ditt jobb eller om du behöver ha ett professionellt förhållningssätt som ledare i en ideell organisation eller i ditt privatliv.

Personligen är jag medlem i RFSU för att jag vill ha en bättre sexualpolitik, för att det är roligt och givande för mig som privatperson, men också för att jag tror att det kommer göra mig till en bättre psykolog. I dagsläget finns sexualitet med i programmet men i en väldigt liten omfattning. RFSU arbetar för att utbildningar för just psykologer, lärare, socionomer, läkare och andra som möter människor ska ha ett perspektiv om sexualitet. När jag och Malin Högberg presenterade för socionomstudenter i veckan gav de som exempel att det var bra med kunskap om sexualitet i yrkesrollen som kurator, som socialsekreterare och som chef på boende.

Suzann Larsdotter är sexolog och jobbar på RFSU med bland annat att föreläsa för olika universitets- högskoleutbildningar. Förra veckan kom hon till Örebro för att hålla ett öppet föredrag för RFSU Örebro för att utmana tankar om vilket sex som är bra eller inte och vad som är normalt. I vårt privatliv kan vi välja mellan att vara inkluderande, dömande, intresserade. Men i professionella sammanhang kan vi inte utgå från vad vi själva tycker om för sex eller vad vi vill ha. Då rekommenderar RFSU istället ett kunskapsbaserat förhållningssätt. Igår när jag och Malin presenterade för socionomstudenter utgick vi från tre p: privat, personligt och professionellt. När vi inte har kunskap eller vana av att prata om sexualitet på en generell nivå hamnar vi lätt i att prata om våra egna förväntningar, normer och preferenser. Är jag socionom som jobbar som kurator tänker jag kanske på vad jag tycker är bra sex eller om jag jobbar på HVB-hem och träffar ensamkommande kanske jag utgår ifrån att de är monogama och heterosexuella precis som jag är. Suzann Larsdotter poängterar att vi tror att den egna sexualiteten motsvarar det som är normalt. Om du har sex en gång i veckan med en partner och har solosex två gånger däremellan kanske du tänker att det är den normala frekvensen. Har du däremot sex med nya personer varje vecka och gärna i grupp kanske du tänker att det är vad som är normalt.

Oavsett om vi har eller vill ha sex är sexualitet någonting som berör oss. Suzann poängterar att vi ofta säger att det är okej med alla sexuella praktiker så länge det är samtyckande vuxna som är med. Men sedan kommer våra värderingar in och det finns en gräns för vad vi tycker är okej och inte är okej. Suzann berättar om att hon presenterade för en grupp socialsekreterare och märkte att det till slut inte fanns några människor kvar i rummet. Istället var hon omringad av russin. Det räckte inte med att rynka på näsan. Nästan hela ansiktet var i russinrynkor. Suzann poängterar att de flesta av oss är bra på att läsa av andra människor och se om det vi säger är accepterat eller inte för att bedöma om vi ska fortsätta berätta. Tänk dig själv att du är klient hos en psykolog eller patient som träffar läkare och märker att den du pratar med börjar skrynkla ihop sitt ansikte när du berättar om någonting du gillar. Då är det inte lätt att fortsätta öppna sig. Mitt tips är därför att läsa om olika sexpraktiker, att höra personers berättelser på Youtube och att fundera över olika sätt att utöva sin sexualitet. Det finns mycket material på RFSU:s webbplats men också av många andra.

Behöver du då ha koll på alla sätt olika människor har sex och vad som är mest frekvent? Nej, RFSU menar att kunskap är väldigt viktigt för att kunna fatta beslut om den egna kroppen och sexualiteten. För yrkesverksamma är det utöver sakkunskapen viktigt med kunskap om hur det går att prata om sexualitet och varför det är bra. I presentationen för socionomstudenterna vid Örebro universitet presenterade vi därför PLISSIT-modell.

• P (permission) = tillåtelse för patient/brukare/klient/boende att beröra ämnen inom sexualitet
• LI (limited information) = information om sexualitet vars omfattning och djup är anpassat till situationen
• SS (specific suggestions) = förslag och rekommendationer utifrån en viss situation
• IT (intensive therapy) = fördjupad behandling

I många sammanhang kan det alltså handla om att visa att det är okej att prata om sex i en terapisession eller kanske att det är okej att fråga om var det går att få tag på preventivmedel. Du som yrkesverksam behöver oftast inte kunna ge konkreta tips inför analsex eller ha tips om bästa vibratorn. Istället kan det handla om att tipsa om källor, att prata om vikten av att skydda sig, var Ungdomsmottagningen ligger eller att poängtera att ömsesidighet är centralt.

Men vad är normal sexualitet? Suzann ställer frågan och poängterar att det går att se ur många olika perspektiv. Handlar det om vad som är vanligt eller inte?  Om det är något som är högfrekvent eller lågfrekvent? Om det anses friskt eller kan bli diagnosticerat som patologiskt? Om det är i enlighet med samhällets normsystem eller inte? Suzann säger att vi påverkas mycket av samhällets föreställningar kring sex och lyfter Simon och Gagnons teori om sexuella script. Scripten berättar om det sexualideologiska förhållningssättet kring när, var och varför det anses okej att ha sex samt med vem det är okej att ha sex med och vilka praktiker som anses bra. Jag tror att vi är många som behöver fundera över samhällets script, våra egna normer och hur det kan påverka kontakten med personer vi möter i arbetet. Jag önskar dig stor lycka till och hoppas att alla som söker vård, får upplysning eller i andra sammanhang har kontakt kring sexualitet får möta professionella människor istället för russin.

När Hanna Knutsson, ordförande för RFSU Örebro, och jag var och sexualupplyste tillsammans. (Jag glömde nämligen ta en bild tillsammans med Malin igår.)

Suzann Larsdotter, auktoriserad socionom och sexolog.

PLISSIT-modellen

För att påverka och verka professionell behövs också en grafisk profil. Fanna Ndow Norrby satsade på en ren stil där berättelserna kom fram genom att endast använda svart text på en vit bakgrund. Hon lät berättelserna tala för sig själva både i formgivningen och i att hon inte själv skrev någon kommentar eller analys. Istället fördes samtalet i kommentarsfältet. När boken kom ut ett år efter att instagramkontot skapat mycket samtal och insikter ville Ndow Norrby först att den skulle vara svartvit precis som instagramberättelserna. Parasto Backman som gjorde den grafiska designen sade att det skulle få folk att tro att det var en doktorsavhandling. I en kompromiss mellan färg och svartvitt blev det glitter. Att boken glittrar är också välbehövligt när det är ett så tungt ämne, menar författaren. 

I boken Svart kvinna går det att läsa om bilden av Afrika, den svarta kroppen, hudfärgen håret och berättelser om rasism från olika situationer som att vara i skolan, ute på klubb eller att helt enkelt att vänta på bussen. Boken berättar om sexism och har också ett kapitel som heter svart man. Det är inte bara Fanna Ndow Norrby som har skrivit boken. Hon har också bjudit in skribenter som ger sina perspektiv. Bland de tolv skribenterna finns Judit Kiros, Bilan Osman och Adam Taal. De olika skribenterna som var journalister, artister och andra med egna plattformar kunde också sprida boken. På så sätt spreds boken till fler.

Med hjälp av engagemanget på Instagram, boken, debattartiklar, föreläsningar och podcasten Raseriet har Fanna Ndow Norrby gjort mycket för att uppmärksamma att vi behöver göra mer för antirasismen och den intersektionella feminismen i Sverige. När Ndow Norrby studerade på Berghs lärde hon sig att det inte handlar om vad du säger utan om hur du säger det. Den insikten likväl som Fanna Ndow Norrbys engagemang för samhällsförändring tror jag att vi alla kan lära oss mycket av.

Fanna Ndow Norrby som visar upp boken Svart kvinna under föreläsningen på Örebro universitet. Boken finns både som pappersvariant och som e-bok.

När desinformation sprids och begrepp som “alternativ fakta” och “falska nyheter” är modeord är det glädjande att se att välgrundad information värdesätts. Igår vann Sverige i siffror Stora Kommunikatörspriset i kategorin Bästa kommunikation offentlig organisation. Till äran av att Statistiska Centralbyrån prisades igår, att källkritikens dag firats tidigare i mars och att twittrandet av Sveriges statistik blev så uppmärksammat internationellt i februari kan du idag läsa detta inlägg om källkritik och välgrundad information. 

Jag tror starkt på att lättillgänglig information underlättar att vara källkritisk och att värdera information. Personligen går jag oftast in på SCB:s webbplats när jag diskuterar hur vanliga namn är. (I synnerhet använder jag statistiken för att styrka att Sofia är vanligare än Sophie i en återkommande diskussion.) Men vi kan också lära oss om ur det faktiskt ser ut med våldsstatistiken, hur stor bostadssegregationen är och Sveriges medellön. Sverige i Siffror presenterar statistik i grafik och diagram för att hjälpa till att lättare hitta och att förstå SCB:s information. Sveriges tillgängliga information hjälper oss i debatter och kan både väcka intresse och sprida korrekt information till personer som är intresserade. Precis det gjorde Max Karlsson under veckan som ansvarig för @sweden. Max använde statistik för att berätta vad som verkligen hände #lastnightinsweden efter att det började florera rykten efter Trumps uttalande. P4 Stockholm beskriver att Karlsson blev “världskändis när han skötte Svenska Institutets twitterkonto” och berättar bland annat om den internationella mediauppmärksamheten kring hur statistiken användes för att beskriva Sverige.

Men kan vi egentligen övertyga alla med denna statistik? Detta diskuterades på Källkritikens dag där Metro arrangerade panelsamtal på Kulturhuset i Stockholm. Claes Svan berättar att konspirationsteorier ofta uppmålar etablissemanget som fiender. Politiker, journalister och forskare räknas ofta till etablissemanget och då även myndigheter som SCB. Vanliga konspirationsteorier handlar om när kända människor dör, vem som styr världen och om katastrofer. Svan påpekar att vi inte tror på det enkla som sägs vara sant utan att vi kanske tror mer på med komplexa förklaringar. Till exempel är inte röken efter flygplan tolkas det alltså inte som molnliknande bildning (enkel förklaring) utan som chemtrails där gifta gaser sprutas ut efter flygplan av CIA (mer komplex förklaring).

Hur ska vi då göra om information som inte stämmer sprids? Armita Golkar, psykologforskare, poängterar under panelsamtalet i Kulturhuset att det är viktigt att poängtera att vi begränsar tillgången till all information på internet via filter. Vi orkar inte ta till oss allting men kan tänka att allting är tillgängligt. Det är viktigt att kunna granska information och att bistå medborgare med information menar Golkar. Det gäller också att komma ihåg att dementin oftast inte har samma inflytande när den efter att falska nyheter sprids berättar om att den informationen inte stämmer. Osanningen befäst ofta starkt när en person har tagit till sig den och tror på den. Osanningen påverkar även efter att en person sedan har tagit del av information som tydligt berättar att det inte stämmer.

Journalisten, Jack Werner säger på Metros event på Källkritikens dag att det finns tre olika delar som är bra att tänka på i rättelser och dementi. Dels ska myten inte upprepas i rubriken. Om vi går tillbaka till Svanbergs exempel ska vi inte skriva “Flygplansmoln är inte giftiga chemtrails” i rubriken utan skulle kanske kunna skriva “Flygplan sprider ofarliga moln”. Werner säger också att det är bra att tydligt visa varför vårt påstående är sant och han ger som exempel att visa hur många forskare som stödjer den sanning vi vill förmedla. En tidning skulle då kunna visa hur många studier som har gjorts om flygplansrök och visa de rapporter som säger att det är ofarligt jämfört med dem som visar att det skulle kunna vara giftig gas. Det sista tipset Jack Werner ger är någonting han själv upplever fungerar väldigt bra och det är att dekonstruera en berättelse. Om det går att visa var berättelsen dök upp första gången och hur den har använts på olika sätt i tiden och på olika platser så kan det hjälpa läsare att se berättelsen som ett objekt istället för ren information vilket gör att det blir lättare att få ett nytt perspektiv, säger Jack Werner. Hur kan då det se ut? Jo, då skulle vi kunna berätta om att tankar om chemtrails har funnits länge. Svanberg berättar att tanken på chemtrails har funnits sedan 1920-talet innan CIA ännu hade bildats. Att berätta mer om olika tolkningar av röken från flygplan och vad det kan vara, olika organisationer som använder det och olika innehåll i röken skulle kunna ge mer perspektiv. Det gör också att du inte bara skriker ut FALSKT utan också ger en tydlig förklaring till varför det är falskt, menar Werner.

För att lyckas med att sprida information och statistik behövs bra kommunikation. I en intervju med Sveriges Kommunikatörer berättar Elma Jakupovic, som är projektledare på Sverige i siffror om hur hon tillsammans med sina kollegor arbetar med framgångsrik kommunikation genom att jobba i team med expertis i statistik och i kommunikation. Det gör att de kan sätta sig in i informationen samtidigt som de gör den mer lättbegriplig och illustrerar siffrorna med berättelser. Hon säger “Bra kommunikation är väldigt flexibel inom givna ramar, den är relevant och bygger på insikter om målgruppen som sällan är så homogen som en gärna vill tro. Bra kommunikation kräver en hel del mod och handlingskraft.” Elma berättar också att de arbetar för att koppla informationen till sådant som engagerar. Hon ger exempel på att när filmen En man som heter Ove är på allas läppar så berättar Sverige i siffror om hur många i Sverige som heter Ove för att sprida namnstatistik och väcka intresse för informationen som finns.

Varför är detta viktigt? Jo, jag tror starkt på att vi behöver kunskap för att kunna vara aktiva i samhället och delta i vår demokrati. För precis som pristagaren Elma Jakupovic säger är statistik ett viktigt verktyg för att förstå samhället.

Elma Jakupovic som  Foto: Farida Al-Abani. (Farida Al-Abani var också nominerad till kommunikationspris, i kategorin årets unga talang för arbetet med Pensionsrättvisa.)

Så här ser det ut på Sverige i siffror där du kan se fler exempel på spännande statistik.

(PS. För er andra Lilla Drevet-lyssnare vill jag poängtera att inlägget innehåller tre olika exempel om det ökade intresse för välgrundad information. Det är alltså en spaning om spirande vårkänslor till källkritik.)

Denna vecka uppmärksammar fackförbundet Unionen att det behövs mer arbete för jämställdhet genom sin kampanj Mansplainingakuten. Kampanjen har under denna vecka bjudit in till samtal med olika kända profiler som coachar och tipsar hur olika situationer kan hanteras. Det är lite som facklig rådgivning med personer du beundrar eller har som förebilder. 

Vad är då mansplaining och varför behövs kampanjen? Jo, mansplaining är ett ord där man och explaining slagits samman. Det blev populärt efter Rebecca Solnit skrivit Män förklarar saker för mig. Texten fick stor spridning och omarbetades sedan till en bok som berättar om hur män anses mer kompententa än kvinnor både av sig själva och av andra. Betyder det att varje man alltid går omkring och ser  ned på kvinnor och förklarar allting i sin omgivning? Nej, men eftersom vi har en struktur där män har mer makt och anses ha mer kunskap än kvinnor så kan detta påverka implicita attityder. Våra attityder påverkar våra beteenden och även om kvinnor kan förklara saker på nedlåtande sätt för män så beskriver ordet mansplaining både det beteendet och strukturen att män tas mer på allvar. Reklamforskaren Nina Åkestam berättar i en intervju med Unionen om varför en kvinnas beteende av oombedda föreläsande förklaringar inte kallas för mansplaining. “Då missar man den större bilden, nämligen att än män överlag har bättre professionellt självförtroende än kvinnor och att det ger dem fördelar på jobbet. Det är det viktiga, systematiska problemet vi måste lösa.”

Jag har ringt till mansplainingakuten under veckan och frågade retorikexperten Elaine Eksvärd om varför ordet mansplaning behövdes. Eksvärd berättade att vi behöver ord på olika fenomen för att lätta kunna hantera dem. Om någonting händer oss kan vi få en olustig magkänsla. När vi har ett ord för vad som beskriver fenomenet vi upplevt så är det lättare för oss att förstå vad som händer och vi kan agera. Jag tror att Eksvärd har en viktig poäng i att vi kan hitta andra lösningar när vi har ord för våra upplevelser. Dessutom underlättar det när vi vill dela upplevelser med andra och när vi vill skapa en förändring gemensamt.

Att stärka varandra var Clara Henrys tips. Hon rekommenderade det både som verktyg för att kunna förändra en organisationskultur och för att faktiskt orka driva förändringen. För att ändra kulturen på en arbetsplats, en skola eller annat sammanhang vi är i så behöver vi allierade.  Henry tipsar därför om att lyfta diskussionen för att se om dina upplevelser delas med andra. Ni blir då fler och får styrka i varandra. Clara Henry rekommenderar också att vända sig till personer som du själv uppfattar blivit utsatta för mansplaining. Du kan stötta genom att i stunden säga “men det var precis det som Selma sade”, “Maria har väldigt erfarenheter i ämnet” eller någonting liknande. Henry säger att vi kanske inte alltid orkar vara den “störiga personen som förstör stämningen” och tipsar därför att du kan också stötta genom att ge personen erkännande i efterhand. När mötet är avslutat så kan du alltså gå fram till personen och säga att du upplevde att hen hade bra förslag men att NN verkade missa att idén först kom från personen. Henry säger att det kan vara svårt, att det tar mycket energi,  och mental kraft att ensam uppmärksamma omgivningen på mansplaining. Det är därför bra att vara flera och det hjälper också att få med killarna, menar Clara Henry.

Hur får du någon att sluta använda mansplaining mot dig? Clara Henry säger att du behöver nöta. Hon har själv använt ett kompistonfall och har kommenterat i stil med “Hållå! LOL! Det var ju precis det jag sade.” Hon har gjort detta upprepade gånger och upplever att det är vad som gör skillnad. Henry säger att det är många som inte förstår att de mansplainar och att de kan tycka att det är positivt att få hjälp att kunna ändra sitt beteende. Nina Åkestam säger i intervjun med Unionen att hon brukar försöka vara positiv samtidigt som hon låter den andra förstå att hon vet vad som pratar om. Det kan vara genom kommentarer i stil med denna: “Vad kul att du också är intresserad av det här ämnet! Jag har jobbat med det i fem år så fråga gärna mig om du undrar något.” Åkestam säger att det gäller att visa sin kompetens för den som mansplainar gör ofta det för att personen tror sig veta bäst.

Hur går det att ta plats på ett bra sätt? Elanie Eksvärd tipsade mig att gå ned i tonläge. Hon poängterade att det också är viktigt att låta trevlig. Men att ett lägre tonläge, framförallt i slutet på yttranden är ett bra sätt att framstå som mer trovärdig. Hon säger också att det är bra att använda andra som har inflytande. Det går till exempel att säga kroka i någon som andra lyssnar på. Om andra lyssnar på Lars kan du säga något kort om vad Lars har sagt och sedan presentera dina förslag. Clara Henry säger att hon spontant tänker att det är bra att våga ta plats som kvinna när män tar mycket plats. Men hon poängterar att debatten handlar mycket om att tjejer ska ta mer plats, våga säga saker och göra saker som killar. Men att pojkar lär sig att de ska få så mycket plats att det kan vara bra om de istället lär sig att vara mer som killar. Tjejer lyssnar på varandra, tar hand om varandra och stöttar varandra. Henry menar att det är värdefulla egenskaper. Tjejer behöver inte alltid bli som killar. Killar behöver lyssna och inte ta plats bara för att det går.

Hur ska jag egentligen orka?
Clara Henry tipsar om att stötta varandra och ha samtal om vad vi upplever, vilka lösningar andra använt och vilka saker de hade velat göra. Vi kommer inte alltid på smarta saker att säga i stunden men vi kan komma på det efteråt och använda nästa gång. Vi kan inspireras av varandra. Clara Henry tipsar därför att nätverka både i sin fysiska närhet och i sociala medier.

Idag 19 november är det internationella mansdagen som enligt Wikipedia handlar om att fokusera på pojkar och mäns hälsa, uppmärksamma mäns bidrag till samhället, förbättrade relationer samt lyfta fram positiva manliga förebilder. Med anledningen av dagen och veckans mansplainingakut skulle jag vilja tacka alla män som väljer att tacka nej till panelsamtal när alla andra experter är män, män som lyfter kvinnors kompetens, män som väljer att tipsa journalister att intervjua kvinnor som har kompetens, män som tipsar om föreläsare, ledare, inspirationstalare utifrån Rättviseförmedlingens listor, män som stöttar män i sin närhet att arbeta mer för jämlikhet och som på olika sätt använder sina privilegier för att öka jämställdhet och jämlikhet. Det finns mycket kvar att göra och det behövs många satsningar. Mansplainingakuten som kan tipsa personer som blir utsatta och personer som vill sluta använda härskartekniker är ett sätt. Men nu är veckan slut, mer facklig rådgivning, mer genomgångar av arbetsplatsers organisationskultur, mer utbildningar och mer jämn representation på ledarpositioner är några sätt. Kanske vill du idag, dagen till ära, lyfta olika initiativ som du uppskattar eller personer du ser som förebilder.

En mentor kan vara ett bra stöd för utvecklingen. Det är dessutom utvecklande att vara mentor. För att det ska bli en bra relation mellan mentor och adept tror jag att relationen måste vara givande för båda, bygga på uttalade förväntningar och en bestämd form.

Mentor var Odysseus vän och rådgivare. För oss idag kan en mentor vara till hjälp inom många olika områden som när vi ska starta företag, utveckla vårt ledarskap eller för att hitta nya vägar i livet. Jag har haft en mentor som hjälp mig att hitta balans mellan arbetsliv och privatliv. Eftersom jag arbetade i en organisation som jag brinner för och tycker mycket om kunde jag ha svårt att prioritera bort och att släppa jobbet. Min mentor som hade haft erfarenhet av liknande situationer hjälpte mig att hitta rutiner som passade mig med allt ifrån att lämna jobbtelefonen på kontoret till hur jag skulle hitta en nivå som var good enough. I mitt arbete som pressekreterare har min kollega på IOGT-NTO varit min mentor. Han har hjälpt mig med både praktiska frågor till mer strategiska frågor. För mig har det varit ett stort stöd i att utvecklas och att dessutom våga lägga arbetstid på att lära mig mer och utvecklas. Min upplevelse är att många andra arbetsuppgifter upplevs som viktigare men om du lär dig mer kommer du göra uppgifterna bättre framöver. Det gäller att våga ha det perspektivet, och så klart att det är godkänt i organisationen. Just nu har jag mentorer via Superego, utskottet på Örebro universitet som organiserar psykologstudenter. Utskottet arrangerar varje termin ett mentorskapsprogram för nya studenter som träffar studenter som studerat längre på universitetet.

Utöver dessa tre exempel har jag också haft olika försök där det inte har fungerat. Det har runnit ut i sanden. Men vad gör att det ibland blir lyckat och ibland inte ger någonting alls?

1 Tydliga förväntningar på varandra
Vad är det som adept och mentor tänker sig få ut av mentorsrelationen? Vilka roller kommer ni ha under kontakten? Är ni båda drivande? Ska mentor ge råd, framförallt lyssna in eller ställa coachande frågor? Prata med varandra, se hur era förväntningar stämmer överens och hitta det som fungerar bäst för syftet med er kontakt. Specificera syftet och varför ni faktiskt ska ha relationen med varandra.

2 Formen för kontakten
Denna punkt är liknar den ovan men har mer praktiskt fokus än fokus på relationen. För en bra relation mellan mentor och adept är det viktigt att hitta hur ni vill kontakta varandra. Är det ett officiellt mentorskapsprogram kanske det redan är bestämt hur många träffar ni har och med vilken frekvens. Då kan ni fokusera på innehållet. Vem bestämmer vad ni ska ta upp och hur presenteras det för den andra personen? Ska ni framförallt ha fysiska träffar, skypeträffar eller höras via chat? Vill ni göra en plan för tema på flera träffar framöver? Eller ska det vara mer utifrån adeptens behov och att hen hör av sig med frågor när det är någonting som är aktuellt? Vilket sätt ni väljer att ha er kontakt beror på vad som är syftet med relationen och hur ni tror att det bäst kan uppnås.

3 Båda ger (och får)
Mentorsrelationens syfte är framförallt uttalad för vad adepten ska få ut av kontakten. Det bör vara i huvudfokus men för att relationen ska bli bra behöver det vara givande för båda deltagare. Den som är intresserad av att vara mentor tycker antagligen om att se andra växa, att få vara ett stöd eller att få nya infallsvinklar eller kanske påminnas om hur det var att vara ny på ett område. Oavsett går det att komma tillbaka till uttrycket what you give is what you get. Det är min förra chefs favorituttryck och jag tycker att det är en bra beskrivning av att vi själva kan påverka vad vi får genom vad vi själva ger.

4 Matchning
Mentorskapsprogram matchar ofta adepter och mentorer utifrån kompetenser och erfarenheter. För oss som själva har valt mentorer kanske det finns en risk att vi väljer någon som är alldeles för lika oss själva och därför kanske inte utmanar oss tillräckligt. Men att vara lika, att ha en mentor som har gått igenom det du nu går igenom och har upplevt det på ett liknande sett kan så klart också vara givande. Ibland så kommer inte alla olika faktorer tas i beräkningen när adept och mentor paras ihop, oavsett hur den sammankopplingen sker. Då gäller det att använda delar av personlighet, kunskap
personlighet, kompetens och erfarenhet som passar bäst till syftet med relationen. Vi är ju alltid mycket mer människa än vad vi visar i varje kontakt och det som passar bäst vid det specifika tillfället är det vi använder oss av.

5 Säg hejdå
Hur länge ska ni fortsätta ha kontakt? I officiella mentorskapsprogram är det ofta bestämt men vissa mentorsrelationer kan pågå så länge ni båda vill vara med. Någon gång är det dags att sluta. När då? Ja, antingen när syftet är uppnått, när syftet inte längre är aktuellt eller om ni inser att ni inte kommer kunna komma till syftet även om ni förändrar kontakten.

Mentorskapet – om att få stöd på vägen

Vill du bli mentor? 

Om du är psykologstudent på Örebro universitet kan du bli mentor till nya studenter nästa termin. Jag är ansvarig för att koordinera och tar gärna emot din intresseanmälan. Mentor Sverige organiserar också många mentorer till unga mellan 13 och 17 år runt om i Sverige. Är du kvinna och ledare i det unga civilsamhället kan Maktsalongen passa dig.

Vill du ha en mentor?

Det finns många olika mentorskapsprogram med olika nischer. Men du kan också hitta din egen genom att fråga andra du inspireras av eller av andra skäl tror kan hjälpa dig. Tänk igenom vad du skulle vilja ha ut av kontakten och varför just denna person kan hjälpa dig med det innan du frågar.

“Don’t be the lemon, squeeze the lemon” är ett citat av Magnus Tyrgrim som sammanfattar hans syn på ledarskap. En citron kan vara sur och obehaglig men om du klämmer precis lagom vid rätt tillfälle kan förgyller den. Som ledare är det ditt uppdrag att krama på rätt sätt, få fram dropparna och låta alla fylla sin plats och funktion. 

Förra fredagen inspirerade Magnus Tyrgrim om just ledarskap genom att både berätta och visa prov på sitt entusiasmerande sätt. När jag lyssnar på Magnus kan jag ibland önska mig till att arbeta för Ackebrink och att få se mer av hans ledarskap. Den tanken kom upp i fredags och har också gjort det när han inspirerat mig tidigare som lärare på Nackadmins Yrkeshögskola. På frukostföreläsningen hade fler elever dykt upp tillsammans med nuvarande kunder och andra intresserade.

Coachande 

Magnus förordar ett coachande ledarskap. Ett ledarskap som gör skillnad. Där du lyssnar mer än du själv pratar. Du bryter ned stora mål i delar och visar hur vi når nästa steg. För att lyckas med det coachande ledarskapet behövs så klart träning. Magnus påpekar att du har det bästa träningsredskapet med dig hela tiden – dig själv. Coacha dig själv. Genomför idrottens självsamtal och börja med dig själv. Det är lätt att utgå ifrån att du är normal. Jag upplever det som att när du tränar på att coacha dig själv får du både en metod som är bra att använda i ditt ledarskap samtidigt som du sätter dig själv i perspektiv. Du får insikter om hur du fungerar som hjälper dig att förstå andra människor. Magnus poängterar att i ett coachande ledarskap handlar det inte om att visa vad du kan genom att ge kloka råd utan att visa att du bryr dig. Det är först när du har förtroende som andra bryr sig om vad du kan.

Dynamiskt
Som ledare behöver du vara närvarande och se individers och gruppens behov. Gruppen behöver olika ledarskap beroende på läget för gruppen. Magnus säger att det dynamiska ledarskapet handlar om att variera olika ledarstilar. Han lyfter att vissa företag använder taktiken att byta ledare så att gruppen alltid befinner sig på tå i den första fasen. Han själv föredrar när ledaren får vara med i en längre tid och ta gruppen in i “performing-fasen”. Långsiktigheten ger bättre resultat.

Anteckning från föreläsningen som visar en grupps prestationsnivåer under olika faser.

Vad kan näringslivet hämta från idrotten?
För att hitta ledarstilen som passar lyfter Magnus idrottens ledarskap som inspiration för näringslivet. För att ha det coachande ledarskapet behövs en hög närvaro. Magnus påpekar att det ofta är en självklarhet inom idrotten medan näringslivet har mer distans. Det är svårt att coacha någon du träffar en gång per år. Inom idrotten är ledaren vald för att hen är bäst på att träna andra medan det inom näringslivet ibland kan vara en säljchef som egentligen är bäst på att sälja. Uppdraget inom näringslivet är inte alltid lika renodlat där det kan ingå många andra uppgifter med representation och en egen säljbudget. En annan viktig skillnad som kan vara bra att bära med sig är att en fotbollstränare inte blir motarbetad av det egna laget. Hela truppen vill vinna och vet att de behöver varandra för att göra det. Inom företag kan det vara annorlunda där vissa kan direkt motarbeta chefen och det kan finnas en kultur som säger att det är okej att inte göra det bästa tillsammans. Magnus tipsar om att hämta inspiration och ta det som passar bäst.

Min erfarenhet av att arbeta inom civilsamhället både som anställd och förtroendevald är att det finns mycket att hämta från sektorn i fråga om att hitta drivkrafter och stimulera medskapande. Jag tror att många företag kan inspireras av idéburna organisationer likväl som idrotten.

Här är den bästa bilden jag lyckades fånga av Magnus Tyrgrim. Han rör sig mycket vilket ger liv till föreläsningen men gör honom svår att fotografera.

Verklighetslådan – verktygslåda från verkligheten

Magnus ger många olika tips som han har sett fungera i verkligheten. Här är mina tre favoriter:

I annonsbilagan A Perfect Guide som följde med SvD torsdagen 30 juni finns en intervju med rubriken Mästerligt ledarskap. Den består av ett samtal mellan Jan Carlzon och Linda Jansdotter Larsson. Jan Carlzon är en gammal räv inom företagsledning och är en idol för min lärare i företagsekonomi som beundrade hans arbete på Vingresor eftersom servicen ständigt överträffade kundens förväntningar. Linda Jansdotter Larsson är global chef för Trading Operations på SEB. Hon vann nyligen titeln framtidens kvinnliga ledare utsedd av Shortcut och Ledarna med motiveringen att hon är nytänkande och på ett konkret sätt väljer nya vägar. Ett exempel är att hon valde att ta bort borden under ledningsmöten för att skapa ett sammansvetsat team med närmre relationer.

En del av deras samtal som intresserade mig i egenskap av att vara född 1989 handlade om hur 80- och 90-talisterna ska ledas. Linda säger att ledarskapet ska bygga på kommunikation och dialog. Mer feedback och återkoppling krävs för åldersgruppen som också själva vill vara med i att påverka i större utsträckning. Jag kan inte uttala mig för alla andra men försäkrar att Lindas analys stämmer in på vad jag förväntar mig av en ledare. Kommunikation är även mitt eget ledord och jag tror att mina medarbetare motiveras av att ta ansvar och själva vara med och styra. Idag finns mycket stimuli för att göra sin röst hörd och de som nu växer upp med sociala medier kommar antaligen ha det än mer i blodet. Att dela med sig och få omedelbart gensvar genom bloggkommentarer och likes ökar på suget. Hur feedback än förmedlas så är det viktigt. Respons är viktigt för att utvecklas och kunna nå nya mål. För att jag ska göra min bästa arbetsinsats vill jag att det ska göra någon skillnad, att jag får bra information och att jag inkluderas i verksamheten.

Att misslyckas är den största skräcken för många. Linda säger ”Det enda misstaget man inte ska göra är det du inte lär dig något av.” Både Jan och Linda berättar om att de har misslyckats. Jan berättar om sitt första framförande som vd på Vingresor då han bara pratade om siffror och prognoser. Han ville bli accepterad och kanske vinna respekt. Kommentaren från en kompis var att det var det sämsta talet han hört. Någonting Jan har tagit till sig är att det som medarbetarna ska tänka efter ett anförande är ”Jag hör vad du säger, och jag känner vad du menar.” Någonting han lärde sig av det misslyckade talet var att emotion är viktigt.

Förutom att utvecklas via lärdomar från egna misstag går det att vända sig till ledarskapsböcker och förebilder. Linda Jansdotter Larsson anser att det kan ge inspiration och bra tips men att det inte går att läsa sig till ledarskapsförmåga. ”Det är viktigt att ha sin egen kompass och lyssna till sig själv.” Hon citerar även Oscar Wilde. ”Var dig själv, alla andra är redan upptagna.” Jag håller med om att det inte kommer gå väl om du försöker att bli någon annan och går emot din egen natur. Bland de viktigaste egenskaperna för bra ledarskap tycker jag är självkännedom. Det är svårt att få det via böcker utan det kommer genom mötet med andra människor. Däremot tror jag att det finns enormt mycket att hämta genom att lära från andra. Det är skönt att slippa göra exakt alla misstag själv.

Hur gör du för att bli en bättre ledare? Har du någon förebild inom ledarskap?