Hejdå hbtq+-kompetens. Vila i frid. Hoppas du aldrig mer behövs. Så heter Malin Fors kapitel i boken HBTQ+ Psykologiska perspektiv och bemötande som denna vecka diskuterades för fullt på Örebro universitet. Här kan du läsa om de olika perspektiven och tre tips att tänka på i bemötande av klienter inom hbtq+-paraplyet. Om det är så att du inte har klienter kan flera av tipsen vara relevanta ändå. Hitta det som passar bra för just din roll och situation. 

Matilda Wurm, som är en av redaktörerna till boken HBTQ+ – Psykologiska perspektiv och bemötande, leder kursen HBTQI psykologiska perspektiv och bemötande vid Örebro universitet. Det är en spännande kurs som bjuder på många olika perspektiv. Kursen är så bra bra att den tidigare studenten Clover Giles menar att det är en som alla borde ta eftersom övrig undervisning är så heteronormativ. Jag håller med Clover om att det är en lärorik kurs som ger viktiga perspektiv och rekommenderar den både till studenter och yrkesverksamma. 

Men vad är det då för perspektiv som tas upp angående hbtq+-kompetens?

Jo, det finns många som menar att det behövs en kunskapsbas för att sedan kunna ifrågasätta normer, reflektera kring privilegier, makt och inkludering. Exempelvis har RFSL en ökad kunskapsbas som en viktig byggsten metoden de använder för att stötta organisationer till att arbeta mer aktivt med likabehandling. Malin Fors lyfter flera olika intressanta perspektiv på hbtq+-kompetens som jag inte tänkt på tidigare. Det som väcker mest tankar i mig är viljan att som behandlare, arbetsgivare eller annan roll att vara god och att arbete för att lära sig och att träna in mer inkluderande beteenden kan ge ett moraliskt självrättfärdigande. Malin förklarar att olika forskningsstudier visar att personer som upplever att de ansträngt sig för en minoritet sedan förväntar sig en tacksamhet. Det blir inte längre någonting du gör för att kunna ge lika bra vård till alla som ett del av ditt ansvar som behandlare. Istället är det någonting som du gör för en annan person och då anser att du bör få erkännande för. En annan intressant poäng Malin gör är att fokus på kompetens kan göra att det blir en fråga om kunskapbrist och att det kan vara okej att remittera vidare vilket i praktiken innebär att vi frångår principen om lika vård för alla. Det blir också frivilligt för vårdgivare att behandla hbtq+-personer vilket gör att det går att dölja homo- bi- och transfobi genom att skylla på bristande kompetens. Malin menar också att det ger ett felaktigt svartvitt tänkande där du har kompetens eller inte. Istället rekommenderar hon löpande självreflektion, ifrågasättande av egna privilegier och kontinuerlig omsättning av det i handling. 

Hur ska du då tänka och handla?

Det finns många saker att säga om den saken. Här kan du ta del av tre tips:  1. Egen reflektion, 2. När det är relevant att prata om hbtq+, 3. När det blir fel.

Egen reflektion 

Matilda rekommenderar tre frågor för att komma igång med reflektion. De kan vara bra att ställa sig tillsammans med varje enskild klient för att fundera kring vad som är viktigt att fokusera på utifrån just detta möte. 

1. Vilka normer bör problematiseras? – alltså vilka normer som påverkar klientens situation eller kanske ditt bemötande i terapirummet. 
2. Vilka stereotyper bör dekonstrueras? – alltså vilka stereotyper som finns och som hindrar din förståelse för den enskilda personen som just du träffar eller som hindrar patienten.
3. Vilka intersektioner formar klientens vardag? – här kan det vara bra att fundera för att inte själv trampa i klaveret men också för att identifera områden som kan vara skyddsfaktorer där en patient kanske har en hög utbildning, god ekonomi, är gående och seende eller områden som kan vara riskfaktorer som att patienten också blir utsatt för rasism, är socialt isolerad och har svårt med sysselsättning relaterat till låg begåvning. 

För att kunna komma åt dina blinda fläckar är det bra att vara uppmärksam på vad du tar upp och inte tar upp med vissa personer. Matilda ger ett exempel på om du tar upp våld i nära relation när du träffar en kvinna som är tillsammans med en man men inte när du träffar en kvinna som är tillsammans med en kvinna.

När du arbetar på att hitta de blinda fläckarna så är det bra att vara beredd på att det kan göra ont. Det är inte roligt att notera att du diskriminerar, är fördomsfull eller sårar andra människor. Jag tänker därför att det kan vara bra att ha olika verktyg till hands för att hantera dessa obehagliga upplevelser. Du kan exempelvis påminna dig om din värderade riktning, alltså komma ihåg att skälet till att du gör detta är att du på lång sikt ska bli en bättre behandlare eller kanske en bättre kollega, chef, förälder eller vän. Du kan också använda dig av självvalidering och säga till dig själv att det är jobbigt just nu, det gör ont att se sina egna tillkortakommanden eftersom det går emot hur du vill agera i relation till andra. Du kan också använda dig av självmedkänsla. Om du hittar olika sätt att bemöta dessa obehagliga upplevelser är det viktigt att komma ihåg att syftet med det är att kunna ta steg i rätt riktning. Vill du exempelvis slicka dina sår och säger till dig själv “alla gör fel ibland” så har du såklart rätt i sak. Alla gör fel men vi har också alla ansvar för vårt agerande och bör lära oss det som behövs för att kunna ge ett gott bemötande. 

Det kan också vara bra att reflektera vad det är du signalerar till personer du möter. Personer du träffar plockar upp signaler som vilka böcker du har i bokhyllan, om du frågar om pronomen eller inte, vad du tycker är viktigt genom vilka frågor du stället eller om du använder ett icke-heteronormativt språk som att inte köna personer innan du fått information om könstillhörighet. 

När det är relevant att prata om hbtq+

Patienter som identifierar sig som hbtq+ upplever att det kan vara både en överfokusering och en underfokusering på hbtq+ i behandlingen. Som behandlare är det upp till dig att fundera över när det är relevant och att lyssna in klienten. Om du till exempel träffar en hbtq+-person som har riskbruk av alkohol kan det vara bra att känna till att minoritetsstress är en riskfaktor för att utveckla riskbruk. Du kan då behöva undersöka om klienten du träffar upplever minoritetsstress som påverkar alkoholkonsumtionen. Det kan också vara relevant att fundera över hur det kan påverka exponeringar i social fobi men kanske inte i fågelfobi. Flera behandlare upplever att det kan vara obehagligt att lyfta och är rädda att göra fel. Då kan det vara bra att påminna sig om att psykologyrket innebär att ställa många olika ingående frågor. Det kan upplevas privat att fråga om någons sexualitet eller identitet men det är också privat att fråga om en persons användning av alkohol och andra droger, suicidtankar, upplevelse av våld, trauma, sexuella vanor och mycket annat som är en del av terapi.

Precis som att det är bra att tänka på detta som behandlare tänker jag att det också är relevant i andra situationer. Är du lärare och pratar med en elev som har blivit utsatt skolan kan det vara bra att känna till vad det handlar om för att eventuellt utveckla arbetet för att förebygga diskriminering i skolan men det är viktigt att inte låta det bli en överfokusering som betonar ett annorlundaskap när det kanske är konflikter i en grupp som har med någonting helt annat att göra. Samma sak tänker jag kan gälla svårighet på arbetsplatser eller i föreningar.

Självreflektion kan hjälpa för att identifiera när en fråga undviks att ställas när den borde ha ställts och när det kanske blir en fråga för mycket. Jag tänker att det är bra att tänka på samma sätt som i andra sammanhang. Redan nu i mitt patientarbete har det hjälpt mig att fundera på för vems skull jag stället frågan. Är det för egen nyfikenhet eller för att jag vill samla in information som hjälper patienten? Om du i en behandling av sömnsvårigheter vill ägna en hel session till att undersöka en klients process med att komma ut är det antagligen mer för din egen nyfikenhet än för att det är relevant för behandlingen. Om du märker att du gör något fel kan det vara bra att tänka en del på nästa tips.

När det blir fel

I alla behandlingar är den terapeutiska relationen viktig och det blir en reva i kontakten när vi som behandlare missar viktiga saker, säger någonting klumpigt eller kanske till och med diskriminerar en patient. När det blir fel gäller det att be om ursäkt och ta ansvar för att inför utbilda sig inför kommande sessioner och att lära sig av misstaget. Det är bra att kunna gå tillbaka till förra sessionen och säga “jag upplevde att det blev fel när jag sade si och så. Jag är ledsen för att jag uttryckte mig på det sättet. Vad tänker du om det?” eller någonting annat för att underlätta för patienten att kunna berätta sin bild och ha möjlighet att säga att det inte blev bra. Eftersom det kan vara svårt att sätta gränser och upplevas lättare att vara bekväm genom att säga “det var inte farligt” kan du också behöva stötta personer att sätta gränser. Om du har gjort fel ska du inte låta klienten släta över det utan istället få det som ett tillfälle att testa gränser.

Om du inte upplever att du har gjort fel kan det vara så att du saknar kunskap i varför det du sagt kan upplevas som känsligt, att du har starka stereotyper och inte förstår att du trampat i klaveret eller att den du träffar har blivit utsatt för många saker tidigare och därför har en aktiv radar som söker efter potentiella hot. Oavsett kan det vara bra att utforska det och se hur patienten få bästa möjliga stöttning och om du kan lära dig någonting av situationen.

Detta inlägg baseras till största del på boken HBTQ+ (som går att köpa här eller låna på flera bibliotek) och föreläsning av Matilda Wurm i en kurs du kan läsa mer om här. 

När Sara Nilsson Lööv och Matilda Wurm pratade om boken HBTQ+ var det första gången det började klia i mina fingrar för att köpa den. Så det känns fint att nu få läsa den och ha den hemma. Min mobiltelefon klarade däremot inte av ljuset speciellt bra, så om du vill se finare bilder finns det i Psykologtidningens artikel från samma tillfälle där de också sammanfattar flera viktiga poänger.

Fotografiet är från när jag följde med min sektion i Örebro studentkår och gick i Prideparaden under introduktionen första året jag kom till Örebro. Jag uppskattade att det var en del av introt som ett ställningstagande att alla studenter är lika välkomna. Efter introduktionen behöver det såklart fortsätta visas genomgående i verksamheten. Precis samma tänk bör vara en del av vården eller andra organisationen. Att delta i Pride eller att hänga upp flaggor kan vara en bra symbol som också behöver det följas upp med kontinuerligt arbete.

Titeln på detta blogginlägg kommer från en bok av Liria Ortiz och Katarina Ödman Fäldt. Det är en spännande bok som beskriver hur motiverande samtal kan användas i grupp. Här kan du läsa några av deras tips.

Varför ska MI användas i grupp?

Liria och Katarina skriver att det är användbart att jobba med MI i grupp för att det ger en gemenskap och ett sammanhang. Inom psykologin pratar vi också mycket om att normalisera. Ofta har vi en tanke om att det bara är vi som har just dessa svårigheter, problem eller tankar. När vi är i en grupp med andra så märker vi ofta att det är fler som tycker att vissa situationer är jobbiga eller kämpar med samma saker som vi gör. Att höra om andras liv kan också ge perspektiv på våra egna. Vi kanske påminns om att vi utvecklats eller får inspiration för att göra det. Deltagare får också fler idéer om vad som går att göra genom att höra olika lösningar från de olika personerna i gruppen. Författarna poängterar också att det är användbart med grupp för att det ger fler personer som lyssnar och ett rum för att prata om saker som kan vara svåra att ta upp med andra. De säger också att deltagaren själv får en chans att lyssna på anda och att vara ett stöd till andra. Det är också stärkande.

Hur gör du för att få MI att fungera i gruppen?

Författarna tipsar om att berätta vad MI är och att ha med det i gruppreglerna för hur gruppen ska samarbeta. (Vill du läsa mer om vad Liria och Katarina föreslår för gruppregler så kan du göra det i detta tidigare inlägg.) De poängterar också att du som gruppledare själv pratar mindre och gör färre föreläsningsinslag än i många andra grupper eftersom fokus ligger på deltagarnas tankar. För att få till ett bra samarbete kan du som gruppledare lyfta fram tankar som deltagarna har, uppmuntra andra att vidareutveckla resonemang. Gruppledaren poängterar att det inte finns rätt eller fel åsikter utan att alla synpunkter är viktiga. För att få in fler idéer kan det vara bra att använda sig av öppna frågor och för att sedan landa i beslut eller framkalla åtaganden så är det bra med mer slutna frågor. (Läs gärna mer om samtalsteknik som förklarar de olika frågetyperna här.)

Liria och Katarina tar upp några grundpremisser för MI som kan vara bra att lyfta med gruppen:

• Samarbete med varandra – att lyssna på varandra, ställa nyfikna frågor, att bemöta varandra med ödmjukhet, att hejda impulser att vilja rätta andra.
• Acceptans för varandras olikheter – vi kommer att tycka och tänka olika, det är helt okej att inte hålla med eller att inte vilja ta till sig av vad någon annan säger, däremot lyssnar vi på varandra oavsett om vi håller med eller inte och vi låter andra tycka och tänka som de gör.
• Bidra till att framkalla varandras motivation – genom att ställa frågor om andras mål, behov och värderingar är det lättare att stötta de andra deltagarnas motivation än att berätta om sina egna tankar.

Tystnad, pratkvarnar och andra besvärliga situationer

Någonting som jag alltid blir stressad av är när gruppen är tyst. Liria och Katarina hade kunnat beskriva mig när de berättar om att vissa reagerar med att prata mer själv, öser ur sig frågor eller att prata snabbare och snabbare. De poängterar att tystnad inte behöver handla om motstånd. Det kan istället vara att deltagare sitter och tänker eller att du pratade så snabbt att de inte förstod instruktionerna. Författarna rekommenderar att reflektera kring det egna ledarskapet och att eventuellt be om ursäkt om det har gått för fort, varit otydligt eller liknande. Ett av mina favorittips som jag ofta använt i olika grupper är att låta deltagarna prata i mindre grupper först för att sedan dela med sig i helgrupp.

Liria och Katarina betonar att olika personer vill prata olika mycket och att det är någonting som vi behöver acceptera. Om det är så att någon pratar mycket så att det gör att andra får mindre utrymme kan det vara bra att tacka för ett yttrande och sedan tydligt säga att du är intresserad av om andra i gruppen vill säga någonting kring vad som sagts av personen. Säg att du vill få in fler tankar och fler olika personer. Om du upplever att du behöver avbryta är det viktigt att visa att du lyssnat. Liria och Katarina säger att det kan göras med en kort sammanfattning, att du hör att det är ett ämne som är viktigt för personen och sedan bjuder in andra att delta, påminner om agendan eller liknande.

Författarna menar att gruppen kan lösa många svåra situationer. Till exempel om någon vill ha råd kan det vara bra att lyfta att det finns många olika sätt och att undersöka vilka strategier som använts i gruppen. Om någon uttrycker orealistiska förväntningar kan det vara bra att se vilka erfarenheter det finns i gruppen. Om någon uttrycker missnöje kan det vara bra att undersöka hur personen vill ha det istället och sedan att låta gruppen berätta om vad de har gjort i liknande händelser.

Den här hösten har jag, tillsammans med en klasskompis, lett en gruppbehandling för stress på en vårdcentral. Jag tycker att det har varit värdefullt att tänka på tips från Liria och Katarinas bok. Oavsett om du leder en liknande grupp eller någon helt annan form av samvaro kan det finnas tips i boken som du kan använda.