Mina första och största förtroendeuppdrag har jag haft inom funkisrörelsen för att arbeta för tillgänglighet. Men vad är egentligen tillgänglighet och för vem? Tillgänglighet är det fjärde perspektivet i Inkluflera som berättar om hur viktig det är för en välkomnande och öppen organisation.

Niklas Hill skriver i Inkluflera om att en femtedel av alla människor har en synlig eller osynlig funktionsnedsättning.  Han poängterar att detta därför gäller för organisationers befintliga och potentiella medlemmar. Det är också vanligt att ha flera olika funktionsnedsättningar så även en organisation som är experter på en funktionsnedsättning behöver tänka på tillgänglighet utifrån funktionalitet överlag.

När jag var förbundsordförande för Svenska Celiakiungdomsförbundet, SCUF, var vi projektägare för arvsfondsprojektet En stärkt röst tillsammans med Förbundet Unga Rörelsehindrade. Tillsammans med Unga Hörselskadade, Unga med synnedsättning, Sveriges Dövas Ungdomsförbund, Unga Reumatiker, Unga Allergiker och Riksförbundet Ungdom för Social Hälsa så jobbade vi för att få ett bättre samarbete inom den unga funkisrörelsen för att kunna stötta varandra i verksamhet och politik. Men när jag träffade medlemmar för att prata om projektet och allting vi lärde oss av varandra möttes jag ofta av tveksamma frågor. Framförallt fick jag frågan om celiaki verkligen var en funktionsnedsättning. För vi “är ju inte så annorlunda. Det är ju bara det att vi inte kan äta gluten.” Dessa frågor tycker jag beskriver bilden av funktionalitet på ett bra sätt.

Niklas skriver om funkisnormen i Inkluflera. Han berättar om att det är en förväntan att alla människor ska ha samma, fulla funktionalitet. Det är också en förväntan att alla som inte uppfyller normen inte är kapabla att ta hand om sig själva och gör att många med en funktionsnedsättning omyndigförklaras. I Inkluflera kan du också läsa om funkofobi. Alltså, de fördomar, kränkande behandling och diskriminering personer med funktionsnedsättning utsätts för. Jag tycker att det är ett viktigt begrepp och är mycket imponerad över kampanjen Unga Rörelsehindrade drev för att få in begreppet i Svenska Akademiens ordlista (det hände april 2015).

Tillbaka till att som glutenintolerant inte vilja se sig ha en funktionsnedsättning. För mig var det också en ny tanke. Innan jag började engagera mig i SCUF hade jag inte tänkt på funktionalitet på det sättet. Jag tänkte att funktionsnedsättningar var det som var synligt hos andra människor och tänkte att det hela tiden skulle vara hindrande. Jag lärde mig sedan att det ju egentligen handlar om att vi ju har olika sätt att fungera och att vi på olika sätt kan bli hindrade av samhället. Jag och andra som har celiaki som sin enda funktionsnedsättning blir inte hindrade att ta oss till alla platser vi vill. Vi har inte problem med säkerhet när någon öppnar en nötpåse bredvid oss på bussen eller svårt att komma till lokaler fyra trappor upp utan hiss. Men däremot har jag hoppat över flera konferenser och möten eftersom jag inte vetat om jag kommer kunna äta, känt mig utanför och besvärlig på föreningsträffar och i skolan var det flera terminer jag inte åt lunch eftersom jag blev retad. Jag har träffat flera medlemmar som inte vågar äta ute eller hos andra. Själv har jag inte varit så rädd för att äta ute eftersom det alltid har varit en del av mitt liv. Men när min mamma besökte mig i Örebro för några veckor sedan åt vi ute vid två tillfällen och båda gånger serverade restaurangerna mig mat med gluten. Jag förstår varför det är många som är osäkra. När jag var yngre hade jag svårare att hävda min rätt, vuxna lyssnade inte lika bra och ofta gick jag helt enkelt hungrig. Det är såklart att denna osäkerhet kan göra att en väljer att undvika vissa sammanhang och att en i andra har svårare att fokusera. På så sätt kan organisationer stänga ute oss med en osynlig funktionsnedsättning som celiaki trots att det vid en första anblick inte verkar vara så avgörande.

Att tänka på tillgänglighet och att öppna upp organisationer för att lära sig mer är viktiga steg för att bli mer välkomna för alla oavsett vad det handlar om. Det är ju meningen att vi i ideell sektor ska möjliggöra engagemang inte att vi ska hindra människor från att delta i samhället. Hur kan det då göras? Åsa Gustafsson har skrivit boken 10 tips för tillgänglighet och här kan du läsa några av tipsen. Alla tips och en intervju med Åsa finns också i Inkluflera. 

• Gör en nulägesanalys – hitta vad som fungerar och vad som inte fungerar genom att göra en nulägesanalys. Titta runt i era lokaler, fundera över hur ni skriver om tillgänglighet i inbjudningar och hur möjligheterna är att delta i verksamheten.
• Öppna mötet – möten är en viktig del av det ideella samhället. För att vara en inkluderande organisation är det viktigt att se till att möjliggöra allas deltagande. Jag tycker att det är strålande att i anmälan se över intresse för hörselslinga, tolk, utskrivna powerpoints, kostpreferenser om det går att lösa eller att berätta hur vi redan har tänkt på tillgängligheten. Det går att berätta att pauser är inplanerade, att det finns chans att koppla in skrivtolkar eller att arrangemanget är rök- och parfymfritt. Visa att ni vill ta emot tips om ni inte redan har landat i vad som kan göra mötet mer tillgängligt och vad ni har kapacitet för att göra. Dessa tips är hämtade från LSU:s checklista för tillgängliga arrangemang där vi som medlemsorganisationer bidragit med tips.
• Gör webben tillgänglig – att göra en tydlig webbplats med  luftig design, välmarkerade länkar, konstraster, lättförståeligt språk och kontraster för läsbarhet är exempel som både gör en webbplats mer tillgänglig och lättare att använda för alla. Detta tips är ett av många som hjälper alla oavsett funktionalitet.

Min farfar samlade på ryska dockor så när jag ställde ut alla min syster och jag ärvt av honom så blev det en hel del i olika färger och former. De får mig att tänka på att trots vissa olikheter så har vi alla människor mycket gemensamt och vi har alla många lager med varierade egenskaper och beteenden. När vi tänker på inkludering så välkomnar vi alla och kan titta på det gemensamma istället för att fastna i upplevelsen av olikhet.